Valet i Tyskland: Det politiska systemet luckras upp även i Europas ”ankare”

Det viktigaste resultatet av valet i Tyskland den 26 september är att även detta land nu har förlorat sin politiska stabilitet. Precis som Sverige har Tyskland dominerats av ett fåtal statsbärande partier under hela den långa perioden efter andra världskrigets slut 1945. I Tyskland har det handlat om endast två partier. Å ena sidan det hos borgerligheten helt dominerande partiet ”Tysklands kristdemokratiska union” CDU tillsammans med systerpartiet i Bayern ”Kristliga sociala unionen” CSU. Dessa två partier räknas ihop i valen till Förbundsdagen (Tysklands riksdag) under beteckningen ”unionspartierna” CDU/CSU eller endast Unionen. Å andra sidan har vi Europas, för att inte säga världens, mest klassiska socialdemokrati SPD eller Tysklands socialdemokratiska parti.

Under 1970-talet stod dessa två politiska huvudmotståndare, unionspartierna CDU/CSU och socialdemokratiska SPD, för över 90 procent av rösterna till Förbundsdagen. Även i valet 2005 erhöll dessa två dominerande partier nästan 70 procent av alla avgivna röster. Men efter årets val är situationen annorlunda. Se tabell nedan.

Tabell: Valresultat i det tyska valet 1998-2021

Parti	1998	2002	2005	2009	2013	2017	2021
SPD	40,9	38,5	34,2	23,0	25,7	20,5	25,7
CDU/CSU	35,1	38,5	35,2	33,8	41,5	32,9	24,1
Die Grüne	6,7	8,6	8,1	10,7	8,4	8,9	14,8
FDP	6,2	7,4	9,8	14,6	4,8	10,7	11,5
Die Linke	–	–	8,7	11,9	8,6	9,2	4,9
AfD	–	–	–	–	4,7	12,6	10,3

SPD var det första av de två stora partierna som tappade sin unikt starka ställning. Under bara en enda mandatperiod, 2005–2009, förlorade Socialdemokraterna nästan var tredje väljare och slutade på endast 23 procent av väljarkåren. CDU/CSU lyckades att behålla sin unikt starka ställning under ytterligare ett antal år. Men under de två mandatperioderna 2013-2017 och 2017–2021 tappade Unionen över fyra av tio väljare. Och årets val utgjorde det sämsta sedan unionspartierna CDU/CSU bildades 1945 respektive 1946. Unionen erhöll endast 24 procent av väljarkåren. Då Socialdemokraterna samtidigt gick framåt blev Unionen endast det näst största partiet i Tyskland (allt detta kan studeras närmare i tabellen ovan). Unionens tillbakagång chockade många som vant sig vid att CDU/CSU varit det självklara maktpartiet under Angela Merkels 16 år som rikskansler. I årets val blev Unionen den största förloraren.

När rösterna är räknade visar det sig att det kommer att krävas hela tre partier för att bilda en regering i Tyskland. Det enda möjliga undantaget från detta vore en s.k. storkoalition mellan just Socialdemokraterna och Unionen. Men en sådan lösning är idag mycket osannolik. Ett skäl är att SPD och CDU/CSU redan har styrt Tyskland tillsammans under hela tolv av de senaste 16 åren!

Just nu försöker Socialdemokraterna, under ledning av Olaf Scholz, bilda regering tillsammans med De Gröna och det Fria Demokratiska Partiet (FDP). Regeringsbildandet i Tyskland hänger uteslutande på de fyra nämnda partierna. Efter det förra Förbundsdagsvalet 2017 tog det nästan hela sex månader (171 dagar) innan både Unionen och Socialdemokraterna gav upp sina försök att bilda regeringar i vilka det andra stora partiet inte ingick. I slutänden, för tredje gången av fyra möjliga, blev det återigen en koalition mellan just CDU/CSU och SPD. Men idag finns det alltså ett mycket starkt motstånd mot en ytterligare s.k. storkoalition. Detta både hos Socialdemokraterna och Unionen samt även hos väljarna.

Motsättningarna mellan partierna i Tyskland är inte mindre idag än vad de var efter valet 2017. Snarare tvärtom. Detta beror bland annat på sommarens katastrofala översvämningar i Tyskland och Belgien. För att göra en jämförelse med Sverige: här måste Socialdemokraterna försöka tillgodose önskemålen både hos Centerpartiet och Vänsterpartiet. I Tyskland måste SPD försöka tillgodose önskemålen både från det väldigt marknadsliberala Fria Demokratiska Partiet och från De Gröna. Dessa två partier står väldigt långt ifrån varandra – på samma sätt som C och V står väldigt långt ifrån varandra i Sverige.

Skulle SPD, under Olaf Scholz ledning, misslyckas med att bilda regering kommer sannolikt bollen att vandra över till CDU/CSU. Unionen kommer då att försöka bilda regering med precis samma partier som Socialdemokraterna – alltså med De Gröna och FDP. Det är mot denna bakgrund som vi påstår att det enskilt viktigaste resultatet av valet i Tyskland är att även detta land nu har förlorat sin politiska stabilitet.

Tyskland är det ekonomiskt starkaste och politiskt mest inflytelserika landet inom EU. Ett ostadigt Tyskland kan innebära ett Europa på drift. Detta har ofta hänt då skepp förlorat sitt ankare. 

Alternativ för Tyskland

Officiellt grundades Alternative für Deutschland (AfD) i februari 2013. Partiets historia började dock tidigare. AfD har gjort en resa som går tvärtemot den som Sverigedemokraterna har gjort. SD var en gång ett renodlat nazistiskt parti. Partiet har sedan, steg för steg, distanserat sig från nazism och rasism (även om det då och då visar sig finnas kvar ”politiska överlevare” av den gamla stammen inom SD:s led). Alternativ för Tyskland har gått en motsatt väg som den SD gått. AfD började inte som en högerpopulistisk eller högerextrem rörelse med nazistiska inslag. Men Alternativ för Tyskland har istället kommit att utvecklas åt just detta håll.

AfD började som en rörelse riktad mot den förda EU-politiken. I spetsen stod företagsledare och ekonomer, journalister och akademiker. Dessa opponerade mot Angela Merkels stöd till de euroländer som råkat i kris – speciellt mot stödet till Grekland. Partiet ställde upp i Förbundsdagsvalet redan 2013 – dock utan att klara femprocentsspärren. I valet till EU-parlamentet året efter erhöll partiet cirka sju procent av de avgivna rösterna. Detta var en naturligtvis stor framgång för ett så nybildat parti. Det framgick också att partiets genomslag var som störst i de delar av förbundsstaten som tidigare hade hört till Östtyskland. Detta gäller än idag. AfD blev största parti både i delstaten Sachsen och i Thüringen!

Riktning extremism

Ursprungligen var partiet liberalt i ekonomiska frågor samtidigt som det betonade frågor som lag och ordning. Vissa företrädare för partiet påstod att kärnfamiljen var hotad, andra gjorde utfall mot ”böglobbyn”. Under flyktingkrisen kom partiets karaktär att förändras. EU-motståndet tonades ned. Istället kom motståndet mot invandring, kombinerat med en allt starkare motvilja mot islam i allmänhet, att bli alltmer framträdande drag. Steg för steg blev partiet mer nationalistiskt och främlingsfientligt.

I samband med denna utveckling har olika företrädare för AfD dragits in i olika skandaler. En av företrädarna heter Björn Höcke. Denne har kallat monumentet över Förintelsen i Berlin för en skam! Andra representanter har, likt vissa svenska SD:are, haft nära kontakter med nazistiska grupper. Likt alla högerpopulistiska eller högerextrema rörelser har AfD en mer moderat och en mer extrem flygel. Den sistnämnda har tilldragit sig den tyska säkerhetstjänstens (BFV) uppmärksamhet. BFV övervakar partiet då säkerhetstjänsten anser att delar av AfD, tillsammans med dess ungdomsförbund, utgör ett problem för demokratin. Detta då de anses motarbeta Tysklands konstitution.

Kommit för att stanna?

Valet till Förbundsdagen 2017 innebar en triumf för AfD. Partiet erhöll nästan 13 procent av den tyska väljarkåren. I årets val gick partiet visserligen bakåt. Det erhöll drygt tio procent. Men detta kan endast ses som en tillbakagång för den ytlige betraktaren. Det allt annat överskuggande för Alternativ för Tyskland är att partiet, efter att bara ha existerat under åtta år, redan har lyckats skaffat sig en så stark grupp av kärnväljare och det klarade av att hålla sig kvar i Förbundsdagen. Denna skrämmande bedrift överskuggar även att partiet är helt isolerat och utan några möjligheter till samarbete med andra partier. Än så länge.

För i ett Tyskland vars politiska system blir allt mindre stabilt har Alternativ för Tyskland möjlighet att bli en kraft att räkna med – om inte partiet slits sönder av interna strider. Låt oss repetera: AfD fick alltså fler röster än något annat parti i de båda delstaterna Sachsen och Thüringen. Blir partiet tillräckligt stort i Tysklands östra delar kommer chansen att slå igenom på allvar även i övriga delar av landet att öka. Hittills pekar det mesta på att Alternativ för Tyskland har kommit för att stanna. Detta förutsatt att varken Socialdemokraterna eller Die Linke gör en allvarlig satsning på att själva vinna de väljare som idag röstar på AfD.

Die Linke

Vänsterpartiets motsvarighet, Die Linke, blev den andra stora förloraren i årets tyska val. Partiet förlorade nästan varannan väljare i valet till Förbundsdagen. Detta speglas i antalet mandat. Die Linke har numera för få platser i Förbundsdagen för att, tillsammans med De Gröna, kunna utgöra en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag. Istället tappade Die Linke stort till just De Gröna. Och sannolikt även till SPD. Så det är inte nog med att Die Linke i stort sett halverades. Valförlusten innebar en så stor försvagning av detta parti att SPD och De Gröna, som vi tidigare har nämnt, tvingas söka sig till det Fria Demokratiska Partiet (FDP) istället. Resultatet blir att FDP kommer att kunna ställa verkligt hårda krav för att ingå i en koalition med SPD och De Gröna.

Misslyckandet för Die Linke har också betydelse för maktbalansen inom Socialdemokraterna. Om Die Linke hade gjort ett bra valresultat, och fått tillräckligt många mandat i Förbundsdagen för att SPD skulle ha kunnat bilda en regering endast med hjälp av Die Linke och De Gröna (utan FDP), skulle detta ha stärkt vänsterflygeln inom SPD. Vänsterflygeln inom SPD skulle ha haft mycket gemensamt med Die Linke. Det skulle sannolikt ha uppstått en kontaktyta mellan SPD:s vänsterflygel och Die Linke som tillsammans skulle ha kunnat påverka en SPD-ledd regering att föra en mer arbetar- och miljövänlig politik.

Men nu måste alltså SPD satsa på att bilda regering med De Gröna och det radikalt marknadsliberala FDP. Olaf Scholz, SPD:s kanslerskandidat och regeringsbildare, står till höger inom partiet. Skulle det lyckas honom att bilda en regering tillsammans med De Gröna och FDP står det nära tillhands att se hur det istället kan komma att uppstå en kontaktyta mellan högerflygeln inom SPD och FDP. Detta kommer troligen att påverka en SPD-ledd regering att föra en mer marknadsvänlig politik.

Die Linkes misslyckade valrörelse har inte bara drabbat detta parti. Det dåliga valresultatet kommer att påverka en SPD-ledd regering och i sista hand gå ut över både de tyska löntagarna och miljöpolitiken.

Läs även om hur det tyska valsystemet fungerar – klicka här.