Det hände mig den 1 september i år. Klockan kvart i åtta på morgonen infann jag mig på Norrlands universitetssjukhus för att göra ett arbets-ekg. Klockan 14.00 blev jag skjutsad i en rullstol till en avdelning som heter ”Eftervård PCI”. Jag tror att jag passerade fem ”stationer” på Hjärtcentrum under dessa sex timmar.
Först Klinfys där jag cyklade. Efter analys av mitt arbets-ekg blev jag ledsagad till PCI. Min ledsagande läkare fick besvara en rad av mina frågor och hade samtidigt en del eget att säga inför den undersökning som komma skulle. Därför blev denna promenad ”station två” i mina ögon. Väl framme på PCI gick de in i pulsådern via min högra handled och undersökte mitt – genom årtionden och helt på egen hand – misshandlade ansträngda hjärta. Definitivt station tre – som omedelbart övergick i station fyra. För sjukvårdspersonalen gillade inte alls vad de såg. Och eftersom jag ju ändå låg på bordet frågade de mig om det gick bra att omedelbart övergå från undersökning till åtgärd. ”Search and destroy” tänkte jag. Tuff som jag är. Och gav ”go ahead”.
När jag låg ned på bordet inne på PCI och blev undersökt och åtgärdad var det svårt att inte känna en oändlig tacksamhet mot sjukvården. På Nus och i Sverige. Instrument och vätskor tillfördes kroppen och det skulle ha kunnat vara skrämmande ifall inte personalen, på ett lugnt och pedagogiskt sätt, hela tiden förklarade vad som hände och varför. Under hela processen diskuterade vi, på mitt initiativ, styrketräning. De negativa effekterna av anabola steroider och andra dopingpreparat som tillväxthormoner kom upp. Det visade sig att både dom och jag val väl informerade i frågan. Det är inte endast elitidrottare, utan även amatörer ute på gymmen, som tar dopingpreparat med hälsan och livet som insats.
När allting var klart tittade en kvinna, som jag inte vet om hon var läkare eller sjuksköterska, mig stint i ögonen och sa följande: ”du får inte ”bänka” nånting under den närmaste veckan”. ”Bänka” är det ord som vi, som tränar med vikter, använder för bänkpress.
”Va fa-an”, sa jag. Tufft. Sanningen att säga var ett träningspass det sista jag tänkte på.
”Nae”, sa hon. ”Ska du köra bröst får du göra flyes istället, utan att anstränga höger handled det allra minsta, för det var i denna vi gick in i pulsådern!”
Gissa om jag blev imponerad.
Kvinnan kunde uppenbarligen lika mycket som jag om styrketräning. Eller mer. Jag var tvungen att fråga ”träna’ru mycke” (en tuff gammal umebo ska tala långsamt och lätt nasalt). Hon nickade med ett brett leende. Vi fick till och med in Arnold Schwarzenegger i samtalet. Tyvärr glömde jag att fråga om hennes fascinerande huvudbonad. Den vars som hämtad från Mardi Gras-festivalen i New Orleans, Louisiana, USA. Den hålls i slutet av januari och i början av februari varje år.Tuff huvudbonad.
Dessa samtal utspann sig mellan mig och fyra till fem av sjukvårdspersonalen. Jag gissar att runt mig fanns det hela tiden två-tre läkare och två-tre sjuksköterskor. Vi talade samtidigt som de genomförde en mycket avancerad undersökning och sedan en ännu mer avancerad åtgärd med hjälp av ytterst avancerad apparatur. Efter ett tag så slog mig dock stundens allvar, samtidigt som undersökning och åtgärder började ta på mina krafter, och jag förlorade medvetandet. Inte tufft. Men som tur bara för ett kort ögonblick. För efter ett kort ögonblick väckas av en mild men bestämd skakning i axeln.
”Somnade jag?”, frågade jag. ”Ja, men bara i fem sekunder”, blev svaret. ”Bra”, svarade jag, så karskt jag kunde, i ett försök att hålla uppe den tuffa attityden. Fem sekunder innebar ju att jag var ”uppe” innan jag blivit uträknad.
Och plötsligt var allt klart!
”Du kommer att må mycket bättre framöver”, sade någon av alla dessa så yrkesskickliga. ”Men inga tunga lyft i bänk på en vecka”, lade kvinnan med den vackra huvudbonaden och det stora kunnandet om styrketräning, till. Bestämt. Och tufft. Hon tillbringade uppenbarligen en hel del av sin tid i gym hon också och var både listig och stark, som de säger i Djungelboken. Jag lovade.
Efter det så bar det av i rullstol till den femte stationen som alltså var ”Eftervård PCI”. Där togs jag om hand av en gentleman som jag kunde fortsätta tala träning med – konditionsträning. Jag klagade över att jag inte kunde springa längre på grund av mina slitna knän. Han tyckte att detta var synd eftersom löpning var ”grunden” för all träning. Så även honom plågade jag med träningssnack. Så mycket som jag bara kunde!
När han gick hem tog ett nytt gäng över den milda, men noggranna, efterkontrollen.
De två jag minns bäst var en lång svensk grabb och en tjej från andra sidan Bottenhavet. På denna ”station” fick jag äta en sen men god lunch. Middag. Och en rejäl fika med både saftiga mackor och fikabröd. Mitt sista skulle det visa sig. Jag lyckades givetvis få igång en diskussion om träning även med detta gäng. Med killen. Vi utbytte erfarenheter om onda ryggar och om träning både för att bli både starkare och för att få mindre ont.
Mitt intresse för dialekter gjorde att jag inte kunde låta bli att gissa varifrån tjejen kom. Jag hamnade i rätt land men inte i rätt län. Jag hoppas att hon åtminstone var lite imponerad över mitt dialektala kunnande. Båda tog hand om mig på bästa sätt. Speciellt när blodet började rinna ordentligt och jag blev – inte rädd, givetvis inte eftersom jag är tuff – men en aning förvånad. Jag kan sträcka mig så långt som till förvirrad. Stora rosaaktiga pölar med blod över hela golvet. Inte skrämmande, givetvis inte, men ändå ”fel” på någon sätt. Blodförtunnande medicin var förklaringen.
För övrigt: när det gäller att plåga personalen med träningssnack så kom naturligtvis de som genomförde arbets-ekg-testet inte undan de heller, slår det mig. För om vad ska man prata, om inte träning, under ett arbets-ekg? När jag nu sitter och skriver blir det uppenbart, till och med för mig själv, att allt detta prat om träning på Hjärtcentrum handlade om min egen nervositet. Och att personalen, t.o.m. under undersöknings- och åtgärdsfasen, förstod detta och därför lät mig utveckla det hela till ett samtal i vilket även de deltog. Kunniga om kropp och själ var de ju alla – oavsett om de tränade eller inte.
Den hemska tanken slog mig att denna sjukvårdspersonalen har träffat nervöst babblande patienter tidigare – och att jag därför, kanske, inte framstod som speciellt tuff. Det blir svårt att leva med denna skrämmande insikt. Men en tuff kille försöker.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte känna en stor ödmjukhet för den insats som alla dessa människor inom sjukvården gjorde för mig. Och fortsätter att göra under olika uppföljningsbesök. Och vad de gör för andra. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte känna en stor ödmjukhet över ett system som endast kräver en så liten avgift som den jag betalade för att bli omhändertagen av så många duktiga och empatiska människor, samt avancerade maskiner, som andra duktiga människor har byggt. Den totala kostnaden samhället betalade för mig i onsdags måste vara väldigt stor. Men det var alltså inte min. Tvärtom.
Det finns de som frågar ”vad f-n får man för skattepengarna egentligen?”.
Frågan kan bara ställas av någon som tjänar mycket pengar och aldrig är sjuk. Exempelvis av populistiska politiker eller verkligt rika som flyttar till lågskatteparadis och skaffar sig privata sjukvårdsförsäkringar.
Jag vill tacka alla inom sjukvården för allt arbete som ni gör månad efter månad. För mig och för så många andra. Och det sätt jag ska tacka på är att bekämpa de orimliga beslut som politiker och politruker tog i 17 av Sveriges 21 regioner (landsting) år 2019. Dessa innebär fortsätta nedskärningar inom sjukvården. Inte de så nödvändiga nysatsningarna.
För Västerbottens del innebar fjolårets beslut nedskärningar på ca en halv miljard kronor under åren 2020-2021-2022. För Stockholms del innebar fjolårets beslut nedskärningar på 1,1 miljard – bara under år 2020. Dessutom: besluten togs alltså innan coronapandemin slog till. Alla vet, t.o.m. den grupp av ofta (om än inte alltid) verklighetsfrämmande folkvalda, att pandemin har inneburit en vårdskuld som gör dessa planerade nedskärningar ännu mer orimliga!
Sjukvården har fått ta stryk under årtionden. Trots det togs ifjol beslut om nya nedskärningar i hela 17 av Sveriges 21 regioner (landsting). Och dessa nedskärningsbeslut har inte rivits upp! Inte ens trots pandemins effekter både på folkhälsan och på grund av den vårdskuld som uppstått.
Allt förnuft säger att besluten om nya nedskärningar inom sjukvården måste rivas upp. Allt förnuft säger att de små, punktvisa, satsningar som har gjorts under coronapandemin måste omvandlas till generella upprustningar. Av hela sjukvården. Men detta kräver antingen att alla förbannade folkvalda hamnar där jag hamnade. Eller en form av ”sjukvårdsrevolution” underifrån. Från personal och patienter. Sjukvården behöver ökade resurser – inte minskade. Detsamma gäller även för äldreomsorgen.
Jag är oändligt tacksam för den sjukvård jag fick av hjärtcentrum i tisdags och jag vill tacka alla – inklusive den läkare på min vårdcentral (på Dragonfältet) som skrev den ursprungliga remissen till Hjärtcentrum. Sverige har en sjukvård som, jämfört med andra länder, håller en väldigt hög kvalitet. Det gäller inte minst personalen. Men sjukvården innebär i sig, genom att den är skattefinansierad, en väldig omfördelning från de med både hälsa och pengar till de som har mindre av hälsa och mindre av pengar. Även i detta finns ett väldigt värde. De verkliga makthavarna i Sverige – till vilka jag ännu inte hör, även om jag också är folkvald – har slagit in på en kurs som riskerar att kvadda den dyrbara skatt som svensk sjukvård utgör.
Återigen: Sjukvården måste tilldelas mer resurser. Inte mindre. Bland annat för att korta de ibland alldeles för långa vårdköerna – vårdköer som inte är sjukvårdspersonalens fel.
Återigen: Ett ödmjukt tack till er alla.
PS. Mitt besök på NUS innebär inte att jag tänker dra ned på den politiska verksamhet jag sysslat med sedan 1975.
Tvärtom.
Tack vare den fortfarande fantastiska sjukvården kommer jag att kunna gå upp från 70 arbetstimmar i veckan till 75. Men, för att inte sabba det jag har fått av sjukvården ska jag inte göra detta. Jag ska hålla mig till 70 arbetstimmar även i fortsättningen. Men kanske, och detta är inget löfte, ska jag lyssna på kvinnorna i mitt liv – min dotter, min fru (som jobbar på mikrobiologen) samt på mina ”bestämda” kusiner – och dra ned på antalet Red Bull.
Kanske.