Vi har i en serie artiklar på kultursidan beskrivit ”det svenska popundret”. Men hur kommer det sig att Sverige, en liten avkrok i norra Europa, levererat så många internationella popframgångar? Denna fråga, samt rockbandet Europe – ännu en produkt av det svenska popundret, ska vi nu ta oss an.
En stor del av svaret på frågan finner vi i det svenska välfärdssamhällets stöd till alla som velat leva ut sina drömmar om att bli nästa stjärna på pophimlen. Studieförbunden har spelat en ovärderlig roll genom att de bland annat kunnat tillhandahålla replokaler, med tillhörande utrustning, till kraftigt subventionerade hyreskostnader.
Detta har lett till att ungdomar som saknar rika föräldrar som kan stå för fiolerna har kunnat pröva sina musikaliska vingar på ett sätt som annars inte skulle ha varit möjligt. Att syssla med musik har alltså inte varit en klassfråga i samma utsträckning som i länder där ungdomar med rock’n’roll-ambitioner har fått finansiera dessa på egen hand.
En annan faktor som måste tas med i bilden är den kommunala musikskolan. År 2000 uppskattades det att hela 335 000 barn och ungdomar fick musikundervisning där – något som inte kan förringas. Även det faktum att skolelever fått musikundervisning under ordinarie skoltid, inte sällan i relativt välutrustade musiksalar, har nog varit ett steg på vägen för otaliga av de som genom åren gått in i en inspelningsstudio.
Framgång föder framgång
Sedan är det naturligtvis så att framgångar föder nya framgångar. Det är värt att nämna att exempelvis Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Agneta Fältskog hade en gedigen bakgrund i den svenska popmyllan på 1960-talet, innan de gick vidare till Abba och världsherraväldet.
De stora internationella framgångarna för svenska artister på 1970-talet, med Björn Skifs och Abba i spetsen, fick nog även en del föräldrar som spjärnat emot att istället anamma en ”klart ungen ska ha en gitarr”-attityd. Även utländska producenter och skivbolag på jakt efter nästa höna som värper guldägg fick såklart upp öronen för vad svenskt musikliv hade att erbjuda.
Europe tar över stafettpinnen efter Abba
Det var också i framgångsvågen efter Abba som ett band som Europe kunde nå internationella framgångar. När Abba lade ner verksamheten 1983 började Europe röra sig framåt. Gruppen hade bildats i Upplands-Väsby redan 1978, då under namnet Force. De två initiativtagarna var Joey Tempest (vars riktiga namn var Joakim Larsson) och John Norum.
Det första genombrottet kom 1982. Gruppen bytte namn till Europe och gick även segrande ur Rock-SM, som arrangerades av Aftonbladet och skivbolaget Hot Records. Segern innebar att de fick spela in en LP hos Hot Records. Detta blev gruppens debutalbum som helt enkelt fick heta ”Europe”.
Det stora internationella genombrottet kom 1986 med låten ”The Final Countdown” (som låg på skivan med samma namn). Denna bombastiska rocklåt med sitt oförglömliga syntriff sålde i 8 miljoner exemplar och nådde förstaplaceringar på topplistorna i hela 26 länder. Även låtarna ”Carrie”, ”Rock the night” och ”Cherokee” från samma skiva nådde stora framgångar.
Efter en turné i Sverige, Norge och Japan bestämde sig en av bandets grundare, gitarristen John Norum, för att lämna bandet då han ansåg att de blivit för ”poppiga”. Norum ersattes av Kee Marcello (vars riktiga namn var Kjell Löfbom) som tidigare spelat gitarr i Noice och Easy Action. Sedan följde en turné i Europa och USA som blev en braksuccé – nästan varje konsert var utsåld.
Nästa album, ”Out of this world” från 1988, innehöll också flera hits. Men försäljningen gick sämre än väntat. Bandet gjorde en lyckad turné i USA, Asien och Europa, även om de i vissa länder inte lyckades sälja ut lika stora arenor som under den förra turnén. Dalande försäljningssiffror för den nya skivan innebar att en ytterligare turné ställdes in. När 80-talet övergick i 90-tal hade Europes popularitet dalat och 1992 beslutade bandmedlemmarna att gå skilda vägar.
Denna utveckling var inget unikt, utan många av de hårdrocksband som nådde stora framgångar under 80-talet förde en tynande tillvaro på 90-talet. Vissa musikkännare menar att den nya typen av dystrare och mindre glamorös rock, kallad Grunge (med band som Nirvana och Pearl Jam), tog över rocktronen under tidigt 90-tal. Vi får helt enkelt konstatera att musiktrender kommer och går.
Vid millennieskiftet återförenades bandet med i stort sett samma uppsättning som på 1980-talet och med John Norum tillbaka som gitarrist. Men det är en helt annan historia.