Detta handlingsprogram tillägnas de anställda som, med sin egen hälsa som insats, har gjort sitt yttersta för att klara samhället genom den senaste pandemin. Det minsta vi kan göra för att visa uppskattning för deras insats är att se till att samhället står bättre rustat inför nästa pandemi. Men också under perioden fram till denna. Detta gäller både för sjukvården och för omsorgerna.
Del ett av två
Frågor på liv och död
Coronapandemin innebär att väldigt många stater är på väg mot den djupaste krisen i samhället sedan slutet på andra världskriget. Coronaviruset ställer frågor inför framtiden som handlar om liv och död.Även bokstavligen. Det är av största vikt att denna kris leder till en diskussion. Utgångspunkten för denna, så nödvändiga, diskussion kan med fördel vara ifall den punktvisa upprustning som har skett inom sjukvården på grund av coronaviruset ska utgöra början på en långsiktig upprustning. Detta med det dubbla syftet att samhället dels ska vara bättre förberett inför nästa pandemi, dels ska ha fler anställda med bättre utbildning och utrustning i syfte att förkorta vårdköerna och förbättra situationen för personal och patienter?
Eller om samma sorts politiker och ekonomer, som under årtionden har skurit ned och kvävt personalens initiativkraft med auktoritära ledningsmetoder, ska tillåtas inleda en ny våg av nedrustning. Denna frågeställning gäller inte endast för sjukvården utan även för omsorgen för äldre och andra behövande.
Hur vill personal, patienter, anhöriga och andra (blivande patienter) ha det. Vi kan konkretisera diskussionen genom att ställa följande frågor:
- ska framtidens personalförsörjning under sommaren lösas på samma sätt som årets, d v s genom att anställda inom sjukvården tvingas ta semester även under september,
- hur ska puckeln av uppskjutna undersökningar, provtagningar och operationer arbetas bort – genom fler anställda eller genom ytterligare press på personalen.
Med mer resurser – eller med mindre?
Sänkt kapacitetstak via nedskärningar och avvecklade beredskapslager
Vad kan läras av coronapandemin.
a) Skillnaderna i dödstal mellan Sverige och Nordens övriga länder (i förhållande till storleken på respektive lands befolkning) är en viktig utgångspunkt när det gäller vad det svenska samhället kan lära av coronapandemin. Detta blir ett framtida område för forskarna.
b) Sjukvårdssystemets kapacitetstak, både i förhållande till befolkningens storlek och i förhållande till antalet sjuka, och speciellt i förhållande till antalet svårt sjuka, är en annan viktig utgångspunkt för vad samhället kan lära av coronapandemin. Låt oss utveckla det sistnämnda.
- Då pandemin bröt ut hade Sverige minst antal sjukvårdsplatser i hela EU – sett i förhållande till storleken på landets befolkning.
- När det gäller antalet intensivvårdsplatser per capita var Sverige näst sämst inom EU!
- Politikerna i Sverige hade dessutom, sedan 1993, avvecklat sina beredskapslagren – inklusive sju av åtta respiratorer – samt en mängd annan sjukvårds- och skyddsmaterial!
Konsekvensen av årtionden av nedskärningar inom sjukvården i Sverige, samt avvecklade beredskapslager, innebar att kapacitetstaket var mycket lägre än det hade behövt vara vid coronapandemins utbrott! Det låga kapacitetstaket utgör en avgörande utgångspunkt vad gäller vilka lärdomar som kan dras av den pandemi vi befinner oss i just nu.
Vilka ska få chansen att leva – vilka ska lämnas att dö
Socialstyrelsen har tvingats ta fram nya riktlinjer för hur prioriteringar skall göras inom sjukvården. Skälet är att personalen inom sjukvården ska stå redo om antalet intensivvårdsplatser med respiratorer inte räcker till alla. Den nya skriften från Socialstyrelsen heter ”Nationella principer för prioriteringar inom intensivvård under extraordinära förhållanden”. Den publicerades under slutet av mars i år. Av skriften framgår bland annat att patienter med ”systemsjukdomar med påtaglig funktionell begränsning” skall nedprioriteras.De nya principerna innebär att patienter skall bedömas mot andra patienter och att de med minst chans att överleva blir utan intensivvård. Det blir sjukvårdspersonalens uppgift att välja – och att välja bort! Vi vill alla ha duktiga läkare både då det handlar om medicinska kunskaper och vad gäller etiska frågor. Detsamma gäller för den övriga sjukvårdspersonalen. Men ingen vill att läkarna ska behöva spela gud. Detta genom att tvingas avgöra vilka som ska få en chans att leva vidare genom att läggas in på en intensivvårdsplats med respirator – eller inte få denna chans. Minst av allt läkarna själva.
Ett avsteg från principen att behoven ska styra
De nya principer, som Socialstyrelsens skrift innehåller, utgör ett avsteg från en grundläggande princip i svensk sjukvård.I normala fall ska nämligen intensivvård ges till alla svårt sjuka personer. Även de som har en låg sannolikhet att överleva ska få en möjlighet till intensivvård. I normala fall är det den enskilda patientens behov som ska stå i centrum när beslut tas om intensivvård eller inte. Det är först när hoppet om överlevnad är helt ute, eller när behandlingen bedöms ge för mycket obehag och komplikationer i förhållande till nyttan, som behandlingen avslutas. (Behandling kan även utebli om en patient själv tackar nej till intensivvård).
Det är kombinationen av pandemins virulens (smittsamhet, skadlighet och dödlighet) tillsammans med det kraftigt sänkta kapacitetstaket inom sjukvården – efter nedskärningar och avvecklade beredskapslager, inklusive sju av åtta respiratorer – som har tvingat fram denna skrift. Skriften understryker det undantagstillstånd som råder inom sjukvården. Sedan ett par månader tillbaka är styrmodellen för sjukvården i Stockholmsregionen hämtad från den militära organisationen Nato. Och Socialstyrelsens nya skrift ”Nationella principer för prioriteringar inom intensivvård under extraordinära förhållanden” visar att samhället verkligen har nått den gräns där sjukvården måste förberedas för att göra avsteg från grundläggande principer.
Sjukvård på väg mot krigstillstånd
Socialstyrelsens nya riktlinjerna understryker att samhällets insatser mot Coronapandemin liknar ett krigstillstånd i vilket samhällets vanliga principer sätts ur spel. För att de värsta valen skall kunna undvikas krävs att smittspridningen minimeras samt att, som Socialstyrelsen skriver, samhället uttömmer ”alla möjligheter att öka de intensivvårdsresurser det rör sig om”. Det handlar alltså om att förhindra att sjukvården slår i kapacitetstaket. Och om så sker beror dels på coronapandemins virulens. Dels på samhällets förberedelser eller brist på förberedelser. Dessa två faktorer skapar tillsammans ramarna för de beslut som politiker och myndigheter har möjlighet fatta.
Den punktvisa upprustningen måste övergå till en generell
Det är mot denna bakgrund av liv eller död som vi måste diskutera ifall den punktvisa upprustning som har skett inom sjukvården ska utgöra början på en allmän upprustning. Detta i väntan på nästa pandemi samt för en allmän förbättring av situationen – för både personal och patienter, anhöriga och framtida patienter?
Eller ska samma sorts politiker och ekonomer som skurit ned i sjukvården, och som avvecklat beredskapslagren, tillåtas inleda en andra nedrustning av sjukvården – som kommer att prägla framtiden. För Arbetarpartiet är svaret lätt. Vi är för en allmän förbättring av situationen för både personal och patienter, anhöriga och framtida patienter. Detta både inom sjukvård och omsorger.
Sammanfattning och krav – folkhälsan
■ Hela världen ropar efter ett vaccin.
Det är absolut nödvändigt att samordna forskningsresurserna för att skydda folkhälsan och begränsa skadorna på ekonomin. Samordningen av forskningen är ett måste. Denna består bland annat av forskarna själva, deras utrustning och ekonomiska resurser. För att hitta rätt balans och kunna garantera både forskningens vetenskapliga integritet, och att forskningens resultat blir tillgängliga för alla, krävs det en offentlig grundfinansiering. Privata företag, som vill satsa forskningspengar, måste acceptera dessa principer. Det ska inte gå att ta monopol på det så livsviktiga vaccinet.
Det är snarare regel än undantag att läkemedelsföretag forskning hemlighålls av ekonomiska skäl. Men detta är naturligtvis oacceptabelt i denna situation. När det gäller coronavaccinet har det hittills funnits ett markant inslag av samarbete länderna emellan. Samtidigt pågår det en kapptävling mellan Kina, USA och Europa om att bli först med att framställa ett fungerande vaccin.
- Oavsett vem som blir först med att ta fram ett fungerande vaccin måste de kunskaper som krävs för masstillverkning ställas till alla länders förfogande,
- De mer utvecklade länderna måste uppträda solidariskt mot övriga länder när det gäller distributionen av vaccinet,
- Detta kräver att den grundläggande forskningen för att ta fram ett vaccin mot corona måste vara skattefinansierad.
■ Coronapandemin, liksom tidigare HIV, understryker behovet av samhällskontroll över läkemedelsindustrin på dagordningen. Det går att göra väldiga vinster när det gäller resursernas storlek genom samordning av skattefinansierad civil forskning, skattefinansierad militär forskning och privata forskningsresurser. Det gäller för hela kedjan: forskning, produktion, distribution och prissättning.
- Huvuddelen av läkemedelsindustrin måste ägas av samhället,
- Styrelseledamöter i läkemedelsföretagen ska kunna utses av representanter för samhället, exempelvis sjukvården, av anställda via sina fackföreningar och av patientföreningar.
■ WHO förespråkar en omfattande provtagning av ländernas befolkning, smittspårning och isolering av exempelvis drabbade familjer. Vi ställer oss bakom detta.
- Tillräckliga resurser måste skapas för att kraftigt öka produktionen av både provtagnings- och analysmaterial.
■ Kampen mot coronaviruset kan inte jämföras med de kartläggningar som företag gör av kundernas köpvanor i syfte att skräddarsy annonser. Därför:
- Mobiltelefonerna måste kunna användas för att smittspåra i syfte att testa de som utsatts för smittorisk, exempelvis genom utlandsresor.
■ Som vi understrukit i vårt inledande resonemang krävs det en kraftfull ökning både av antalet anställda och antalet vårdplatser samt en återuppbyggnad av beredskapslager. Detta i syfte att förbereda samhället för nästa pandemi men också för att förbättra situationen för personal och patienter inom sjukvården och omsorgerna.
- Därför krävs satsningen ”Det stora sjukvårds- och omsorgslyftet”.
- Timanställningar måste ersättas med visstidsanställningar.
- Personalinflytandet måste öka när det gäller utformningen av arbetsorganisationen och visselblåsarfunktioner måste införas där sådana idag saknas.
■ Återuppbyggnaden av beredskapslagren utgör en del av en central planering. Dagens situation kräver en central planering även när det gäller behovet att en rad företag ökar sin produktion. Det gäller för både mer eller mindre avancerad utrustning. Vi syftar på respiratorer, provtagnings- och analysmaterial, läkemedel, andningsmasker och skyddskläder till sjukvård och äldreomsorg. Planering krävs för allt som lindrar effekterna av pandemin. Denna ökade produktion, för att minska antalet smittade som avlider eller som får allvarliga framtida men, kommer att kräva mycket övertid.
- De anställda och de fackliga organisationerna måste ges makt och möjlighet att delta i planeringen av den övertid som utgör en av de viktigaste resurserna i kampen mot pandemin.