Den 15 maj 2022 meddelade Socialdemokraternas partistyrelse att S stöder en svensk ansökan om medlemskap i den USA-ledda militäralliansen Nato. Omvändelsen innebär att socialdemokratin i rekordfart har lagt sig platt för Moderaterna och borgerlig media. Bakgrunden handlar inte om ett nytt säkerhetspolitiskt läge – utan om inrikespolitiskt spel inför höstens val. Vi ska visa detta genom en tidslinje.
Socialdemokratins svek i Nato-frågan understryker att S inte längre har kvar någon ideologiskt övertygad ledare som, likt Olof Palme, är beredd att kasta sig in i striden tillsammans med partiet, LO och alla sidoorganisationer – i syfte att påverka opinionen. En ledare som är beredd att strida för att försvara alliansfriheten i syfte att vinna valet på att säga Nej till Nato-medlemskapet. Detta är sannolikt hur Olof Palme hade agerat.
Palme var en dubbelnatur med både starka och svaga sidor. Men till skillnad från dagens socialdemokratiska ledare behöll han en beundransvärd egenskap in i det sista. Han hade ideologisk övertygelse nog för att satsa både sig själv och ”rörelsen” för att påverka opinionen i Sverige, eller att skapa en opinion. Det var genom denna metod som Palme lyckades vinna folkomröstningen om kärnkraft 1980. Med samma metod lyckades Palme även vinna valet 1985 – i strid med Moderaternas då lanserade ”systemskifte”.
Dagens S-ledare har bara ett enda mål för ögonen. De vill fortsätta att förvalta samhället – i regeringsställning. Detta oavsett om S förvaltar samhället på sin egen politik, på M+KD-politik, på Centerns politik eller på Vänsterpartiets politik. För dagens socialdemokratiska ledarskap har själva innehavet av regeringsposterna blivit ett självändamål. Sedan spelar det ingen roll att makten över själva politiken utformas av andra partier. Eller av mediala kampanjer som i Nato-frågan. Sossarna bara tar varje ”politik” och klistrar sedan ”Made in sosseland” på denna. Och förvaltar vidare.
Det är precis så som det har det gått till även när det gäller Sveriges och Socialdemokraternas Nato-ansökan.
Omsvängningen i Nato-frågan handlar om inrikespolitik
S-ledningens hastiga omsvängning när det gäller Nato-medlemskapet har inte alls handlat om något nytt säkerhetspolitiskt läge. Vad denna historiska omsvängning handlar om, bakom alla stora ord, är något så futtigt som att sosseledningen, passivt, hänger efter Moderaterna. Detta M-parti som i sin tur sett opinionen bli mer positiv till ett svenskt Nato-medlemskap och därför beslutade sig för att använda Nato-frågan för att vinna valet. Det hela handlar enbart om inrikespolitik.
Svängningen i opinionen har främst orsakats av en massiv medial skrämselkampanj som har haft ett enda mål: Att tvinga Sverige in i Nato. Och då Moderaterna agerade för att fånga upp opinionen svängde Socialdemokraterna – i jakt på samma väljare. Tanken att göra som Olof Palme, och själva ge sig in i debatten för att ”svänga tillbaka” opinionen, var aldrig ett alternativ för dagens S-ledare. Följ passivt den opinion som borgerlig media och Moderaterna skapat – sådan har sosseledningens metod varit. Låt oss visa detta genom tidslinjen nedan.
En avslöjande tidslinje
3-7 November 2021, S-kongressen säger nej till Nato
Under kongressen stod försvarsminister Peter Hultqvist i talarstolen och sade bland annat följande: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!”
Detta visar hur lite besluten på en socialdemokratisk partikongress betyder.
24 februari 2022, Den ryska statsledningen inleder sitt militära angrepp på Ukraina
Detta var ett övergrepp som nästan alla i Sverige tog skarpt avstånd ifrån, inklusive Nya Arbetartidningen.
8 mars, statsminister Magdalena Andersson håller en pressträff
Under pressträffen säger statsministern bland annat följande: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa”!
11 mars, ”Moderaterna ställer inga ultimatum”
I en DN-artikel säger M-ledaren Ulf Kristersson att han inte har något svar på när han anser att en ansökan om svenskt Nato-medlemskap ska skickas in. ”Jag ställer inga ultimatum”, säger Kristersson i intervjun. Kristersson hade tidigare sagt att i de frågor som berör svensk säkerhetspolitik är det en stor fördel om partierna är eniga och att det kan vara nödvändigt att vänta på Socialdemokraterna.
18 mars, Moderaterna tänker göra Nato-medlemskapet till en valfråga
En rad opinionsmätningar, bland annat en Sifo-mätning den 7 mars, visar på ett kraftigt ökat stöd för ett svenskt Nato-medlemskap. Efter att ha sneglat på opinionssiffrorna bestämmer sig Moderaterna för att göra Nato-medlemskapet till en valfråga. I ett utspel lovar Ulf Kristersson att om M vinner valet den 11 september 2022 så kommer partiet att ansöka om medlemskap i Nato.
Detta uttalande kritiseras av bland annat Jimmie Åkesson. Denne anser att det är olämpligt att göra valrörelsen till en folkomröstning för eller emot ett svenskt Nato-medlemskap (Jimmie Åkesson överskattade, uppenbarligen, sosseledningens förmåga att ta strid).
30 mars, Socialdemokraterna börjar vackla – även offentligt
I en intervju i SVT:s 30 minuter säger Magdalena Andersson att hon ”utesluter inte” ett svenskt Nato-medlemskap. Sprickan i muren är tydlig. Nu är det bara fråga om i vilken takt som sprickan vidgas – och när muren ska falla.
8-11 april, Sverigedemokraterna lägger sig för M
Den 8 april säger Jimmie Åkesson, i en intervju med Svenska Dagbladet, att han har bestämt sig. Går Finland går med i Nato ska även Sverige ansöka om medlemskap. Tre dagar senare blir detta SD:s officiella politik.
11 april, S inleder ”säkerhetspolitisk dialog” = loppet är kört.
SD:s beslut att stödja en Nato-ansökan innebär att det finns en majoritet för ett Nato-medlemskap i riksdagen. Detta pressar den socialdemokratiska ledningen. Då S-ledningen inte kan tänka sig att, tillsammans med MP och V, försöka svänga opinionen genom att ta strid för det Magdalena Andersson sa så sent som den 8 mars (se ovan), meddelas att Socialdemokraterna ska inleda en ”säkerhetspolitisk dialog”. Denna ”dialog” ska pågå fram till i maj. Alla vet att ”dialoger” eller ”rådslag” är en ökänd metod som sosseledningen använder för att exempelvis köra över tidigare kongressbeslut. Eller en 200-årig tradition av alliansfrihet.
Därför vet alla som följer socialdemokratin att S-ledningen nu har bestämt sig för att lämna in en Nato-ansökan. Den massiva skrämselkampanjen i media, och Moderaternas vändning, har betalat sig. SD:s snöpliga svängning har också spelat en roll.
15 maj, S förespråkar svenskt Nato-medlemskap
Den socialdemokratiska partistyrelsen håller ett flera timmar långt möte som beslutar att Socialdemokraterna ska förespråka en svensk Nato-anslutning. Ingen i hela världen är överraskad.
16 maj, Magdalena Anderssons S-regering beslutar att Sverige ska söka medlemskap i Nato
Av det ena följer det andra. De stora orden haglar. Ingen minns längre, inom S, Magdalena Anderssons ord från den 8 mars: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa”.
18 maj 2022, Sverige lämnar in sin ansökan om Nato-medlemskap
Beslutet hyllas av samma media som bedrivit den massiva och framgångsrika skrämselkampanjen. Den demokratiska processen har körts över. Skälet till att inga partier velat att frågan om ett Nato-medlemskap skulle debatteras, varken i valet eller i en folkomröstning, är att argumenten för ett svenskt Nato-medlemskap är så svaga. Och detta tyckte även Magdalena Andersson och Socialdemokratin så sent som den 8 mars!
Kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap måste fortsätta
Segrarna är media som, genom sin massiva kampanj, har drivit riksdagspartierna framför sig likt röstboskap. Dynamiken blev sedan denna: Moderaterna, som ville ”slå mynt” av en förändrad opinion, beslutade sig för att göra Nato till en valfråga. Detta resulterade i att både S och SD på mindre än två månader övergav sin tidigare avvisande syn på ett svenskt Nato-medlemskap. Hade inte Moderaterna gjort sitt utspel hade inte heller Socialdemokraterna och SD ändrat sig. Därmed har två hundra år av alliansfrihet offrats för ytlig, simpel, valtaktik. Men frågan är inte diskuterad – varken i val eller i en folkomröstning som frågan om EU och euron. Medlemskapet i Nato blir därför inte legitimt, d.v.s. folkligt förankrat.
De som förlorat på sveken från S och SD är befolkningen i Sverige. Nya Arbetartidningen kommer att fortsätta kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap och för en folkomröstning. Denna kamp måste nu vidgas till att även handla om behovet av att slå vakt om de demokratiska processerna i samhället, processer som körts över främst av massmedias skrämselkampanj och deras medlöpare inom de större partierna.