Detta handlingsprogram är ett utkast som läsarna inbjuds att ha synpunkter på. I detta nummer publicerar vi de första fyra avsnitten av totalt åtta.
1. Välfärdssamhället måste försvaras
Ideologi är inte mycket värd om den inte utgör en vägledning till handling i de viktiga vardagsfrågorna. Idag präglas Sverige, och många andra länder, bland annat av en ökning vad gäller långtidsarbetslöshet, inkomstklyftor och segregering. I detta läge måste välfärdssamhället försvaras. Just nu driver Arbetarpartiet en kampanj för att försvara sjukvård och omsorger samt anställningstryggheten. Tanken är att vi, tillsammans med andra och liknande initiativ, ska överlämna dessa krav till statsminister Stefan Löfven i samband med riksdagens öppnande den 14 september. Vore det inte för coronapandemin skulle vi kunna vara tiotusentals utanför riksdagen i Stockholm den dagen. Nu blir det inte så på grund av pandemin. Men vi måste försvara välfärden – även om striden måste coronaanpassas. I denna kamp är det viktigt att söka samarbete. Alla initiativ som syftar till att de slår vakt om välfärden – betoningen kan ligga på försvaret av sjukvård, äldreomsorg och anställningstrygghet eller på att pressa tillbaka långtidsarbetslöshet och inkomstklyftor – bör samordnas.
Vi behöver en så kraftfull och enad manifestation som möjligt då riksdagen öppnar den 14 september.
2. Industrins betydelse för välfärden i Sverige
Mittuppslaget i det första numret av vår tidning handlade om behovet av en grön industriell produktion. Numret utkom i mars 2010 – samma år och månad som Arbetarpartiet bildades. Vi ska närma oss detta begrepp i två steg. Dels vad gäller industrin betydelse för välfärden i Sverige. Dels innebörden av grön industriell produktion. Vi börjar med industrins betydelse för välfärdssamhällets framväxt.
Det är många som talar om att slå vakt om välfärden på 1 Maj och i samband med valrörelser. Det är betydligt färre som, i handling, försvarar de olika trygghetssystemen – vid sjukdom, arbetslöshet och pensionering – under årets övriga 364 dagar. Ett partis försvar av välfärdssamhället beror bland annat på dess fördelningspolitik där skattesystemet utgör en huvudkomponent. Men fördelningspolitiken handlar i ännu högre grad om hur mycket det finns att fördela. Det går inte att bedriva en politik för ökad rättvisa i samband med ekonomiska kriser då nationalprodukten krymper och arbetslösheten ökar. Fördelningspolitiken efter Andra världskriget gick aldrig ut på att ta från de rika för att ge till de fattiga. Fördelningspolitiken baserades på att växande framtida nationalprodukter skulle fördelas på ett mer rättvist sätt än tidigare epokers magra nationalprodukter.
Den politik som fördes, och som utgjorde grunden till det svenska välfärdsbygget, innehöll följande komponenter: En framgångsrik industriell produktion av varor och senare även av tjänster med inriktning på export. Den exportberoende svenska industrin måste ständigt öka sin internationella konkurrenskraft genom höjd produktivitet. Detta stimulerades genom att skattesystemets ena funktion gynnade investeringar i större maskiner och modernare teknik. Utslagningen av de svagare företagen påskyndades genom att dessa dels klämdes av höga löner (den solidariska lönepolitiken), dels genom höga skatter. De sista pusselbitarna bestod av den aktiva arbetsmarknadspolitiken som styrde arbetskraften till de växande företagen runt storstäderna och samtidigt påskyndade avfolkningen av bland annat Norrlands inland. Den befolkning som tvingades flytta, från landsbygd och glesbygd, sögs först upp av industrin och senare via utbyggnaden av offentliga sektorn. Denna politik kallades för den ”Rehnska modellen”. Den bidrog till sänkt arbetslöshet och höjda löner. Modellen bidrog också till att öka de skatteinkomster som krävdes för att finansiera utbyggnaden av sjukvård, utbildning och omsorger samt trygghetssystemen vid sjukdom, arbetslöshet och pensionering samt förkortad arbetsdag och förlängd semester.
Modellens andra sida var att den å ena sidan ökade takten i avfolkningen av främst Norrlands inland, å andra sidan lade grunden till den sociala instabilitet som kommit att prägla storstädernas förorter. Redan 1972 kom boken ”Fallet Rosengård” ut. Den blev kurslitteratur både för blivande samhällsplanerare och socialarbetare.
Det svenska välfärdssamhället baserades på en framgångsrik exportinriktad industri. Den svenska välfärden kom att spegla denna industris behov. Den Rehnska modellen innebar att Sverige genomgick en så omfattande strukturomvandling att den till och med ledde till en folkvandring. Idag har insikten om industrins betydelse gått förlorad både inom partierna, media och därför även hos den breda allmänheten.
Arbetarpartiet har dock bevarat insikten om att den exportinriktade industriella produktionen av varor och tjänster, tillsammans med en politik för full sysselsättning, utgör grunden för den svenska välfärden. Om investeringarna i landet krymper kommer även arbetslöshet, inkomstklyftor och segregering att öka. Detta är precis vad som sker idag. Det spelar ingen roll hur radikal ett partis fördelningspolitik än kan låta. Partiets krav kommer att falla platt till marken om det blir mindre kvar att fördela. Och det finns ingen a-kasseersättning eller försörjningsstöd som kan ersätta den stolthet, frihet och samhörighet som ett jobb med anständiga villkor innebär.
Det är mot denna bakgrund som Arbetarpartiet bekämpar avindustrialiseringen och slår vakt om Sverige som industrination. Det går nämligen inte att skapa en nödvändig grön industriproduktion – utan industri!
3. Vad är grön industriell produktion?
Den industriella produktionen av varor och tjänster måste anpassas till insikterna om de växande klimat- och miljöproblem som existerar. Eller omvänt: behovet av sjukvård, utbildning, omsorger, kultur och nöjen måste ligga till grund för produktionen av varor och tjänster. På samma sätt måste även klimat- och miljöbehoven ligga till grund för produktionen. Därför har en av våra huvudparoller sedan starten varit grön industriell produktion. Låt oss konkretisera innebörden av detta:
–bygget av batterifabriken i Skellefteå, och den intilliggande återvinningsfabriken för batterier, utgör exempel på grön industriell produktion. Batterier är på väg in i fordonsparken. Förbättrade batterier krävs också för att lagra energin från vindkraft,
– det storskaliga, fossilfria, stålverket i Boden. Stål krävs för bostadsbyggande, kollektivtrafik och oändligt mycket annat. Fossilfri stålproduktion utgör ett annat exempel,
– syntetisk diesel baserad på biomassa kan minska utsläppen av koldioxid med upp till 80 procent, eller mer, med dagens motorer och pumpar! Få tekniska innovationer skulle göra lika stor nytta på lika kort tid – ifall den kunde massproduceras.
Vi nämner dessa exempel för att konkretisera begreppet grön industriell produktion. Vi nämner inte dessa exempel för att vi har låst oss för vissa tekniska lösningar. De tekniska lösningar som är bäst idag, och om tio år, ligger utanför vår expertis. Däremot är det vår principiella uppfattning att med en miljard förbränningsmotorer krävs det både tekniska lösningar som minskar de väldiga koldioxidutsläppen från dessa, dels långt större satsningar på FoU (forskning och utveckling) än idag när det gäller energiutvinning från vind och sol.
De satsningar som vi har nämnt – batterifabriken, fossilfri stålproduktion och syntetisk diesel baserad på biomassa – måste tusenfaldigas om välfärdssamhället och en folkligt acceptabel levnadsstandard ska kunna kombineras med de krav som klimat och miljö ställer. Men både när det gäller omedelbara övergående förbättringar (syntetisk diesel), samt mer permanenta lösningar på längre sikt (vind och sol), kommer industriell produktion och transporter att stå i centrum.
Genom begreppet grön industriell produktion distanserar vi oss från två extremer. Dels från de som lever i vanföreställningen att elen bor i väggen, vattnet i kranen samt tror att jobb med lön, välfärdssamhället och en rättvis fördelningspolitik bara ramlar ned från himlen. Dels från de faktaresistenta klimatförnekarna. Med grön industriell produktion vill Arbetarpartiet visa på en väg framåt för samhället. Denna väg framåt kräver en ständigt föränderlig balansgång, å ena sidan mellan den produktion av varor och tjänster som krävs för en idag acceptabel levnadsstandard, å andra sidan mellan de växande behov som miljö och klimat ställer.
4. En övergripande investeringsplan med folklig förankring
Den väg framåt som vi anser vara nödvändig kommer att kräva omprövningar och omställningar. I stadsplaneringen måste kollektivtrafiken prioriteras före personbilarna. När det gäller sjukvården måste de som inte är friska prioriteras före skönhetsoperationer för de redan vackra. Och så vidare. Vissa saker måste offras för att andra ska vinnas. Men om stora omställningar som omfattar avgörande delar av samhället ska vara möjlig krävs minst två saker. Dels en övergripande planering när det gäller investeringar, produktion och delvis även av konsumtion. Dels måste omställningarna vara folkligt förankrade. Den folkliga förankringen är helt avgörande. Det handlar både om kunnande och om demokrati. Det vi talar om här är stort. Vi talar om att involvera hela samhället i ett övergripande projekt som vi har valt att kalla grön industriell produktion.
Projektet ska tillgodose dagens konsumtionsinriktade levnadsstandard, slå vakt om jobb och välfärdssamhälle samt tillgodose behoven från klimat och miljö. Detta kommer att kräva en kraftsamling av sällan skådat slag. Arbetarpartiet anser att det krävs en övergripande plan för vilka investeringar och vilken produktion som ska prioriteras. Här måste resurserna ställas mot önskemålen, tillgångarna mot behoven, och prioriteringar göras. I grunden handlar det om samma princip som i kommuner och regioner. Fast där är det huvudsakligen skatterna som står för resurserna och politiker inom skola och omsorger som formulerar önskemålen. Ska vi klara individuell konsumtion, välfärdssamhället, jobben samt tillgodose behoven från klimat och miljö krävs det en verklig inventering av samhällets resurser. Detta var vad som skedde i Sverige under 50-, 60- och 70-talen. Den Rehnska modellen innebar att Sverige genomgick en så omfattande strukturomvandling att den till och med ledde till en form av folkvandring – från inland till kust, från norr till söder.
Vi ska slå vakt om de allmänna och lika valen i Sverige. Vi ska försvara yttrande- och tryckfriheten. Men det måste också vara möjligt att påverka samhällsutvecklingen under de 1460 dagarna mellan valen. Ställda inför väldiga krav på omställningar av samhället är det nödvändigt att de nödvändiga planerna för investeringar, produktion och delvis även konsumtion måste kunna diskuteras och påverkas. Det är därför vi fäster blicken på behovet att fördjupa demokratin under de 1460 dagarna mellan valen.
Det krävs bland annat att de politiska partierna presenterar sina planer för investeringar och produktion; vilka resurser de vill mobilisera och vilka behov de vill prioritera. Det handlar om partiernas övergripande viljeinriktning. Planen måste vara folkligt förankrad av minst två skäl. Det första handlar om demokratin. En övergripande plan för investeringar och produktion är det enda sättet för medborgarna att sätta sig in i vilka resurser som finns och vilka behov som är mest angelägna att tillgodose. Det andra skälet handlar om kunnandet. Om vi kan involvera forskare och arbetare, ingenjörer och ekonomer tillsammans med alla konsumenter, kommer det folkliga deltagandet att garantera att planen ständigt korrigeras i takt med introduktionen av ny teknik och nya behov. Detta innebär att slå vakt om demokratin – genom att fördjupa densamma – så att alla kan påverka samhällsutvecklingen också mellan valen.
För att produktionen i samhället ska kunna ställas om i den nödvändiga utsträckningen krävs att investeringarnas andel av vinsterna ökar till nivåer som Sverige inte sett maken till sedan 1950-talet. För att klara de nödvändiga investeringarna måste samhällets alla resurser inventeras. Därför måste vi även diskutera bland annat följande frågor:
Hur ska vinsterna fördelas mellan aktieutdelningar och återinvesteringar, bland annat i grön industriell produktion och transporter; i hur stor utsträckning ska investeringarna göras i Sverige, där arbetsvillkoren är mänskliga, eller ska investeringarna göras i diktaturer där både demokratiska och fackliga rättigheter saknas; ska investeringarna ske i en teknik som tar fasta på forskningens rön om vilka krav som klimat och miljö ställer på produktionen (och på de varor och tjänster som produceras) eller ska investeringarna fortsätta att göras i länder som ökar produktionen via nya kolkraftverk?
Vi måste även ställa frågan om kontrollen över bankerna på dagordningen. Ska bankerna ägas av samhället, och bankcheferna få sina verksamhetsdirektiv från samhället, så att kapital- och kreditströmmarna kanaliseras på ett sätt som understöder den antagna planen för investeringar och produktion. Eller ska bankerna även i fortsättningen kunna syssla med penningtvätt och spekulation i vetskap om att skattebetalarna, via staten, tvingas betala bankernas misslyckanden.
Arbetarpartiet anser:
att vinsterna i långt större utsträckning än idag ska gå till återinvesteringar istället för till aktieutdelningar,
att investeringarna ska ske i Sverige där det finns fackliga rättigheter och kollektivavtal – här måste de fackliga organisationerna få ett avgörande inflytande,
att investeringarna även ska ta hänsyn till den nödvändiga omställningen till grön industriell produktion,
att bankerna som dirigerar kapital- och kreditströmmarna måste ägas av samhället och vara underställd demokratisk kontroll för att bidra till att förverkliga den nödvändiga planen för investeringar och produktion. Marknadsekonomin kommer inte att klara den nödvändiga omställningen av samhället. Krav på planering och demokratiskt deltagande måste utgöra två avgörande inslag i en demokratisk socialism för 2000-talet.