Kultur

Dikt: Livskontraktet

Foto: Jared Berg (Unsplash.com)
Marie Salomonsson
Publicerad i
#181-182
Lästid 2 min

Vi kommer alltid att ha olika uppfattningar,
livet och jag.

Jag läste igenom mitt livskontrakt.
Döm om min förvåning.
Där stod inget om solsken, medvind, om min rätt
att sitta i greenroom, vänta på segerapplåder.
Inget om min potential att sätta mitt namn på kartan,
muta in.

Det stod bara att jag fått erbjudande om att vara med.

Jag funderar på vem jag är.
Vad som finns innanför inbillade krav och måsten.
Vad som är kvar när jag glömt bort
allt vad jag en gång lärt mig.
Vad är själva essensen av mig.

Jag är på fel plats, i fel tid.
Jag är fullständigt borta och ur kurs.
Jag ställer mig på Rådhustorget, vrålar hjälp!
Folk kommer fram, undrar var jag har ont.
Och jag pekar på hjärtat, magen, hjärnan, själen, fotknölarna.

När jag var yngre förstod jag inte sambanden.
Att allt hör ihop.
Att jag hör ihop med dig och dig och dig.

Jag gräver i väskan efter lappen,
tanken, känslan, meningen, ordet,
rätta repliken, plattformen, styrkan, den rätta kursen.
En livräddningskurs,
rädda mig, rädda oss!

Vi kan börja med att elda upp kraven
på att ständigt bli yngre, vackrare, bättre, lyckligare.
Och spola ner bruksanvisningen
för stress, prestationsångest och jobba ihjäl oss i avloppet.
Vi stampar sönder manualen
om att äga störst antal saker när vi dör.
Och vi skriver raskt en handlingsplan.

Vi är olika linjer som korsar varandra och möts.
Hur mycket är jag värd för dig,
hur mycket är du värd för mig.
Jo, ungefär allt.

Vi är ju rätt lika.
När det blåser kallt behöver vi
kramen, klappen på axeln, sms:et, samtalet,
att någon ringer på dörren, frågar hur det är, bryr sig om.

Du har aldrig pratat med mina demoner.
Jag har aldrig bekantat mig med dina.
Varför inte.

Vi kopplar bort automatiken.
Vi bryr oss.
Vi livräddar oss!