En framgångsrik integration kräver reglerad invandring

Den 8 april presenterade regeringspartierna S och MP förslagen i sin migrationsöverenskommelse som är tänkt att utgöra grunden för svensk flyktingpolitik under de kommande åren. Den nya flyktingpolitiken är tänkt att träda i kraft från och med den 21 juli i år och ska ersätta den tillfälliga lag som gällt sedan 2016. Förslaget måste därför vara färdigbehandlat i riksdagen före midsommar.

Med anledning av den nya lagstiftningen granskar Nya Arbetartidningen nu den svenska flyktingpolitiken i en serie artiklar. I den första delen ska vi göra en historisk tillbakablick på hur flyktingmottagandet sett ut i Sverige de senaste 30 åren. Vi kommer att kommentera debatten och de konkreta förslagen senare.

Reglerad invandring normen i Sverige

Den anda som historiskt sett har präglat svensk flykting- och invandringspolitik uttrycktes på följande sätt av Olof Palme i tidskriften ”Invandrare & Minoriteter” år 1977:

”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.

Annorlunda uttryckt har den svenska flyktingpolitiken präglats av solidaritet – men denna solidaritet har byggt på att det finns begränsningar för hur många människor som det svenska samhället kan ta emot och integrera. Ett exempel är det s.k. Luciabeslutet den 13 december 1989. Under det andra halvåret 1989 hade det kommit över 20 000 flyktingar till Sverige – fler än under hela 1988. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslutade därför att begränsa möjligheterna för flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige.

Det normala för Sverige har varit att flyktingpolitiken varit stram och reglerad. Detta har inneburit att perioder av stort flyktingmottagande har följts av perioder av åtstramning. Den senaste större vågen av flyktingar kom till Sverige under en period på två-tre år i början av 1990-talet, i samband med kriget på Balkan. Under åren 1993 och 1994 beviljades en väldigt stor andel av dessa uppehållstillstånd. Det handlade om över 80 000 människor. Därefter stramades det svenska flyktingmottagandet återigen av. Under de dryga tio åren 1995-2005 beviljades ungefär lika många uppehållstillstånd till flyktingar som under de två åren 1993-1994.

Reinfeldt och MP öppnade för historiskt undantag

Åren 2006-2010 ökade återigen Sveriges flyktingmottagande. Denna period av ökat mottagande borde ha följts av en ny period av åtstramning. Men istället skedde ett brott med vad som, under decennier, varit det normala i svensk flyktingpolitik. I mars 2011 ingick Fredrik Reinfeldts alliansregering en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet. Denna uppgörelse öppnade dörren för vad som i praktiken var fri invandring till Sverige. Efter valet 2014 anslöt sig även Socialdemokraterna till denna uppgörelse då de bildade regering tillsammans med MP. Genom sin position som vågmästare har detta lilla parti fått ett orimligt stort inflytande på svensk flyktingpolitik.

Uppgörelsen med Miljöpartiet banade vägen för en historisk undantagsperiod för svenskt flyktingmottagande under åren 2012-2015. Under dessa fyra år sökte uppåt 350 000 människor asyl i Sverige. Bara under helåret 2015 tog Sverige emot nästan 163 000 asylsökande! Detta var hela 33 gånger så många som Storbritannien, sett utifrån befolkningarnas storlek. Systemen för flyktingmottagande nådde bristningsgränsen och asylsökande tvingades sova utomhus. Detta trots att både tältläger, gymnastiksalar och gamla fängelser ställts om för att kunna inkvartera de asylsökande.

Sedan Stefan Löfven ”drog i nödbromsen” den 24 november 2015 har antalet asylsökande som kommer till Sverige minskat kraftigt jämfört med åren 2012-2015. Men antalet beviljade uppehållstillstånd fortsatte ändå att öka under femårsperioden 2016-2020! Detta innebär att Sverige har haft ett extremt högt flyktingmottagande under en period på hela tio år.

Flyktingar och flyktinganhöriga

Antalet asylsökande och antalet beviljade uppehållstillstånd till flyktingar visar dessutom inte hela sanningen. Under samma tioårsperiod har även antalet anhöriga till flyktingar som fått uppehållstillstånd i Sverige ökat. För att få en så korrekt bild som möjligt av antalet människor som det svenska samhället måste klara av att integrera ska alltså även dessa räknas med. Det totala antalet personer som beviljats asyl eller uppehållstillstånd som flyktinganhöriga går att utläsa i tabellen nedan.

Tabell: Beviljade uppehållstillstånd

Kommentarer:

• Under tioårsperioden 2011-2020 beviljades fler uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga än under hela den föregående tjugoårsperioden (1991-2010).
• 75 procent av alla uppehållstillstånd under denna tidsperiod kan hänföras till de orimligt stora strömmarna av asylsökande som kom till Sverige under fyraårsperioden 2012-2015.

Under tioårsperioden 2011-2020 har det svenska flyktingmottagandet inte bara stuckit ut i jämförelse med tidigare svensk flyktingpolitik. Sverige har även stuckit ut jämfört med övriga nordiska länder. Se tabell nedan.

Kommentarer:

• Under perioden 2011-2020 tog Sverige emot fler än dubbelt så många flyktingar och flyktinganhöriga än Danmark, Norge och Finland tillsammans .
• Danmark, Norge och Finland har dock, tillsammans, en större befolkning än Sverige. Ser vi därför till andelen av befolkningen tog Sverige emot nästan fyra gånger så många människor som Danmark, Norge och Finland!

Fri invandring har skapat svåra problem

Tioårsperioden 2011-2020, med i det närmaste fri invandring, har resulterat i just de ”svåra problem” som Olof Palme talade om 1977. En ny underklass har vuxit fram i Sverige – som känns igen på hårfärg och hudfärg. Utrikes födda har lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda. Risken att hamna i fattigdom är större för utrikes födda. Trångboddheten likaså. Under coronapandemin har de utrikes födda varit överrepresenterade när det gäller sjukhusinläggningar, intensivvård och dödsfall.

Mot denna bakgrund drar vi slutsatsen att Sveriges flyktingpolitik, under överskådlig framtid, måste präglas av stramhet. Sverige har tagit sitt ansvar många gånger om när det gäller de asylsökande som kommer till EU. Och långt mer därtill. Vi anser därför att andra EU-länder borde ta ett större ansvar för de asylsökande som kommer till EU. Detta under överskådlig tid.

I nästa nummer ska vi alltså bland annat kommentera S+MP-regeringens nya migrationsöverenskommelse – samt de förslag som lagt av andra partier.