Ju längre kriget i Ukraina drar ut på tiden desto mer krigiska blir även tonfallen när det gäller framtiden. Rösterna för behovet att trappa ned är uppenbara. Risken är annars uppenbar att kriget kommer att trappas upp. Men rösterna för nedtrappning av kriget lyser med sin frånvaro.
Det finns inga svenska opinionsbildare av tyngd – inom riksdagen, bland medierna eller militären – som förespråkar nedtrappning. Eller som varnar för upptrappning. Men den som vänder blicken mot framtiden förstår att fred i Ukraina är en nödvändighet. Och vägen till fred går genom att dagens upptrappning måste vändas till en nedtrappning. Nya Arbetartidningen måste visa det nödvändiga modet att tala för nedtrappning och fred. Vi måste visa mod nog att göra detta även om vi, under denna ny-primitivismens period, tvingas stå nästan ensamma under en kortare period.
Vår ståndpunkt när det gäller skulden för kriget i Ukraina har varit tydlig från dag ett. Skulden vilar på den ryska regimen. NyA för därför fram följande:
* Den ryska regimen bär skulden för kriget – den måste bidra till Ukrainas återuppbyggnad
* De ryska trupperna måste dras tillbaka – vägen dit går via ett eld upphör.
För att bryta den pågående upptrappningen av kriget måste analysen vidgas till att handla dels om världen utanför Ukraina och Ryssland, dels om tiden före krigsutbrottet den 24 februari – och efter avslutningen av detta krig. När vi gör detta blir det uppenbart att flera inblandade parter har ett ansvar för att bryta den pågående, farliga, upptrappningen både av det militära och det ekonomiska krig som pågår. Vi börjar med att titta på världen utanför Ukraina – Ryssland.
FN varnar för att kriget kan utlösa ”the perfect storm”
Något som understryker behovet av att en nedtrappning inleds, för att inte tala om en framtida fredsuppgörelse, är den nyligen presenterade FN-rapporten om konsekvenserna med anledning av kriget i Ukraina. Rapporten handlar om hur kriget i Ukraina ytterligare kommer att förvärra situationen för befolkningarna i världens mest utsatta länder och presenterades av FN:s generalsekreterare António Guterres. Situationen benämns som ”den perfekta stormen” (vilket bland annat är namnet på en katastroffilm).
Stormen är sammansatt av tre faktorer. Dessa består av att de redan stigande priserna på mat och energi nu stiger ännu snabbare samtidigt som en redan svår finansiell situation ytterligare förvärras. António Guterres understryker att effekterna av kriget kommer i en situation då utvecklingsländerna redan tvingas kämpa med en rad problem på grund av coronapandemin, klimatförändringarna och otillräckliga ekonomiska resurser. Generalsekreteraren säger att den perfekta stormen kommer att kasta upp till 1,7 miljarder människor in i fattigdom, utarmning och hunger (”poverty, destitution and hunger”) i en omfattning som inte har skådats under årtionden.
I FN-rapporten ingår även ett antal rekommendationer riktade till regeringar och andra berörda parter. Dessa handlar om behovet av att lätta på handelsrestriktioner och exportförbud, bland annat för att göra det möjligt att upprätthålla den internationella handeln med mat och konstgödsel. I rapporten nämns även behovet av snabba åtgärder för att några av de mest utsatta länderna i världen inte ska förlora ytterligare ett årtionde. Rapporten ska bland annat ses mot bakgrund av att Ryssland och Ukraina står för omkring 30 procent av världens veteproduktion, en femtedel av världsproduktionen av majs och över hälften av världsproduktionen av solrosolja.
António Guterres betonar hur orimligt det är att befolkningen i Ukraina ska behöva bära bördan av kriget. Han betonar även hur orimligt det är att de mest utsatta länderna i världen återigen drabbas av en katastrof för vilken de inte bär något ansvar.
Vår kommentar är att rapporten, och António Guterres utspel, på ett dramatiskt sätt understryker behovet av initiativ till nedtrappning av kriget och en fredsuppgörelse. Inte minst för de 1,7 miljarder människor som kommer att kastas ut i fattigdom, utarmning och hunger om inga framgångsrika initiativ tas.
Detta är det tredje kriget efter mötet i Bukarest 2008
Låt oss nu titta på tiden före krigsutbrottet den 24 februari. Detta är det tredje krig som Ryssland inlett på grund av Natos expansion. De två tidigare utkämpades i Georgien 2008 och i Ukraina 2014. Bakgrunden är USA:s ambition att expandera militäralliansen Nato. Regimen i Ryssland beordrade inte angreppet på Ukraina som ett resultat av någons storhetsvansinniga drömmar om att återupprätta Sovjetunionens gränser. Sovjetunionen var något helt annat än dagens Ryssland. Då Sovjet kollapsade 1991 återinfördes kapitalismen i Ryssland. Detta genom att finanser och produktion överfördes till privatägda banker och storföretag i en marknadsekonomi. Sovjet hade kollektivt ägda företag och en planerad ekonomi. Rysslands relationer, även till USA, hade kunnat bli lika goda som Rysslands relationer under en lång tid har varit till Tyskland. Men så blev det inte.
Redan 1994 framkom att USA planerade att inleda en utvidgning av Nato som vid denna tidpunkt bestod av 16 stater. År 1999 skedde den första utvidgningen genom att Polen, Tjeckien och Ungern upptogs som medlemmar. Denna utvidgning av Nato har hela tiden mött starkt ryskt motstånd. Natos expansion har ökat spänningarna dels mellan Ryssland och de stater som ansökt om Natomedlemskap, dels mellan Ryssland och den USA-ledda militäralliansen Nato. Dessa spänningar nådde en kvalitativt ny nivå i samband med Natos toppmöte i Bukarest i april 2008. På detta toppmöte inbjöds även Kroatien och Albanien att bli Nato-medlemmar. Detta förverkligades också redan året efter. Men vad som, i ryska ögon, var ännu värre var att det slogs fast att de två tidigare sovjetrepublikerna Georgien och Ukraina skulle bli (will become) medlemmar i Nato.
Detta innebar att en gräns passerades för Ryssland. Bara fyra månader efter toppmötet i Bukarest 2008 beordrade den ryska regimen ett militärt angrepp på Georgien (augusti 2008). Georgien är idag inte medlem i Nato. Om ett georgiskt medlemskap i Nato var känsligt för Ryssland är ett ukrainskt Nato-medlemskap ännu känsligare. Det är endast 45 mil från den ukrainska gränsen till Moskva. Den ryska regimen anser att om Nato skulle placera ut missiler vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland skulle detta utgöra ett existentiellt hot mot Ryssland. Det är mot denna bakgrund som nästa krig ska ses. Den ryska annekteringen av Krim-halvön, samt upprättandet av de två utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk, kan inte förstås annat än som ytterligare en rysk reaktion på Natos planer på fortsatt expansion. En expansion som alltså Rysslands ledning ser som ett hot mot landets existens.
USA/Nato står mot Ryssland i Ukraina…
Då Ryssland attackerade Georgien 2008 och Ukraina 2014 var detta snabba ”affärer”. Men så är det inte idag. Detta av främst tre skäl:
* Till skillnad från krigen i Georgien 2008 och i Ukraina 2014 var Rysslands målsättning denna gång väldigt mycket mer långtgående. Det framstår som om ett av målen var att erövra huvudstaden Kiev och splittra Ukraina i en västlig och en östlig del.
* Den andra skillnaden är den ryska regimens politiska underskattning av ukrainarnas nationella identitet. Det var därför som Putin, i sitt anförande i samband med den militära attacken, angrep Lenin. Putin sa att den ukrainska identiteten var något som Lenin och bolsjevikerna hade hittat på. Men sanningen är att Lenin och bolsjevikerna erkände existensen av en redan existerande ukrainsk identitet. Detta till skillnad från Tsar-Ryssland.
* Den tredje skillnaden är att främst USA, men även övriga Nato-medlemmar, hade rustat Ukraina till tänderna sedan 2014. Då Ryssland angrep Ukraina den 24 februari i år innebar detta att rysk vapenteknologi och rysk militär utbildning ställdes mot USA/Natos vapenteknologi och militära utbildning. Själva det militära kriget utkämpas av ukrainska och ryska soldater.
Men när det gäller avgörande frågor som vapenteknologi, krigföringsmetoder och politisk prestige är det USA/Nato och Ryssland som idag står mot varandra i Ukraina. Detta innebär att den ukrainska regeringen har hamnat i ett mycket djupt beroendeförhållande till främst USA. Frågan måste ställas: Är det Ukrainas ledning, eller USA:s, som idag har makten att fatta beslut om nedtrappning av kriget och en fredsuppgörelse?
…och ingen har råd att förlora – därför upptrappning
Det militära kriget utkämpas av ukrainska och ryska soldater. Men detta är idag av underordnad betydelse. Konflikten handlar inte längre, i första hand, om Ukraina och Ryssland. Den avgörande kraftmätningen står idag mellan USA/Nato (dess vapen och krigföringsmetoder) och Ryssland (dess vapen och krigföringsmetoder)! Med största sannolikhet kommer inga verkliga fredsförhandlingar, bara låtsasförhandlingar, att äga rum förrän antingen USA/Nato eller Ryssland har lidit ett nederlag på slagfältet.
Det stora hotet består i att denna militära och politiska kraftmätning är avgörande för USA:s och Rysslands ledare. Varken USA:s president Joe Biden och hans regering eller Vladimir Putin och regimen i Ryssland anser sig ha råd att förlora denna kraftmätning. Varken på hemmaplan eller inför den internationella opinionen. Det är detta som talar så starkt för att kriget kommer att trappas upp. Det är detta som är alarmerande. Det är detta som gör att någon kraft måste höja sin röst för nedtrappning och verkliga fredsförhandlingar.
Skulden för krigsutbrottet ligger på den ryska regimen. Men ansvaret för att kriget inte trappas upp till ett verkligt storkrig, där den förlorande sidan i desperation använder sig av icke-konventionella vapen, ligger på både ledarna för USA/Nato och för Ryssland. Båda sidorna har även ansvar för de 1,7 miljarder människor som riskerar att kastas ut i fattigdom, utarmning och hunger.