Jag jobbar inom äldreomsorgen på ett särskilt boende. Eftersom vi arbetar med gamla och sjuka människor som finns i riskgruppen för coronaviruset är vi på helspänn för minsta tecken på symtom.
Plötsligt en dag fick vi personalen vara med om att allt ställdes på sin spets. Det började med att vi fick höra att de fått in corona på en annan avdelning på boendet. Vi kände oss såklart rädda och ville för allt i världen inte få in smittan på vår avdelning. Vi gick och oroade oss i flera dagar.
Så plötsligt fick vi veta att en av brukarna på vår avdelning fått feber och hosta. Vilket alla idag vet är symtom på coronasmitta!
Direkt drogs hela maskineriet igång. Det dröjde inte länge förrän bilen med en sjuksköterska kom och tog ett prov genom näsan på brukaren. Provet kan vara obehagligt men det går alltid bra. Sedan kom min chef och informerade hur vi skulle göra tills provsvaret kommer. Chefen hjälpte oss också att komma igång med säkerhetsrutinerna.
Vi fick in en klädställning som förvarades i ett särskilt rum på avdelningen, och på den varsin plastpåse att lägga våra ytterkläder i. När vi stoppat våra ytterkläder i plastpåsen fick vi inte hämta dem förrän vi gick hem för dagen. Chefen for iväg och samlade in dem och vi lade dem i ett skåp långt ifrån avdelningen.
Snabbt kom bordet fram som ska vara utanför brukarens rum. Där var handdesinfektion, handskar, skyddsförkläde, två visir, munskydd och ytsprit. Vi lärde oss snabbt hur vi skulle klä på oss när vi skulle in och hjälpa brukaren. Innan man gick ut från brukaren tog man av sig en sak i taget vid dörren och slängde. Samt handdesinfektion mellan varje moment. Visiret tog vi med oss ut och lade på bordet efter att ha desinficerat det ordentligt. Självklart rengjorde vi dörrhandtagen också.
Det var en ordentlig procedur. Jag skickade en bild på mig själv i full mundering till mina barn och fick till svar att de tyckte att det såg varmt ut…
All personal blev informerad om att vi hade misstänkt corona på avdelningen och fick en genomgång av säkerhetsföreskrifterna när de började sitt pass. Jag märkte att reaktionerna på det som hänt var olika bland mina arbetskamrater. En del var väldigt oroliga. Andra var mer i nuet och jobbade på. Men vi jobbade alla i en spänd stämning i väntan på provsvaret som skulle komma efter ungefär ett dygn.
När jag kom till jobbet nästa dag kändes det konstigt att gå en annan väg in till avdelningen och stoppa mina ytterkläder i plastpåsen. Spänningen i luften fanns kvar. Och det är klart att man var orolig. Men vi har mycket att göra så vi jobbade på.
Plötsligt efter lunch hörde sjuksköterskan av sig. Provsvaret hade kommit! Alla var nervösa. Tänk om det verkligen var corona som brukaren med feber och hosta drabbats av. Tänk om någon annan brukare också hade smittats. Tänk om någon av oss i personalen fått viruset. Massor av tankar hann flyga genom skallen. Men plötsligt hörde jag ordet ”negativt”.
Provsvaret var negativt!
En lättnadens suck gick genom hela avdelningen. Alla blev glada och vi firade med gofika. Vi kunde andas ut – för den här gången. Och skulle vi verkligen få in viruset på vår avdelning har vi nu fått träna oss i säkerhetsrutinerna.