Bokstövlar och himlaharpor

Jag gillar kultur, men är kluven om hur ekonomiska resurser ska fördelas. Om man tvingas att välja mellan omsorg eller kultur alltså. Enligt min inre kompass är båda två lika livsviktiga områden att prioritera.

År 2014 ståtade Umeå med titeln Europas kulturhuvudstad. Jag andades, levde kultur i stora mängder, hittade inspiration, både i jobbet och i eget skapande. Jag minns speciella tillfällen när livet lyfte, sinnena koncentrerades. Höjdpunkter som invigningen av Ingrid Falks och Gustavo Aguerres glaskonstverk Sara-tunneln. Umeås hyllning till Sara Lidman, författaren, agitatorn, ordglädjerskan.

Tillsammans med skolelever i klass 1 och övriga pedagoger på fritids, tog vi bussen till stan för att titta närmare på underfundiga Saracitat, på gång- och cykelvägen och på väggar genom hela konstverket. Barnen fastnade speciellt för ett av dessa: “Bokstäverna – de egenmäktiga bokstövlarna – hur dom får oss att stappla”. På kommande bildlektioner fick eleverna sedan jobba med frågorna: Vad är bokstövlar och när ska de användas? Ettorna fantiserade, ritade, målade, skapade bokstövlar och kom med svar, t ex “Det är när man ska jobba med bokstäver, då tar man på sig dom om man ska gå ut i regnet” eller “En stövel som det är en saga i. Man använder dom om man vill veta någonting”.

Samma år i Skellefteå, en läskampanj av PO Enquists “Musikanternas uttåg”. En berättelse från PO:s egna hemtrakter, byn Hjoggböle och byarna däromkring. Om ett starkt motstånd och misstänksamhet under tidigt 1900-tal när Arbetarrörelsen når sågverken längs norrlandskusten. Via en pojke vid namn Nicanor får man följa familjen Markströms livsöden, arbetarnas fattigdom, kampen om överlevnad, respekten för gud och överheten och inte minst rädslan att förhäva sig. Har du inte läst boken tidigare, så bara gör det. Njut av skelleftemålet, dialogerna, mustiga kraftuttryck och mitt i armod och tragik ändå en slags värme och förståelse människor emellan.

I samband med bibliotekets läskampanj deltog jag i en poesitävling, en utmaning att skriva en dikt inspirerad av boken. Jag tog avstamp i himlaharpan, som figurerar på många ställen i PO:s roman: “Det fanns alldeles vita januarinätter och det var kallt kallt kallt; telefontrådarna var fästa i husets vägg, huset var som en resonanslåda och trådarna sjöng. Sången hade kommit vintern efter det att Bellapparaten monterats. Det var en oerhörd sång som tycktes hämtad från stjärnorna, och den kom natt efter natt: alltid när det var kallt. Det vrålade som
om trähuset varit en cellolåda och någon där ute i det gnistrande iskalla mörkret dragit med en jättestråke över strängarna”.

Under en solig sommarvecka vid Varuträskets strand formulerade jag dikten och nu återanvänder jag den. Sara kulturhus invigs i september i Skellefteå. I november stundar världspremiär för Västerbottensteatern och “Musikanternas uttåg”, nu som musikteaterföreställning. Vid en av dessa föreställningar kommer jag att medverka som förpoet. Det ser jag verkligen fram emot!

Men tillsvidare får ni läsare ta del av dikten. Jag dedikerar den till Nya Arbetartidningen, till kampen för att uppmärksamma och ta strid för den lilla människan, för rättvisan, för sanningen, för hoppet om ett gott samhälle. Den sista versen dedikerar jag till dig Janne Hägglund!