Allt pekar på att huvudalternativen i valet 2022 kommer att vara två nya politiska block som båda kommer att driva borgerlig politik om de segrar. Mycket pekar på att färre väljare än någonsin kommer att rösta för ett parti de gillar – i stället kommer fler än någonsin att rösta emot partier som de avskyr. För att förstå den pågående omgrupperingen bland riksdagspartierna inför valet nästa år bör alla ställa sig två frågor: vilka förlorade riksdagsvalet 2018 – och när började valresultatet slå igenom på allvar?
Då vi talar om den pågående omgrupperingen bland riksdagspartierna inför valet nästa år syftar vi, naturligtvis, bl a på att Liberalerna har bytt sida och nu sluter upp bakom M, Kd och Sd. Detta nya politiska block har redan hunnit lägga fram ett gemensamt förslag i migrationsfrågan. Vi syftar givetvis också på att Centern har öppnat för att även sitta med i en regering tillsammans med S (även om C fortfarande också håller öppet för att återupprätta Alliansen). Om Centern skulle ta ministerposter i en S-ledd regering skulle detta självklart fördjupa samarbeta mellan dessa två partier. En sådan utveckling skulle också, med stor sannolikhet, påskynda den pågående splittringen inom LO-facken och S. Samt även mellan S och vissa LO-fack.
Men återigen: låt oss börja analysen med att fråga oss vilka som förlorade det senaste riksdagsvalet – och när valresultatet började slå igenom på allvar?
Tabell: Resultatet i riksdagsvalet 2018
Parti | Mandat | Diff jmf 2014 |
Vänsterpartiet | 28 | + 7 |
Socialdemokraterna + Mp (100+16) | 116 | – 22 |
Centern | 31 | + 9 |
Moderaterna | 70 | – 14 |
Sverigedemokraterna | 62 | + 13 |
Kristdemokraterna | 22 | + 6 |
Liberalerna | 20 | + 1 |
Summa | 349 |
S+Mp+V förlorade valet
Som vi ser i tabellen ovan fick de två regeringspartierna S+Mp och V sammantaget endast 144 av riksdagens totalt 349 mandat. Ser vi enbart till de två regeringspartierna S+Mp erhöll dessa sammantaget bara 116 av de totalt 349 mandaten i riksdagen.
Det dåvarande politiska blocket, regeringspartierna S+Mp och samarbetspartiet V, förlorade sammantaget 15 riksdagsmandat i valet för snart tre år sedan. Deras andel av platserna i riksdagen kom endast att uppgå till 41 procent av de 349 mandaten. Den samlade borgerliga oppositionen (Sd inräknade) vann 15 mandat och kom därmed upp till hela 59 procent av de 349 mandaten.
Ingressens första fråga handlade om vilka som förlorade riksdagsvalet 2018. Svaret är att det var S+Mp+V som förlorade valet. Dessa tre partier erhöll, sammantaget, endast drygt 40 procent av mandaten. Väljarna rörde sig alltså bort från detta politiska block. Förlusten i form av antal mandat drabbade S+Mp. Vänsterpartiet gick framåt rent mandatmässigt. Men V tillhörde ändå valets stora förlorare. Ett resultat av valet var nämligen att den S-ledda regeringen kände sig tvingade att öka sitt underlag i riksdagen. Detta krävde att S+Mp vände sig till nya samarbetspartners som betraktade V som ett ytterkantsparti. Därför hamnade V ute i den politiska kylan efter valet 2018. Där befinner sig V fortfarande. De tre partier som förlorade valet, fast på olika sätt, var utan tvivel S+Mp+V. Dessutom upplöstes deras tidigare politiska block.
Alliansen vann inte valet
Men detta betydde inte att de fyra traditionella borgerliga partierna (M+C+Kd+L) segrade i riksdagsvalet 2018. Dessa, tidigare, allianspartier erhöll nämligen färre mandat än S+Mp+V. De fick visserligen endast ett enda mandat mindre färre, vilket gjorde det hela desto mer förtretligt, men de tidigare allianspartierna blev dock mindre än de två regeringspartierna och V (144 mandat mot 143).
Sverigedemokraternas valseger skulle komma att dröja. Inget parti ökade med lika många mandat i riksdagen som Sd. Partiet gick från 49 mandat i valet 2014 till hela 62 mandat. Men trots 13 nya mandat fortsatte partiets isolering under nio månader. Den tidigare uppgörelsen mellan övriga partier i riksdagen, om att beröva Sd inflytande över regeringspolitiken, gällde fortfarande under regeringsförhandlingarna efter valet 2018. Denna överenskommelse om att hålla Sd utanför kan liknas vid en damm. Som alla dammar skulle även denna damm (överenskommelse) komma att brista när trycket från den älv som dammen syftade till att hålla tillbaka blev för starkt. De 62 mandat som Sd fick i det senaste valet innebar dödsdomen för dammen.
Ingressens andra fråga handlade om när valresultatet började slå igenom på allvar. Detta skedde i juni 2020. Det var då som Moderaterna slog fast att de var beredda att föra budgetsamtal med Sd samt bilda regering med stöd av detta partis 62 mandat. (Kd hade redan tidigare fattat detta beslut). Detta innebar att dammluckorna brast. Och därmed började valresultatet slå igenom på allvar! Men det tog alltså 21 månader sedan rösterna var räknade innan valresultatet började slå igenom på allvar. Detta har skapat en väldig förvirring. Och även bidragit till att det sällan eller aldrig varit så svårt för så många att bestämma sig för vilka partier man ska rösta Nej till.
Sammanfattning: S fördröjda nederlag
Den första ingrediensen i utgången av riksdagsvalet 2018 bestod av valnederlaget för det gamla blocket S+Mp+V. En andra ingrediens bestod av den uteblivna segern för de fyra traditionella borgerliga partierna. En tredje ingrediens bestod i den uppskjutna valsegern för Sverigedemokraterna. Den tredje ingrediensen berodde på att M+Kd, i samband med regeringsförhandlingarna, ännu inte hade hittat en formel för sitt samarbete med Sd som fungerade. En formel som alla tre partiledningar (M+Kd+Sd) var beredda att försvara både utåt och inåt. Men i juni 2020 berättade Ulf Kristersson att Moderaterna var beredda att budgetförhandla med Sd. Och att även bilda en regering (M+Kd) som var baserad på stöd från Sd. Därmed låg vägen öppen för ett nytt politiskt block i svensk politik (M+Kd+Sd+L).
Detta innebar att konsekvenserna av valutgången, efter nio månaders förskjutning, började slå igenom på allvar. (Vi skriver började). Den kanske största betydelsen av detta var att insikten om valnederlaget för S+Mp+V – ett av de två gamla politiska blocken – uppdagades för allt fler. Men även denna insikt skulle komma att ske stegvis. Det tog exempelvis ytterligare nio månader innan Liberalerna bytte block och anslöt sig till M+Kd+Sd. Detta skedde i början av mars 2021. Sedan tog det bara några dagar till innan Centern öppnade för att även sitta i samma regering som S. Det tog alltså hela 2½ år innan konsekvenserna av valresultatet 2018 fick fullt genomslag. Denna fördröjning är både unik och unikt dålig. Många förmår nämligen inte koppla samman den politiska omgruppering som ägt rum våren 2021 med valutgången hösten 2018! Detta är fullt begripligt.
S borde ha avgått
Det var alltså S+Mp+V som förlorade valet 2018. Som helhet försvagades detta gamla politiska block för att sedan upplösas. De två regeringspartierna S+Mp erhöll endast en tredjedel av mandaten i riksdagen efter en svidande förlust på hela 22 mandat. S själva erhöll endast 100 mandat vilket är mindre än 29 procent av det totala antalet mandat. Ändå var det, till sist, Stefan Löfven som kom att bilda en andra regering. Men den bas på vilken Löfven bildade sin andra ministär var mycket svag. På flera sätt. En koalition består av olika partier, med olika åsikter, vilket alltid bygger in motsättningar. Koalitionen S+Mp hade alltså gått kraftigt bakåt och förfogade endast över var tredje mandaten i riksdagen.
Den tidigare överenskommelsen om att hålla Sd utanför inflytande över regeringsmakten fördröjde alltså konsekvenserna av valnederlaget. Främst för S+Mp. Men allt eftersom tiden gick hann nederlaget ikapp de två regeringspartierna. Under förhandlingarna om ett nytt block som en ny regering kunde stödja sig på sade S+Mp adjö till Vänsterpartiet – som tidigare haft inflytande i budgetförhandlingarna.
Den 12 december 2018 skulle riksdagen ta ställning till de olika budgetalternativen. Detta avslöjade, på ett brutalt sätt, de verkliga styrkeförhållandena i riksdagen. Och hur svag ställning som S+Mp hade. De båda regeringspartiernas budgetförslag röstades ned av riksdagen. I stället antogs en budgetreservation från M+Kd med stöd av Sd. I budgetförslaget från M+Kd ingick bl a en ny skattesänkning på hela 20 miljarder. Det var alltså på denna budgetreservation, från M+Kd, som varje regering skulle bli tvungen att regera under ett år framåt. Även en ny regering där S+Mp ingick. I detta läge borde Stefan Löfven och Socialdemokraterna ha avgått!
Här följer några av skälen till varför:
- S+Mp hade endast en tredjedel av riksdagsmandaten bakom sig,
- De två partierna hade tappat 22 av sina tidigare 138 mandat,
- S+Mp:s budgetalternativ hade fällts och en ny regering skulle tvingas genomföra M+Kd:s politik,
- För att göra comeback i valet 2022 behövde S försvara LAS och kollektivavtalen samt bekämpa marknadshyror och ytterligare skattesänkningar.
Katastrofval troligare än comeback 2022
S måste kunna profilera sig som ett parti som, liksom tidigare, för arbetarnas och övriga löntagares talan. Detta är enda sättet om partiet ska kunna vända sin nedåtgående trend i valet 2022. Nu valde S istället att regera vidare tillsammans med Mp samt att underteckna Januariavtalet med Centern och Liberalerna. De eftergifter som Socialdemokraterna tvingades till var närmast chockerande. För att erhålla stöd från C och L tvingades S lova att genomföra försämringar av LAS och kollektivavtalen, ta steg mot marknadshyror samt genomföra ytterligare skattesänkningar.
När de två nya politiska blocken formerar sig framstår det som närmast oundvikligt att det kommer att bedrivas en borgerlig politik oavsett om det M-ledda blocket segrar eller om blocket med S+C i ledningen segrar. Skälet till detta är att Socialdemokraterna redan förlorade makten över regeringspolitiken efter valet 2018 i samband med undertecknandet av Januariavtalet.
C splittrar S och LO…
Vi har tidigare talat om framväxten av det vi kallar för de Nya Socialdemokraterna. Den parti-falang som vill kapa banden med LO-facken och historien. Dessa kommer att trivas långt bättre i en koalitionsregering där även Centern ingår. Men ett fördjupat samarbete med Annie Lööf kommer att ytterligare vidga klyftan, och orsaka splittring, mellan de socialdemokrater som hämtar sin styrka hos LO-facken och som hämtar sin styrka från innehavet av statsmaskineriet.
Ett fortsatt samarbete med Centern riskerar att vidga klyftan mellan ledarna inom IF Metall och Kommunal, å ena sidan, och ledarna inom de övriga tolv LO-facken (som hittills har vägrat ge upp anställningsskyddet), å den andra. Men på golven – i industrier, lager, butiker och äldreboenden – vill nästan alla LO-medlemmar oavsett förbund behålla och helst förstärka anställningsskyddet.
På sikt riskeras inte endast borgerligheten att splittras mellan M, Sd, Kd och L, å ena sidan, och Centern å den andra. På sikt riskeras en allt djupare splittring mellan olika falanger både inom S och LO. Dessa motsättningar bidrar ytterligare till det politiska spel som kan verka förvirrande.
Vänster utan kompass
Och som om inte detta vore förvirrande nog säger sig Vänsterpartiets nya ledare Nooshi Dadgostar förbereda ett regeringssamarbete med Centerns Annie Lööf. Detta samtidigt som V, återigen, hotar med att försöka driva fram en misstroendeomröstning mot den S-ledda regeringen. Detta på frågan om utredningen om ”fri hyressättning”. Vi efterlyser logiken i Vänsterpartiets agerande. Det är Centern som driver Socialdemokraterna att försämra LAS samt införa fri hyressättning. I detta läge hotar V den S-ledda regeringen med en misstroendeomröstning. Men samtidigt uppvaktar Vänsterpartiet Annie Lööf om ett framtida regeringssamarbete. Detta agerande från V:s nya partiledning framstår som närmast sinnesförvirrat. Politiskt sett. Vi hoppas att Lööfs hårda Nej till uppvaktningen får V att nyktra till. Politiskt.
Inget nytt parti 2022 – men en valsedel för arbetarpolitik
Sedan Liberalerna nu bytt block, och Socialdemokraterna stött bort V, talar mycket för att etablissemanget inom S inte ser något annat alternativ än att göra nya eftergifter för C och Mp för att få fortsätta att inneha regerings-positionerna. Inte regerings-makten. Men vem kommer att vilja ”valkampanja” för Socialdemokraterna i nästa val?
Det finns ingen möjlighet att bilda ett nytt brett arbetarparti fram till valrörelsen nästa år. Men det som behövs är inte heller utropandet av ett nytt parti. Det som behövs, utifrån den akuta situationen, är en valsedel inför riksdagen fylld med personer som kommer att driva arbetarpolitik. I dagens situation räcker det med ett begränsat, men ack så viktigt program, av följande karaktär:
* försvara LAS och bekämpa marknadshyror,
* slå vakt om sjukvård och äldreomsorg,
* arbete åt alla för minskade inkomstklyftor.
Vi i Arbetarpartiet för gärna en dialog med fackligt aktiva som, liksom vi, ser det som ett problem att hitta något parti att rösta på i årets riksdagsval. Det är därför vi för fram detta diskussionsförslag inför nästa års riksdagsval!