År 1991 skrevs världshistoria. Sovjetunionen, den ena av de två pelare som hållit uppe den världsordning som skapades efter andra världskriget, föll samman och upplöstes. Detta kom, för en period, att ge USA möjligheten att förändra den rådande världsordningen till sin egen fördel.
Efter att Irak hade invaderat Kuwait 1990 visade USA att dess krigsmakt kunde bomba detta högt utvecklade land (Irak) sönder och samman genom en gigantisk straffexpedition. Detta skedde också år 1991. USA tog även initiativ till ekonomiska sanktioner som, bland annat av FN, uppskattas ha resulterat i att hundratusentals irakiska barn dog på grund av svält och brist på mediciner. Ännu fler barn fick men för livet på grund av undernäring.
År 2001 invaderades Afghanistan av USA. Den omedelbara orsaken var terrorattackerna den 11 september. Efter att ha fördrivit talibanerna från makten tillsatte USA en ny regim och försökte modernisera landet. Uppifrån. Två år senare angreps även Irak. Vid detta andra angrepp ockuperade USA landet under åtta år, avsatte de styrande och tillsatte en Väst-vänlig regim (precis som i Afghanistan). Detta förstärkte ytterligare USA:s kontroll av världens tillgångar av olja och gas.
Efter att Sovjetunionen fallit kunde USA, under en period, göra precis som den rådande politiska och militära ledningen ville. För en kort period ”ägde” USA världen. Men denna politik kom att slå tillbaka.
Världspolis på kredit
USA ockuperade Afghanistan under hela 20 år. Under denna tid tjänstgjorde totalt 775 000 amerikanska soldater i Afghanistan. Som mest tjänstgjorde 100 000 amerikanska soldater samtidigt i landet. Till detta ska läggas soldater från andra Nato-länder. USA:s ockupation av Irak varade under åren 2003-2011. Men den amerikanska militära närvaron i Irak fortsatte även senare, både genom reguljära soldater och via soldater från privata säkerhetsföretag (s.k. ”defense contractors”). Trots att USA skulle dra tillbaka alla sina trupper från Irak i slutet av 2021, finns det fortfarande uppåt 2 500 amerikanska soldater kvar i landet.
År 2021 klarade inte USA längre av att upprätthålla sin ockupation av Afghanistan. Då de sista soldaterna och civila evakuerades i augusti, under kaotiska och förnedrande former, hade kriget kostat ca 2 000 miljarder dollar. Till detta ska läggas att kriget i Irak kostade nästan exakt lika mycket. Totalt beräknas USA:s krig mot terrorismen, runt om i världen, ha kostat de amerikanska skattebetalarna 6 400 miljarder dollar (Brown University / Cost of War Project)! Detta i ett land där 31 miljoner människor saknade sjukförsäkring så sent som under 2021.
Det blev allt tydligare att USA inte längre hade de ekonomiska musklerna att både erbjuda sin egen befolkning en acceptabel levnadsstandard och att ensam bära upp en världsordning. Och under ytan förändras alltid styrkeförhållandena. Bland annat ekonomiskt. USA har under lång tid levt över sina tillgångar. Den 1 februari i år passerade USA:s statsskuld för första gången 30 000 miljarder dollar! Tittar vi på utvecklingen under de tjugo åren 2000-2020 kan vi konstatera följande: krigen, den ekonomiska krisen åren 2007-2009, skattesänkningarna och coronapandemin har lett till en våldsam ökning av USA:s offentliga skuldsättning. År 2000 motsvarade statsskulden enbart 55 procent av USA:s BNP. År 2020 motsvarade statsskulden hela 129 procent av BNP.
De som följer den politiska debatten i USA finner få, om ens någon ledande politiker, som betonar att alla debatter om infrastrukturpaket, militära åtaganden, andra utgiftsökningar och skattesänkningar sker mot bakgrund av en offentlig skuldsättning som har ökat dramatiskt under de senaste två årtiondena. Som jämförelse kan nämnas att den senaste gången som USA:s statsskuld passerade 100 procent av BNP var krigsåret 1945!
USA agerar verkligen världspolis på kredit.
Kina är den verkliga utmanaren av USA
Under de senaste 20 åren har relationerna mellan USA och Kina förändrats på alla nivåer: ekonomiskt, när det gäller byggande av allianser och militärt. Och i alla sammanhang till Kinas fördel. Vi tänker visa detta.
1. Industriproduktion och BNP-storlek
År 2020 utgjorde Kinas industriproduktion nästan 26 procent av hela världens industriproduktion. USA:s utgjorde lite drygt 16 procent. Trenderna talar ett tydligt språk. Tjugo år tidigare stod USA för nästan en fjärdedel av världens industriproduktion och Kina endast för 6,4 procent. På bara två årtionden har Kinas andel av industriproduktionen fyrdubblats samtidigt som USA:s har krympt med en tredjedel. Idag är det Kina som övertagit rollen som ”världens verkstad”.
Ser vi till dessa staters andelar av världsekonomin är USA fortfarande större än Kina. År 2020 utgjorde USA:s BNP uppåt 25 procent av världens BNP medan Kina stod för drygt 17 procent. Men även här talar trenderna ett tydligt språk. På tjugo år har Kinas andel av världsekonomin blivit nästan fem gånger så stor. Samtidigt har USA:s andel krympt med en dryg sjättedel. Ekonomiskt är Kina en världsmakt på uppgång. Detsamma kan inte sägas om USA.
2. Alliansbyggande och diplomati
Kinas alliansbyggande och diplomati handlar idag främst om det som ibland kallas för ”den nya sidenvägen”. Ett annat begrepp är ”The Belt and Road Initiative”. Konkret handlar det om planer på att bygga nya handelsvägar mellan Kina och den övriga världen. Detta bland annat i form av höghastighetståg och motorvägar genom Asien till Europa samt nya sjövägar över Indiska oceanen och Norra ishavet till främst Europa och Afrika.
Rent fysiskt handlar detta om väldiga infrastruktursatsningar i vägar, järnvägar, broar, hamnar, flygplatser samt olje- och gasledningar. En av de viktigaste delarna i projektet handlar om samarbetet med Pakistan. Där ska Kina även bygga ut vissa industrier, vilket i sin tur kräver nya elkraftverk och ett upprustat elnät.
Men dessa nya handelsvägar handlar inte bara om gigantiska satsningar på infrastruktur. Konsekvenserna av det samarbete som Kina skapar i samband med dessa projekt kommer att öka Kinas ekonomiska och politiska styrka. Samarbetet kommer också att förbättra Kinas förutsättningar när det gäller att skapa en mer högteknologisk industri.
Något som är väldigt intressant är hur Kina bygger upp samarbetet med andra länder. Utgångspunkten är att Kina skapar enskilda avtal med vart och ett av de länder som ingår i projekten. Avtalen bygger dels på att båda parter tjänar på satsningarna, dels på att man finansierar halva satsningen var. De länder som inte har råd att finansiera sin halva får låna pengar av Kina. Detta innebär att vissa länder riskerar att hamna i en ekonomisk beroendeställning i förhållande till Kina. Men att erbjuda lån för att olika länder ska kunna utveckla sin infrastruktur, och därigenom även sin ekonomi samt i förlängningen höja utbildningsnivån på landets arbetskraft, är något väldigt positivt för Kinas samarbetspartners. Speciellt om alternativet nästan inte innebär någon utveckling alls.
Den nya sidenvägen berör 139 länder
Hur många länder omfattar då detta samarbete? På pappret är hela 139 länder delaktiga i Kinas nya sidenväg. Men i helt olika utsträckning. De två handelsvägarna kommer att öka marknaden för den kinesiska produktionen. Rent ekonomiskt kommer handelsvägarna till Europa att betyda mest – på kort sikt. Efter USA utgör EU-länderna nämligen Kinas största exportmarknad. Men genom att bidra till ekonomisk utveckling i en rad länder med stor, eller mycket stor, befolkning bidrar Kina till att skapa väldiga framtida exportmarknader. Låt oss påminna om att den största satsningen kommer att ske i Pakistan med över 220 miljoner invånare. I Afrika ingår länder som Nigeria, Etiopien, Egypten, Kongo, Tanzania och Kenya, som tillsammans har en befolkning på över 600 miljoner. Men till saken hör att alla länder i Afrika är mer eller mindre delaktiga i den nya sidenvägen.
Sidenvägen slutar inte i Afrika. Den tar även skuttet över Atlanten till USA:s bakgård: Sydamerika. Bland annat till Venezuela och Kuba. Uppslutningen bland staterna i Afrika och kontakterna med Venezuela och andra länder i Sydamerika kommer oundvikligen att öka Kinas goodwill och inflytande. Men låt oss hela tiden betona att Kina inte tvingar något land att ingå i sidenvägen-projektet. Det är bara de länder som anser sig kunna dra nytta av att utveckla sin infrastruktur och ekonomi som väljer att samarbeta med Kina.
Tilläggas bör att Kina även har hittat villiga samarbetspartners i Europa. För att få vara med har exempelvis Montenegro (ett Natoland) pantsatt sin enda stora hamn för att finansiera sin del av satsningen. Även Grekland och Italien (ett G7-land) ingår i Kinas nya sidenväg. Att G7-landet Italien ingår har fått alarmklockorna att ringa i Washington.
Kina erbjuder utveckling
Kinas projekt är gigantiskt. Projektet kan varken ses som en militär allians som NATO, en ekonomisk union som EU eller ett frihandelsområde som NAFTA. Projektets ekonomiska uppbyggnad gör det omöjligt att hävda att det handlar om en ekonomisk utsugning från Kinas sida. Det handlar om att Kina erbjuder länder, i vad som tidigare kallades för ”den tredje världen”, en ekonomisk utveckling som Europa och USA alltid har förnekat dem. Detsamma gäller för fattiga länder i Europa som Grekland och Montenegro. Satsningen är unik. Och skulle den ha genomförts av Väst, och finansierats av IMF och Världsbanken, skulle såväl beröm som beundran ha vräkts över projektet. Detta sagt utan att blunda för Kinas auktoritära styre. Det är oundvikligt att USA och dess tongivande allierade inom NATO och EU kommer att se på initiativet med stor misstänksamhet.
3. Militär styrka
Med sådana väldiga åtaganden runt om i världen är det inte konstigt att Kina har satsat på att bygga ut sin militära styrka. Vi jämförde tidigare den ekonomiska utvecklingen i USA och Kina mellan åren 2000-2020. Låt oss nu göra samma jämförelse när det gäller militära utgifter mätt i dollar (en metod som har sina brister).
| USA | 767 miljarder |
| Kina | 245 miljarder |
| Indien | 73 miljarder |
| Ryssland | 67 miljarder |
| United Kingdom | 58 miljarder |
| Frankrike | 52 miljarder |
| Tyskland | 52 miljarder |
USA satsade mer än tio gånger så mycket på militären som Kina år 2000. Det handlade om 475 miljarder dollar för USA och 41 miljarder för Kina. Tjugo år senare ser siffrorna ut på följande sätt: USA satsar 767 miljarder dollar på militären och Kina 245 miljarder. Detta innebär att Kina idag är det land som satsar näst mest på militären i absoluta siffror. Landets militära utgifter motsvarar ungefär en tredjedel av USA:s, som är det land i världen som satsar mest på militären. Tittar vi på de militära utgifternas andel av BNP satsar Kina endast 1,7 procent medan USA lägger ut 3,7 procent av BNP på militären (på kredit).
Sammanfattning
Vi började med påståendet att angreppet på Ukraina understryker USA:s misslyckanden både i Afghanistan och Irak. Vem hade trott på denna utveckling för 20 år sedan? Då kunde USA fortfarande göra som de ville. Främst på grund av Sovjetunionens sammanbrott och den militära svagheten hos alla andra. Sovjets sammanbrott sågs av det amerikanska etablissemanget – företag, banker, media och politiker – som en enorm seger. Sovjet hade inte behövt besegras militärt – det bara kollapsade inifrån. Men just detta borde ha fått samma amerikanska etablissemang att ställa sig frågan: Kan detta hända även oss?
Sovjets kollaps berodde delvis på gigantiska misslyckanden. Nämnas kan kriget i Afghanistan och katastrofen i Tjernobyl kombinerat med en intern ekonomisk stagnation. Även om det inte går att göra någon absolut jämförelse finns det ”sovjetiska” faktorer även vad gäller utvecklingen i USA. Även där kombineras gigantiska 20-åriga misslyckanden, som Afghanistan och Irak, med en tillbakagång när det gäller USA:s position som ekonomisk supermakt.
Till det ska läggas politiska svagheter. USA har aldrig varit så splittrat som det är idag sedan slutet på det amerikanska inbördeskriget 1865! USA:s resurser räcker inte till för alla åtaganden runt om i världen. Samtidigt anser många av Donald Trumps anhängare att gränsen mellan USA och Mexiko är viktigare än den mellan Ukraina och Ryssland.
Då Sovjet kollapsade drabbades USA:s ledande kretsar av eufori. De började agera som om hela världen var deras. Men USA var inte starkt nog för att ensamt bära upp en hel världsordning. Det finns mycket som tyder på att Kina kommer att passera USA i en rad sammanhang under de kommande 20 åren. Frågan är om detta kommer att innebära en militär konfrontation. Eller om USA, med en insiktsfull politisk ledning, väljer att acceptera rollen som en stormakt bland flera? Vi tänker på om USA i framtiden skulle acceptera att konkurrera om positionen som världens ledande nation med andra giganter som Kina och Indien – med fredliga medel? En sak som verkar stå klar redan nu: USA kommer inte att gå i krig för Ukraina.
Kraftmätningar även inom olika länder
I del 1 skrev vi att en ny världsordning inte kan upprättas innan en rad kraftmätningar och maktförskjutningar ägt rum, både mellan olika länder och inom länderna. Alla resonemang skulle ställas på huvudet om kommunistpartiet i Kina skulle störtas eller om det skulle bildas ett stort arbetarparti, förankrat i en nyfödd fackföreningsrörelse, i USA.
Om ett arbetarparti skulle bildas i USA skulle detta sannolikt ersätta Demokraterna. En politiker som visat sig kapabel att skapa en folkrörelse, och som skulle kunna ta initiativ till ett arbetarparti, är Bernie Sanders. I samband med valrörelsen 2016 stod kampen om vilken kandidat som Demokraterna skulle nominera mellan Hillary Clinton och just Bernie Sanders. Opinionsmätningar visade, så sent som under sommaren 2016, att Bernie Sanders hade kunnat besegra Donald Trump. Om ett arbetarparti sedan skulle besegra Republikanerna i kommande val skulle USA kunna förvandlas från en försvagad, men aggressiv, världspolis till en inspirationskälla för arbetare, bönder och andra knegare i resten av världen. Även i Ryssland och Kina!
Ett våldsamt kast för tanken? Ja. Men i november 2019 var det ytterst få som trodde att en coronapandemi skulle svepa över hela världen och skörda dödsoffer på varje kontinent; det var också väldigt få som trodde att pandemin skulle följas av Rysslands angrepp vilket, förutom tragedin i Ukraina, både har lett till nya väldiga flyktingströmmar samt till ekonomiska sanktioner som riskerar att ställa ”det mesta” på huvudet.
Och för historieintresserade: Vilka trodde i början av 1917 att Oktoberrevolutionen samma år skulle förvandla Europas mest reaktionära stat, Tsar-Ryssland, till en arbetarstat som i sin tur skulle inspirera partier och folkliga rörelser i uppåt 60 länder – däribland Norge, Egypten, Indonesien och Kina – på bara fem år! Och det utan internet. I Sverige genomfördes den allmänna och lika rösträtten plötsligt väldigt snabbt, även med stöd av den Höger som ständigt varit demokratins motståndare, i rädsla för att Oktoberrevolutionen skulle sprida sig hit!
Dessa exempel antyder vilken snöbollseffekt som ett amerikanskt arbetarparti, eller ett demokratiskt socialistiskt Kina, skulle kunna få. Runt om i hela världen.
Uppdaterad 2022-03-18