Jag tror att min kropp lagrat musik,
i hemlighet.
Någonstans på cellnivå,
ett flöde, ett djup,
ett urminnes minne, igenkänning.
Jag minns inte av vad.
Jag sökte musik till en film.
Fann Andante Festivo,
tre minuter, 26 sekunder,
rakt in i hjärtat.
Ett stycke Sibelius som följer mig hem,
sover under mina revben.
Flyter, gungar, skummar i blodomloppet,
i klarrött, kolsvart, vintervitt,
som livet självt.
Stråkarna i början,
en packe drömmar,
flygande figurer av Chagall,
som stiger upp mot himlen.
Tonerna bär mig, drar mig,
tar mig i besittning.
En självinsikt, en själinsikt.
Jag blundar, gråter,
goda, klara tårar,
smärtstillande som morfin.
Jag mår fint,
stycket helar hela mig.
Musiken lotsar, leder,
tar mig, drar mig som en magnet,
som fångar, sliter mig till sig,
knuffar mig stilla på plats,
min plats.
Den beskriver min kärnpersonlighet,
den jag egentligen är.
Min kraft att skapa färgglada musikstycken.
Min rätt att stå upp och dirigera mitt framför er.
Mina sextondelsnoter, helnoter,
åttondelsnoters skuttande, struttande lekar.
Det finns ett stycke av Sibelius
under mina revben.
Jag vet inte av vem jag har ärvt det.
Inga röda trådars logik, inga förklaringar.
Bara en jättelik, villkorslös kärlek, storhet.
Slutet av stycket.
Stråkarna, pukorna stegras och tystnar.
Andante Festivo.
Den vill jag höra på min begravning,
hur nu det ska gå till.