Sitter online på Zoom med Arbetarpartiet, lyssnar på BRÅ:s rapport: Sverige i topp när det gäller dödligt skjutvapenvåld i jämförelse med 22 andra länder i Europa. Hörde jag rätt? Nästan obegripligt!
Ja, tre dödsskjutningar i Sverige i förra veckan. Främlingskap. Vidbreda, gapande inkomstklyftor. Bostadsområden för infödda och utlandsfödda svenskar, åtskilda, separerade. Ett folk, men isolerade från varandra, utan gemensamma mötesplatser. En politiker i Göteborgstrakten pratar visst om att sätta in militär??? Hur tänkte han, hur tänker du och jag?
Mina tankar landar i att våld föder våld, men också dess motsats att kärlek föder kärlek och det ska vi hålla fast vid. För vi kan skapa en positiv armé av medmänniskor tillsammans.
Du och jag kan välja mellan att bara fortsätta sucka och förfäras eller att inse att förändring börjar inom oss själva. Börja i det lilla, i medkänslan, i respekten för varandras egenart. I glädjen över att vi har det tryggt, tak över huvudet, mat på bordet, sjukvård när vi behöver det, förskola, skola och äldreomsorg.
Vi kan börja fundera över vad vi sänder ut till andra, vad vi utstrålar. Vilka signaler ger du till andra runtomkring? Sprider du glädje får du glädje tillbaka. Prova får du se. Kanske först med din partner eller en arbetskamrat. Fortsätt genom att ta kontakt med någon för dig okänd person ute på stan, kanske vid busskuren. Våga småprata, le, skapa kontakt, inkludera. Skapa förutsättningar för att bygga en positiv, stark armé av oss medmänniskor.
Naturligtvis ska detta också grundas tidigt i barns relationer i förskolan, i alla barns rätt till närvarande, härvarande pedagoger.
För barn ska märka och känna att förskollärare och barnskötare inkluderar alla i gruppen, oavsett ursprung, språkförbistring eller funktionsnedsättning. Att varje unge är lika viktig, har lika stor rätt att bli sedd, hörd, uppmärksammad, förstådd. Att varje unge känner sig som en viktig länk i kedjan, som gör att det skapas glädje, lek och magi i vardagen på förskolan vareviga dag.
Som i en enkel dikt från poesilådan, som barnen och jag läst och dramatiserat om och om igen på samlingen. En dikt på tre rader som egentligen säger allt:
Jag är
Du är
Tillsammans är vi