’Revolutionen äter sina egna barn’, så beskrivs det skede av den franska revolutionen när revolutionärerna giljotinerade varandra. Om det brittiska konservativa partiet, även kallat Tories, kan man säga att även högerreaktionen äter sina egna barn.
Den tidigare jovialiske premiärministern för Tory-regeringen, Boris Johnson, fick silkessnöret av sina partikamrater. Hans sorglösa manér med blöta fester under tiden med stränga covidrestriktioner, hans bluddriga tal om Greta Gris på en företagarkonferens och skämtsamma yttranden om korruptionsskandaler är exempel på gycklerier som tillsammans med politiska misslyckanden blev för mycket för de mera måttfulla konservativa parlamentsledamöterna.
Ut med clownen Boris och in med den mer behärskade Liz Truss, som saknade Boris underhållande sätt och istället utan tvekan började hylla ojämlikheten som ekonomins smörjmedel. Detta rimmade illa med att Tories strategi under lång tid har varit att tvätta bort stämpeln av ett överklassparti och istället vinna över Labourväljare.
Liz Truss fördes till schavotten efter bara 44 dagar som premiärminister och partiledare. Därmed slog hon det tidigare rekordet från 1782 då markisen av Rockingham dog av influensa efter bara 97 dagar som premiärminister.