Den brittiska premiärministern Liz Truss hann bara sitta vid makten i 44 dagar innan hon meddelade sin avgång den 20 oktober. I opinionsmätningarna ligger Labour hela 30 procentenheter högre än Liz Truss parti, Torypartiet.
Den brittiska kapitalismen befinner sig i djup kris. Den har lyckats med att generera den lägsta tillväxten i Europa sedan den ekonomiska krisen 2008. Detta är värre än något annat europeiskt land förutom det skuldtyngda Grekland. Den brittiska ekonomin har hamnat i lågkonjunktur och beräknas ha en sämre ekonomisk utveckling den kommande tiden än något annat OECD-land, Ryssland undantaget. De senaste fem åren har BNP i Storbritannien fallit med 4 procent, jämfört med en genomsnittlig ökning med 15 procent för EU-länderna. Den årliga inflationen är redan över 10 procent och fortsätter att öka. Värdet på det brittiska pundet har sjunkit och ligger nu i nivå med den amerikanska dollarn och euron.
Självklart är det löntagarna som får betala priset. Medellönen har beräknats redan fallit med motsvarande 26 pund i veckan (ca 330 kr). Inkomsten hos den fattigaste delen av samhället är nästan en fjärdedel lägre än motsvarigheterna i Frankrike och Tyskland. Miljoner familjer går hungriga och har en kall vinter framför sig. 2,5 miljoner människor tvingas redan besöka s.k. matcentraler, välgörenhetsorganisationer som skänker mat till ekonomiskt utsatta. Matcentralerna kämpar redan med att hålla jämna steg med efterfrågan. Hushållens energiutgifter har ökat till i genomsnitt 4 400 pund (nästan 56 000 kr) per år. Bolåneräntorna har stigit till skyhöga nivåer, med inkassokrav, vräkningar och hemlöshet att vänta.
En gång hyllades Storbritannien som en förebild när det gäller stabilitet. Idag vinglar landet fram från en politisk kris till en annan. I och med Liz Truss avgång har landet avverkat sin fjärde premiärminister på bara sex år, med en femte som snart tar över innan nästa allmänna val troligen kommer att leda till ett regeringsskifte – och ännu en ny premiärminister. De båda stora partierna, Tories och Labour, är båda djupt splittrade och nära sammanbrott. Även om krisen för Tories har inneburit att Labour, för tillfället, leder med 30 procentenheter i opinionsmätningarna.
Kampanjer och strejker
Men allt är inte enbart mörker. Mot detta har järnvägsarbetare, post- och telekomarbetare, hamnarbetare, busschaufförer, sopåkare, lärare, sjuksköterskor, doktorer, advokater och en rad andra löntagargrupper gått ut i strejk för högre löner för att försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Ett annat exempel på positiva initiativ är Enough Is Enough (ung. ”Det räcker nu”), en kampanj som startats med syftet att bekämpa de ökade levnadskostnaderna. Bakom kampanjen står bland annat järnvägsfacket RMT, post- och telekomfacket CWU, två parlamentsledamöter för Labour och ett antal välgörenhetsorganisationer. Kampanjen kräver bland annat rejäla löneökningar, sänkta energipriser och anständig boende åt alla. Hittills har 750 000 människor uttryckt sitt stöd för denna kampanj.
Fritt översatt och bearbetat utifrån ett material från Roger Silverman, London.