Vi möts medan jag räcker över ett blad om Arbetarpartiet och frågar:
– Vad är viktigt för dig?
Utanför olika köpcentra i stan, med samma vackra höstsol över parkeringen, dag efter dag. Valbyrån med valmanifest, handlingsprogram, olika nummer av partitidningen och annat material intill mig.
Alla sorters folk med varuvagnar, barnvagnar. De som stressar förbi, de som stannar upp och önskar ”Lycka till i valet nu”, de nyfikna som vill ha förändring, de som bestämt hävdar att de inte ska gå och rösta alls. Som refererar till skäll, gnäll och sandlådenivå i tv-duellerna. Som tappat tron på att det någonsin ska bli bättre för vanligt folk.
Två veckor av ideellt engagemang för partiet med intensiva, vackra människomöten. Fullt av lärdomar från stora som små. Om hur samhället, skolan, arbetsplatserna, sjukvården, äldreomsorgen egentligen borde fungera. Många vill tycka till.
Massor av fina barn har jag mött, frågat hur de vill ha det i Sverige. ”Att alla får gå i skola och alla får ett jobb”. ”Miljön är viktig” och ”Att alla ska må bra”. Det är några av de svar jag fått. Två 13-åriga tjejer vill hjälpa till, dela ut blad. Vi hinner prata om deras önskan att alla ska ha samma rättigheter, få samma jobbmöjligheter, oavsett kön, kultur eller bakgrund. Och om hur det är på högstadiet, med mycket nya vikarier, om yttrandefrihet och om miljön innan de fortsätter vidare till ett loppis där i närheten. Ni unga är vårt framtidshopp och förhoppningsvis mycket klokare än min generation.
Två invandrarmammor med många småbarn runtomkring, vill få varsin tidning med artikeln om högerextremisten Paludans besök i Umeå. De säger att de ska be sina äldre barn översätta efter skolan idag.
Mannen med elfordonet som vill veta mer om partiet. Han berättar om ensamhet under pandemin, om att människor inte har tid för varann längre och han har det tufft med ekonomin. Han åker in och pantar sina flaskor i butiken. Kommer ut igen, köper ett valmanifest och sjunger en sång för mig, ber om en tidning att läsa också.
Och kvinnan som går arbetslös nu, som inte erbjudits förlängning på vikariatet som lokalvårdare. Hennes fd kollegor gör hennes del av jobbet nu och varje dag har hon dåligt samvete för deras skull. En man kommenterar sjukvården. ”Sköterska räknades ju tidigare inte som ett yrke, utan som ett kall. Och det ligger ju kvar i andra vårdande kvinnodominerade yrken också. En orimlig arbetsbörda pålagd, dålig lön och vi ser ju hur det gick. Utbrända, inne i väggen överallt”.
Och mannen med kepsen, på bänken, som berättar att han ska åka till sin dementa fru på boendet. Frun fyller 86, de ska äta tårta. Han frågar om jag vill höra hur de löst sina konflikter under alla år. ”Jo, om vi blev ovänner under dagen, så satte vi oss ner tillsammans samma kväll. Vi tog varann i händerna, såg varann i ögonen. Pratade ut och blev vänner på nytt igen. Inte en enda gång har vi gått till sängs osams”. Jag bad honom hälsa frun och gratta från mig också.
Så intressant det var att bemanna bokbord i gymnasieskolan. Elever som kommer med stora undringar om trygghet i samhället, om arbetstillfällen i framtiden, om vad Arbetarpartiet står för, om politisk ideologi. Jag står där vid bordet, tänker att en dag ska jag väl träffa på någon tidigare elev. Strax därpå kommer en klunga tjejer fram. Jag berättar om partiet, våra ståndpunkter, frågar efter deras viktigaste områden. En av dem fokuserar mig intensivt med blicken, frågar om jag är lärare. Och visst, hon var min elev i klass 1-3. Det blev en lång, varm kram efteråt. I en annan gymnasieskola ber några tjejer om fler foldrar, även på arabiska, att dela ut till kompisarna innan skolvalet. ”Det är vårt parti det där, säger de. Inget annat parti håller på kurderna”.
På självaste valdagen delar jag ut röstsedlar utanför en vallokal. Massor av folk önskar lycka till. Säger ”Arbetarpartiet ni behövs i Umeå för att röra om. Ni ger er inte och ni säger sanningen om det som sker i kommunen”.
Jag avslutar med repliken från en invandrarman. Han tar emot valsedlarna till kommun- och regionval som jag sträcker fram. Och ler och säger: ”Arbetarpartiet jag tycker om. Arbetarpartiet jag gillar jättemycket!” Och det känns ju gott att höra.