Det finns en plats som vi gärna undviker
– städskåpet!
Varje lördagmorgon rusar jag först förbi,
backar tillbaka, gläntar på städskåpsdörren,
samlar ihop mig, tar sats, kryper in.
Knäskurar mina inre rum.
Moppar upp världens oro, rädsla och mörker,
knyter ihop, slänger påsar med stress,
river uttjänta perspektiv, gamla mönster.
Hivar ut!
Dammar av veckans hurrarop,
glädjeskutt, gapskratt,
staplar på hyllan
av möjliga möjligheter.
Skrubbar på storord och småord med rotborsten,
Grumme gulsåpandoften i hela stan,
spiller Häxan silverputs över alfabetet,
stryker, polerar från A och till Ö.
Jag är en ordbärare,
vaggar vokaler, konsonanter i handflatan,
överlämnar, singlar stilla, sakta ner
över livet.
Jag behöver ju förklara
hur du ska bära din berättelse stolt,
acceptera, erkänna bismaker, fulfläckar.
Och lära dig spola ner, släppa ut, starta om.
Jag behöver ju förklara
varför vissa vill städa
och vissa alltid väljer att låta bli.
Jag behöver ju förklara
hur dammbollarna i mörkret,
rullar sig större,
när vi aktivt söker efter dem.
Jag behöver ju förklara
att i städskåpet bor något
betydelsefullt, livsviktigt.
Så du, stanna till, vidrör dörren, kom in!