När man stöter på sådant som Centerpartiets slogan inför valet – ”medmänsklighet inte rasism” – är det svårt att inte bli spydig. Det krävs ett stort mått av självdisciplin för att inte svara: ”Beundransvärt av er att vara emot uppenbart dåliga saker och på ett ospecifikt sätt vara för bra saker, medaljen kommer på posten! Som en allmänt bra människa är jag själv emot att äta barn”.
Kommunikativa handlingar vars främsta funktion är att framhäva talarens egen förträfflighet, ofta genom att ta avstånd från det alla förnuftiga redan föraktar, kallas i folkmun för att ”godhetssignalera”. När någon styr om morgonmötet på jobbet för att skryta om antalet sexpartner vederbörande erövrat, då kan det kännas som det värsta i världen. Men det finns någon mycket värre: att ondhetssignalera!
När SD säger att de ska döpa om Kriminalvården till Straffverket känns det som att man återvänt till barndomen och lyssnar på den tuffaste tioåringen i skolans omklädningsrum som stolt berättar att han cyklar utan hjälm och tjuvröker (visserligen bara chokladcigaretter, men ändå!).
Få saker är så infantila som behovet att uppfattas som farlig, tuff och hänsynslös av sin omvärld. Om det bara handlade om att SD ville försöka toppa sina tidigare stordåd i konsten att skämma ut sig, då hade jag låtit det gått förbi. Problemet är att denna typ av re-branding riskerar agera PR-verksamhet åt kriminella.
Brottslingar gör nämligen ofta ett paradnummer om alla orättvisor de utsatts för. Psykologen Stanton Samenow noterar i boken ”Inside the Criminal Mind” att närmast alla brottslingar han arbetade med att rehabilitera lyfte fram vilka monster de haft till föräldrar, trots att majoriteten av hans klienter hade haft normal hemmiljö (vilket han kontrollerade genom att fråga syskon).
Min poäng är inte att trivialisera faran med kärlekslöst föräldraskap. Få människor skulle ha blivit bättre människor av att ha sämre föräldrar. Poängen är istället att många kriminella älskar att lägga fokus på allt hemskt som har drabbat dem. Eller på vad de påstår sig ha blivit utsatta för. En del i detta handlar om att framställa det som att samhället är emot dem, att de aldrig har fått en chans till ett hederligt leverne – eller i alla fall inte chansen att ”komma tillbaka” efter sitt första snedsteg. Psykologer, partners som lånar ut dem pengar, föräldrar som betalar av deras drogskulder och framtida offer matas med dessa berättelser.
I grunden handlar allt detta om att rättfärdiga sitt eget kriminella leverne. Många kriminella har naturligtvis haft en svår uppväxt. Men majoriteten av de som har en svår uppväxt blir inte kriminella.
Istället för att ge kriminella draghjälp i deras offersagor, ska vi göra det tydligt att det finns få som givits så många extra chanser och så mycket nåd som Sveriges bovar. I och med mängdrabatten, ungdomsrabatten, enorma summor som läggs på rehabilitering och höga krav för att dömas för brott, så finns det få som visar så mycket välvilja till kriminella som moder Svea. Dagen då Sverige inte längre upprätthåller detta är dagen då nidingar lättare kommer att kunna rekrytera unga genom att överdriva rasismen i samhället – ”dom vill bara straffa oss, för att dom vet att dom flesta i fängelset inte heter Sven”. Det är dagen då kriminella kommer ha lättare att skjuta undan sina skuldkänslor – ”det är inte mitt fel att jag är så här, dom vill inte ens hjälpa mig ur skiten utan bara straffa mig”.
Kriminalvård handlar heller inte primärt om omtanke för förövare, utan för deras närstående. Jag har talat med fängelsedömdas föräldrar, jag kan säga er att dom inte njuter av upplevelsen. Vissa lever i förnekelse, mödrar säkra att deras älskade söner blivit oskyldigt dömda oavsett hur bevisläget ser ut. Andra hoppas bara på att få lämna allt bakom sig och hjälpa sin släkting framåt, fäder som blickar mot dagen då sonen har ett hederligt leverne.
Ytterst få väljer att deras barn ska växa upp till våldtäktsmän och rånare, dom som utsatts för detta öde kan heller inte enkelt stänga av sin instinktiva föräldrakärlek. Eller det positiva bandet till brodern från en delad barndom. Många är familjerna som förlorat sömn i den desperata kampen att få deras släkting att sluta skada sig själv och andra. Oavsett vad man anser om fängelsestraffens längd och liknande bör vi kunna enas om att vi är skyldiga dessa människor att försöka bemöta kriminella med humanitet och välvilja. Att inte enbart straffa utan att vårda den som begår fruktansvärda handlingar. Inte i första hand för den kriminelles egen skull – utan för familjernas och brottsoffrens skull.