Göteborgs kommunledning beställde en utredning för att kunna skaffa sig en uppfattning om hur tystnadskulturen ser ut bland de anställda i staden. Detta sedan Maria Wallin, som arbetat med brottsförebyggande och trygghetsskapande frågor, larmat om den tystnadskultur som bredde ut sig bland de kommunanställda.
Hon hade själv intervjuat 200 nyckelpersoner som känt sig ”tystade” av sina chefer. Till bakgrunden hör även att kriminella nätverk förmådde upprätta vägspärrar för att kolla in- och utpasserande i Göteborgs nordöstra delar under hösten 2020. Detta medförde att konsulten Anna Ekstöm fick i uppdrag att utreda frågan. Hon har djupintervjuat ett 50-tal tjänstemän och chefer i Göteborg. Resultatet blev rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?” som publicerades i augusti i år.
Nya Arbetartidningen refererar och kommenterar detta skrämmande dokument som borde bli en ögonöppnare för politiska beslutsfattare och verksamhetschefer på alla nivåer över hela Sverige.
Skrämmande bild av kriminella nätverks inflytande i Göteborg
Rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?” ger en skrämmande bild av hur kriminella nätverk och hederskulturella normer påverkar såväl anställda som olika verksamheter i Göteborgs stad. Dokumentet och är en lika häpnadsväckande som skrämmande läsning.
Rapporten bygger på djupintervjuer med anställda inom Göteborgs kommun. De har fått berätta om situationer i arbetet där de har upplevt att kriminella nätverk eller hedersstrukturer påverkat verksamheten. Rapporten beskriver hot mot anställda, chefer som tystar anställda som slår larm samt anställda som tvekar att polisanmäla hot. Rapporten drar slutsatsen att ”kriminella strukturer har en stor påverkan på stadens verksamheter”.
Rapporten skriver att det ”i vissa områden finns en känsla av att kriminella strukturer kontrollerar området”. Kriminella gäng ”övervakar de boende, polisen och stadens anställda”. Gängen noterar ”vem som pratar med polisen efter en händelse”. Med hjälp av drönare håller de koll på om polis är på väg och kan i sådana fall avbryta narkotikahandeln. Brott sker öppet och stadens resurser används för brottslighet. Det kan handla om att ”narkotika förvaras i lokaler som tillhör kommunen”. Anställda som upptäcker brottsligheten slår inte larm, i rädsla för hämndaktioner från de kriminella nätverk som dominerar stadsdelen. Andra anställda berättar att de, när de påbörjade sitt arbete i ett utsatt område, blev filmade av ett gäng på ca 20 män när de anlände till jobbet. Gänget vill visa att de vet att den nyanställde börjat jobba i området. ”Att man blir filmad, det är självklart”, citeras en av de intervjuade.
Personal vittnar om otrygghetskänslor när ärenden rör personer eller grupperingar med ett känt våldskapital. Många menar att de värsta hoten är de som är subtila – där personer antyder att de känner till var den anställde bor, var den anställdes barn går i skola eller vilken väg den anställde tar till jobbet. Personer med känt våldskapital kan hänvisa till sitt nätverk. Ibland begärs lönelistor eller arbetsskadeanmälningar ut för att få personuppgifter på en anställd på en enhet.
Hederskulturen äter sig in i kommunens verksamhet
Rapporten beskriver också hur hederskulturen ätit sig in i de kommunala strukturerna. De anställda berättar om skolor i staden som inte har sexualundervisning. Män och pojkar som uppvisar en kontrollerande attityd mot flickor får ingen tillsägelse. Rapporten tar upp att vissa anställda själva är en del av hederskulturen. Utbildningsinsatser mot hederskultur har ifrågasatts och de som lyft hedersproblematik har kallats rasister av sina kollegor.
I rapporten konstateras också att en del anställda, som själva är uppvuxna i de utsatta områdena, har svårt att ”arbeta gränssättande” mot sina barndomskamrater eller släktingar. Speciellt gäller detta om barndomskamraterna är kriminella. Denna ”lojalitet kan vara starkare än den till arbetsgivaren”. ”Om man pratar med … arbetsgivaren kan man bli kallad för tjallare…” och ”…man kan få hela området emot sig”. Rapporten menar att denna dubbla lojalitet kan vara ännu svårare att hantera när det gäller ärenden som har med hederskultur att göra: ”Det uppfattas … som fel att gå emot äldre eller personer inom samma etniska grupp”. Rapporten beskriver också hur vissa anställda krävt att endast få arbeta med personer ur samma etniska grupp – en begäran som hade varit otänkbar om det hade gällt en svensk som vägrat jobba med någon annan än svenskar.
Rädsla för kriminella – stödet från chefer avgörande
Många av de intervjuade ”skulle dra sig för att polisanmäla händelser … i rädsla för repressalier från kriminella strukturer”. Vissa berättar om händelser där den som anmält blivit uppsökta av den anmälde. Andra säger att anmälningarna ändå inte leder någonvart. En annan faktor är att många är osäkra på vilket stöd de skulle få från sin kommunala arbetsgivare om de gjorde en anmälan. Flera av de som gjort en anmälan, och hamnat i rättegång beskriver en känsla av ensamhet och utsatthet. Men där den anställde fått gott stöd av arbetsgivaren har de ofta gått stärkta ur händelsen.
Sammantaget har det alltså uppstått en situation där kriminella gäng dominerar vissa stadsdelar och öppet ägnar sig åt kriminella aktiviteter. Gängens våldskapital gör att kommunal verksamhet, i många fall, inte motarbetar kriminaliteten. I stället tystnar kommunens anställda och de kriminella vinner mark. Hedersnormer bekämpas inte. Istället äter sig hedersnormer och kriminella nätverk in i kommunens verksamhet.
”Vill man göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är”
Rapporten redovisar åtminstone två faktorer som bidragit till att denna oacceptabla situation kunnat uppstå. Dels vittnar de anställda om en kultur inom Göteborgs kommun där medarbetare som lyfter problem med kriminalitet eller hedersförtryck tystas. Många av de intervjuade har uppfattningen att ”vill man göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är”. De som har lyft problem har ansetts som gnälliga och till och med straffats genom att hånas inför kollegor eller fått en minskad budget. Rapporten ger bilden av att höga chefer och politiker tycker att ”varumärket ’Göteborg stad’ [är] viktigare än att hantera de utmaningar som staden har”.
Den andra faktorn som har bidragit till problemen är vad som skulle kunna beskrivas som en blandning av konflikträdsla och politisk korrekthet. I rapporten beskrivs detta så här: ”I de sociala verksamheterna finns ett fokus på just det relationsskapande arbetet, att upprätthålla en god relation till den person som arbetet berör. Den goda relationen kan ofta bli svårare att upprätthålla när det handlar om gränsdragning och tydlighet”. ”Det finns hos många [anställda] en oro att de ska lägga ytterligare börda på en redan utsatt person eller grupp”. Man kan tänka sig ett exempel där en socialsekreterare märker att hennes klient utsätter sin dotter för hedersförtryck. Socialsekreteraren står då inför ett val: antingen ser hon åt sidan och bevarar därmed en god relation med sin klient. Eller så säger hon ifrån och riskerar att klienten blir arg – och kanske kommer med förtäckta hot. Rapporten konstaterar att tvivel kring det riktiga i att ta en konflikt ofta förvärras när man inte har kollegor att söka stöd hos.
Det är värt att påpeka att rapporten från Göteborg är en studie som bygger på intervjuer med ett antal anställda. Studien visar därför inte hur utbredda problemen är. Däremot visar det faktum att många av de intervjuade beskriver samma verklighet att problemen är högst reella.
De kriminella flyttar fram positionerna – medan samhället retirerar
Det finns ingen anledning att tro att situationen i andra storstadsområden, som Malmö eller Stockholm skiljer sig från den i Göteborg. Under de senaste decennierna har statlig och kommunal verksamhet dragit sig tillbaka från många utsatta bostadsområden. Kvarterspoliser har försvunnit – men också hälsocentraler och annan kommunal service. Rapporten från Göteborg visar att det fysiska tillbakadragandet har kombinerats med en djupare form av reträtt. Det framstår som att ambitionen att upprätthålla Lagen håller på att vittra sönder. Men stat och kommun måste hävda lagarna mot de kriminella gängen.
Grundlagarna måste hävdas mot klanerna med dess hederskultur. I Göteborg har stat och kommun istället satt tystnad och acceptans i system – med höga chefers och politikers goda minne. Anställda som sagt ifrån har lämnats i sticket eller till och med mobbats. Detta är problematiskt nog. Men än värre är att kriminella nätverk och klaner som möter tystnad och acceptans får blodad tand. För varje fysisk och ambitionsmässig reträtt från stat och kommun att upprätthålla lagen kommer klaner och kriminella nätverk att ta ett steg framåt.
Hoppfulla inslag – trots allt
Rapporten från Göteborg är skrämmande läsning. Samtidigt visar rapporten också något positivt: många anställda har reagerat mot det tilltagande inflytandet från kriminella nätverk och klaner. En majoritet av de intervjuade verkar se problemen – annars skulle de aldrig berätta om dem. Här finns en kraft att mobilisera i en offensiv mot kriminella gäng och klanvälde. Frågan är hur detta skall kunna gå till.