Historia

Marinofficerarnas moraliska delansvar för mordet på Olof Palme

Hetsade mot statsministern och regeringen i SvD endast 3 ½ månader före mordet

Stockholmare lägger blommor på platsen där Olof Palme mördades. Foto: Holger Ellgaard (CC BY-SA 3.0)
Jan Hägglund
Publicerad i
#147
Lästid 6 min

I november 1985 läste jag något som skakade mig rejält. Det var en debattartikel undertecknad av tolv höga marinofficerare. I SvD. Denna debattartikel innebar i praktiken ett sorts ”officersuppror” – mot en folkvald regering! För mig var det ofattbart att detta kunde äga rum. Det var ofattbart att ledningen för ett helt vapenslag, marinen, förklarade att den saknade förtroende för den folkvalda regeringen! Och det var om möjligt än mer skakande att regeringen, ledd av Olof Palme, slog inte tillbaka! Detta gjorde mig oerhört upprörd. Dels för officerarnas förakt för demokratin. Dels över Palmes och den övriga regeringens feghet. Den borde ha tagit alla dessa officerare ur tjänst. Med omedelbar verkan. Det var regeringens plikt att försvara demokratin genom att visa var skåpet ska stå. På den tiden sade man ”bananrepublik” om ett land där det var militären som förklarade om den hade förtroende för en folkvald regering – eller inte. Men i en verklig demokrati är det den folkvalda regeringen som förklarar om den har förtroende för militären – eller inte. Och för dessa marinofficerare kunde ingen demokratiskt sinnad medborgare ha förtroende. Det var typiskt, ansåg jag, att det handlade om marinofficerare.

Jag tror aldrig att detta skulle ha kunnat hända inom armén. Men det värsta var alltså att regeringen inte visade dessa marinofficerare var skåpet skulle stå. Detta var den gången då jag blev mest besviken på Olof Palme. När han mördades, 3 ½ månader senare, hade denna händelse gått och frätt i mitt medvetande ända sedan i november året före. Jag höll först en inledning för mina partikamrater i Umeå. Med tiden kom jag att skriva en artikel som baserade sig på denna inledning. Vi återpublicerar nu denna artikel nedan.

Artikeln från i mars 2011

En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 november 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a disciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot disciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda disciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.