I våra tidigare artiklar om världsordningarnas uppgång och fall har vi skrivit om att USA inte längre klarar av att upprätthålla ”sin” världsordning. En av våra rubriker lydde: ”Kriget i Ukraina understryker vad nederlaget i Afghanistan antydde – USA:s världsordning bryts upp”. Men supermakter träder inte tillbaka utan upprepade kraftmätningar och maktförskjutningar.
Ta Storbritannien som exempel. Detta väldes hundraåriga dominans av världen började falla sönder då första världskriget bröt ut 1914. Men processen att skapa en ny världsordning, som dominerades av andra makter än Storbritannien, tog hela 35 år! Processen avslutades inte förrän då Folkrepubliken Kina utropades 1949. Under denna tid stod Storbritannien som segrare i två världskrig. Men trots dessa segrar var Storbritanniens världsordning ändå slagen i spillror 1949.
Idag förmår USA inte längre dominera världen på samma sätt som denna supermakt har kunnat göra sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men även den process som nu har inletts kommer att kräva upprepade kraftmätningar och maktförskjutningar innan en ny världsordning har etablerats. Storbritannien kunde, tillsammans med sina allierade, besegra Tyskland i första världskriget. Detta gjorde att det brittiska imperiet kunde upprätthålla sin ställning under ytterligare en tid. På samma sätt kan USA naturligtvis fortfarande vinna segrar – både ekonomiskt och militärt. Rysslands nederlag i Ukraina utgör en stor seger för USA. Detta på flera sätt.
Angreppet på Ukraina har enat etablissemanget i Väst bakom USA
Det har uppstått en sällan skådat enighet inom den politiska sfär som ibland kallas ”Väst” och bland annat inkluderar USA, EU, Japan och Australien. Denna enighet kan iakttas mellan politiker, medier, banker och storföretag samt militären. Detta både mellan de olika staterna samt inom staterna. Speciellt i Europa.
Tidigare fanns det ofta stora skillnader mellan England, vars åsikter speglade USA:s negativa syn på Ryssland, och Tyskland som istället byggt ut sitt samarbete med Ryssland. Inköpen av gas är ett tydligt exempel. Men angreppet på Ukraina har kraftigt minskat skillnaderna mellan Europas länder. Idag sänder nästan alla vapen till Ukraina, reserverar utrymme i sina statsbudgetar för militär upprustning samt deltar i det ekonomiska kriget mot Ryssland. Allt under USA:s ledning.
Sverige kan tas som ett exempel på den enighet som vuxit fram inom länderna. De politiska motståndarna S och M har tidigare nästan alltid haft olika uppfattningar när det gäller alliansfrihet, neutralitet och hur mycket pengar som militären ska få. Idag är S och M eniga om behovet av upprustning och vapenleveranser till Ukraina. Alla partier i riksdagen rör sig åt samma håll: Bort från synen på Sverige som ett självständigt, alliansfritt medlarland – mot upprustning, överstatlighet och Nato.
USA:s seger är särskilt stor när det gäller att få länderna inom Europa och Nato att sluta upp i det ekonomiska kriget mot Ryssland och Putinregimen (se särskild artikel).
Ryssland isoleras på alla områden
I FN:s generalförsamling röstade 141 länder för att fördöma Rysslands angrepp på Ukraina. De enda länder som aktivt stödde Ryssland var Vitryssland (Belarus), Nordkorea, Syrien och Eritrea. Ryssland fick dock ett passivt stöd från de 35 länder som lade ned sina röster. Till dessa hörde bland annat Kina, Indien, Iran, Irak, Pakistan, Kuba och Sydafrika.
Isoleringen slår även mot idrottsliga och kulturella sammanhang. Ryssland har bland annat uteslutits ur fotbolls-VM. Även en kulturell bojkott har införts. Men bojkotterna har gått över styr. Ett italienskt universitet plockade bort en kurs om författaren Dostojevskij. I Cardiff plockade den filharmoniska orkestern bort alla verk av kompositören Tjajkovskij. Detta trots att dessa två, för världsarvet så betydelsefulla kulturpersonligheter, dog redan 1881 respektive 1893.
I Sverige har Arla plockat bort Kefir ur sitt sortimentet! Detta endast för att företaget är rädda för att bli kritiserat för att någon skulle associera produkten med Ryssland. I Sverige har media även tvingats göra inslag om hur till och med barn trakasseras bara för att de talar ryska! Det som har vuxit fram måste kallas för ”russofobi”.
Dagens anti-ryska stämningar är långt starkare än de anti-sovjetiska stämningarna under det ”kalla kriget”. Även om de anti-stalinistiska stämningarna var starka uppvägdes dessa delvis av den vitt spridda tacksamheten mot Sovjetunionen för landets insats när det gällde att besegra Nazityskland under andra världskriget. Det fanns även kommunistpartier, exempelvis i Frankrike och Italien, som hade utgjort ryggraden i motståndsrörelserna mot nazismen och fascismen.
Dessa partier hade ett brett stöd bland befolkningen i båda dessa länder. Sovjets framgångar i rymdkapplöpningen samt idrottsliga framgångar utgjorde alla starka faktorer som vägde upp försöken att hetsa mot Sovjetunionen i allmänhet. Detta även bland de skikt i samhället som var ytterst kritiska mot de Sovjetiska ledarna.
En majoritet är för Nato
Det har skett en förskjutning, inte endast inom etablissemangen, utan även inom de folkliga opinionerna i EU-länderna. Efter Putinregimens angrepp på Ukraina har trenden varit att stödet har ökar för USA, NATO och för EU:s överstatliga politik. Här i Sverige har det, för första gången, uppstått en folklig majoritet för en anslutning till NATO. Moderaterna har beslutat att göra en svensk NATO-anslutning till en valfråga (se särskild artikel). Samtidigt finns det varken någon bredare fredsrörelse eller något aktivism mot ”upprustarna” i något av EU-länderna. I alla fall inte som sticker ut. Vi vill dock understryka att stämningarna för ett Natomedlemskap, och för upprustning, snabbt kan svänga. En fredsuppgörelse i Ukraina, i kombination med snabba prishöjningar på mat och bränsle, kan få opinionen att vända tillbaka till utgångsläget.
Kinas stöd för Putin är villkorligt
Kina har hämtat in USA:s försprång på så gott som alla områden under de senaste 20-30 åren. Detta beskrev vi i förra numret av vår tidning (”Världsordningarnas uppgång och fall”). Men detta betyder inte att Kina önskar någon verklig kraftmätning med USA och EU. Inte idag. Och definitivt inte på grund av Ryssland.
Kinas viktigaste exportmarknader består idag av USA och EU. Hela 36 procent av Kinas totala export går till dessa två marknader. Alla fördömanden och särskilt den ekonomiska krigföring som idag bedrivs mot Ryssland är därför besvärande för Kina och dess ledarskikt. Kineserna förbannar säkert Putinregimens kortsiktighet när det gäller angreppet på Ukraina – och dess misslyckande.
Men det skulle vara ett väldigt problem för Kinas ledare om dagens regim i Moskva föll. Skulle en ny ledning i Ryssland bli mer ”västvänlig”? Kanske en marionett åt USA? Det skulle innebära en strategisk katastrof för Kina om landet fick en fiende i ryggen istället för en vänligt sinnad regim som Putins.
Putin – den perfekta syndabocken
Kina måste därför stödja Putins regim. Men behöver Kina verkligen personen Putin? Absolut inte. Idag kanske själva regimen i Ryssland behöver Putin. Men om det militära kriget, i kombination med det ekonomiska krig som den USA-ledda koalitionen har inlett mot Ryssland, får katastrofala konsekvenser för den ryska befolkningen kommer den ryska regimen att behöva en syndabock för att överleva. Och den person som är mer förknippad med kriget än någon annan är Putin själv. Rysslands nuvarande president vore därför den bästa av syndabockar.
Ledarna i Ryssland kommer att behöva Kinas hjälp – både militärt och ekonomiskt – i snabbt ökande takt och omfattning. Men USA har förklarat för Kina att om landet stöttar Ryssland så kommer det att få konsekvenser. Oklart vilka. USA vill helst inte provocera Kina. Men samtidigt ökar trycket på Kina då både USA och EU kallar Putin för krigsförbrytare.
Inom USA och EU vill ledarna att både Putin och regimen faller. Detta visas av den ekonomiska krigföring som inletts mot Ryssland. När det gäller Kinas ledarskikt ser dessa sannolikt att regimen i Ryssland består. Men Putin själv är inte nödvändig för Kina. Om Putin behövs offras för att den mot Kina vänliga regimen i Ryssland ska bestå, samtidigt som kritiken mot Kina (från USA och EU) skulle minska, kommer Kina utan sentimentalitet att offra Putin. Kinas stöd för Putin är villkorligt. Det får inte kosta för mycket.
Idag manövrerar därför ledarna i Kina för att vinna tid. De uttalar inget öppet stöd för Putins angrepp på Ukraina. Men de fördömer inte heller angreppet.