Internationellt

Intervju med en svensk-israel som demonstrerat för fred

Vårdanställda i Haifa demonstrerar för fred.
Vårdanställda i Haifa demonstrerar för fred.
Patrik Brännberg
Publicerad i
#161
Lästid 4 min

Joanna Herdewall Sivan är svensk-israel och bor i en kibbutz nära staden Kiryat Tivon i norra Israel. Hon är en av alla de som skakats av den senaste tidens upptrappade stridigheterna mellan Israel och Palestina. Joanna har själv deltagit i en av alla fredsdemonstrationer som just nu genomförs i Israel.

– Just nu kan man säga att det är ett krig med två fronter. På den ena fronten finns kriget mellan Hamas och Israel och det är civilbefolkningen på båda sidor som drabbas. Hamas raketer, som regnar över stora delar av Israel, tvingar civilbefolkningen att sova i skyddsrum i ständig rädsla.

Joanna Herdewall Sivan.

– Just nu har jag vänner från Tel Aviv boende hos mig. De vill inte att deras 7-årige son ska behöva lägga sig att sova i ett skyddsrum varje kväll. Många är rädda.

– Värst drabbas förstås civilbefolkningen på båda sidor. Både i form av dödsoffer – och i form av att deras hus och hem förstörs. Vägar, el och annan infrastruktur förstörs. Det är hemskt att se vad som händer här i Israel och det är hemskt att höra rapporterna från Gaza.

Vilken är den andra fronten?
– Den andra fronten finns inne i Israel och den handlar om upplopp, kravaller och attentat där extrema judiska och arabiska grupperingar varit aktiva. Medlemmar i högerextrema grupper på båda sidor har dragit runt på gatorna och attackerat personer med ursprung ur den andra gruppen som råkat komma i deras väg. Rena lynchningar. Grupper av arabiska extremister har attackerat judiska butiker. Både butiker och synagogor har satts i brand.

– Det hela är unikt och mycket skrämmande. Under årtionden har judiska och arabiska medborgare i Israel kunnat samarbeta och samexistera utan bråk. Nu är det inte ovanligt att judar är rädda att, av misstag, råka köra in i en arabisk by.

De senaste decennierna har extrema krafter i Israel gått framåt på bekostnad av mer moderata. Ett islamistiskt parti har valts in i Knesset och har där sällskap av flera extrema judiska högerorganisationer. Vad tror du att polariseringen beror på?
– De senaste åren har delar av södra Israel ständigt utsatts av raketattacker från Gaza. Någon gång i månaden slår raketer ned. Man tvingas bygga dagis och skolor som skyddsrum. De som bor i dessa områden är naturligtvis rädda och oroliga.

– Detta har utnyttjats av Netanyahu som lovat säkerhet och hårda tag mot palestinierna. Men i själva verket har beskjutningarna fortsatt. Jag tror att Netanyahu har gynnats och velat ha kvar Hamas för att ha något att skrämmas med. Och så länge Hamas är starka så finns oenighet palestinierna emellan.

– En annan orsak till polariseringen kan vara de ökade klyftorna i landet. Många, både bland judar och araber, har fått det bättre de senaste åren. Men i båda grupperna finns också många som drabbats hårt av arbetslöshet och sociala problem. Speciellt tydligt har detta varit i vissa arabiska byar där droghandel, organiserad brottslighet och hedersvåld blivit mycket vanligt.

– Problemet är att polisen inte gjort något för att hjälpa de vanliga laglydiga medborgarna i dessa byar. I praktiken har det blivit så att ”araberna får lösa sina egna problem”.  Coronapandemin, som gjort att ännu fler förlorat sina jobb och kanske hoppet om framtiden, har förvärrat situationen ännu mer.

Finns det några motkrafter mot de extrema krafterna?
– Det finns fortfarande en fredsrörelse i Israel. Hundratals demonstrationer hålls varje dag. Min kibbutz ligger nära ett större blandat samhälle och flera mindre arabiska byar. Jag får varje dag inbjudningar till flera olika protester mot våldet. Igår hölls en större manifestation i Tel Aviv.

– Men det sker också mer privata manifestationer mot våldet. Folk lägger upp bilder i sociala medier med judar och araber tillsammans. På de flesta arbetsplatser fortsätter judar och araber att arbeta sida vid sida som arbetskamrater. Ett exempel är landets sjukhus där personal, judar och araber, tillsammans behandlar de skadade från upploppen i landet och från missilnedslag.

– I Akko, en blandad stad, brändes en av landets mest kända restauranger ned av ett arabiskt gäng. Den judiska ägaren fick en fråga om hur det kändes. Han sa då att det var fler araber som hjälpte till att släcka branden än som tände på.

– Jag hoppas att tillräckligt många israeliska medborgare – araber och judar – fortfarande kan se skillnaden mellan extremister och vanligt folk på båda sidor. På demonstrationerna mot våldet ropar judar och araber tillsammans: Judar och araber vägrar vara fiender!