Det senaste året har inte gått till historien som året med flest personliga rekord i träningsväg. För många av oss har allt hemmasittande antingen passiviserat oss eller fått en och annan att hitta nya former för träning.
Många långa promenader har ersatt simning i badhus eller lite styrkepass i gruppform. Men i ärlighetens namn så saknar jag friheten att kunna planera in ett simpass här, ett konditions- eller styrkepass där. Jag saknar även att hälsa på en vän och få inspiration och energi att orka mer av allting.
Varför jag tyckt så mycket om träning har sin grund i en barndom fylld av friåkande på turskidor i vacker natur i Sorsele.
Min första förebild vad gäller att träna spontant och otvunget, utan att tänka på det, var min pappa. Han är fortfarande en förebild då han alltid varit en riktig ”friskus” med hög moral i att få saker uträttade. Som att handskotta tung snö på den 100 meter långa sträckan ned till brevlådorna istället för att anlita en traktorchaufför. Traktorn riskerade ju att köra sönder buskar och annat som fanns i pappas trädgård, som innehöll växter från alla världsdelar. Eftersom mina föräldrar hade minijordbruk var det bara att hänga på och bära ved, hässja hö och sånt lantligt.
Vi hade en hingst, Prins af Värends, som vi fick jaga runt i hagen innan ridning för att få ur honom all överskottsenergi. Hästar är ju flockdjur och hans flock bestod mest av fåglar och kaniner på den tiden. Turer och utflykter upp i Svergoberg blev träning och glädje i upptäcktsfärd för både hästen och oss.
I skolan var det inte förrän i högstadiet som jag återfick lusten och glädjen att träna. Jag tänkte inte på det då, men när pappa tog med klassen på strövtåg i naturen var även klassens mest manipulative och störige elev helt förundrad och fascinerad av pappas naturkunskaper. En helt ny värld öppnade sig. Vi var inte slutkörda och drabbade av träningsvärk, utan berikade i kropp och själ.
Skolidrotten tyckte jag också väldigt mycket om. Så pass mycket att jag kom tvåa i höjdhopp och trea i 60 meter. Skidåkning var också skoj. Gympaläraren var helt fanatiskt intresserad av handboll, så där ”spelade vi sönder” intresset. Sedan kom det här med pojkvänner in i bilden och intresset för träning byttes mot mys och häng med hans kompisgäng och min bästis.
Efter gymnasiet väcktes ett kortlivat intresse för volleyboll. Inga stjärnor föddes men vi hade riktigt skoj ett tag. Sedan cyklade jag en hel del i ur och skur, men hade egentligen inget direkt träningsintresse under lång tid.
Men så började jag träna styrketräning med min gode vän Janne. Då fick den till synes halvtråkiga styrketräningen liv och en ny värld öppnade sig. Gott sällskap och små steg av ökad kunskap om hur man kommer igång och upprätthåller funktionella övningar gav blodad tand. Även om vissa statiska övningar var träliga så vann kunskapen om hur muskler byggs över risken för uppgivenhet.
Genom en självförsvarskurs kom jag i kontakt med en ny träningskompis i form av den polis som ledde kursen. Han sa för övrigt att jag var ovanligt stark för att vara kvinna. Det måste ha varit all styrketräning… I all enkelhet berikades vår vardag av flera små men givande träningspass – ett lyckat recept på ett fortsatt intresse för styrketräning. Han var även noga med att poängtera vikten av rejäl träningsmat och att återhämta sig, t ex genom att bara ta det lugnt och kanske se en film.
På senare tid har jag faktiskt återupptagit styrketräningen, men i hemmamiljö och med en digital PT (personlig tränare). Den digitala PT:n tycker att jag kör på bra. Jag blandar ofta bänkpress och benböj med rörlighetsträning och olika funktionella övningar och cykling. Det är ett bra sätt att hålla igång nu när pandemin varat så länge.