Umeå konstförening fick möjlighet att delta i ett konstprojekt tillsammans med Umeåkonstnären Gunilla Samberg. Ett samarbete kring ”Arvet efter Selma, Gerda och Lilly”. Alltihop utmynnade nyligen i en föreställning med föredrag och uruppförandet av olika performanceakter. Ett gäng starka kvinnor på scenen, på fiket, på Väven i Umeå.
Gunilla Samberg är känd för ett stort antal konstnärliga projekt, många med performance och ordglädje som extra ingredienser. T ex Convoy 2014 – en lång rad vita barnvagnar av äldre modell, i långsam procession, fyllda med växande gräs och budskap om att värna miljö och gemensamma resurser. Eller SomKropp 2019 – om flickors utsatthet, med konstnären Edgar Degas flickmodell i fokus. Eller ”Sar-a-spekter” 2021 – som hyllning till Sara Lidman och samtidigt markering mot Sara kulturhus i Skellefteå, vars etablering gett mindre utrymme både för Västerbottensteatern och Museum Anna Nordlander.

Samberg berättar att syftet med konstprojektet ”Arvet efter Selma, Gerda och Lilly” har varit att bjuda in kvinnor från tre generationer för att diskutera viktiga teman som rättigheter, kropp, engagemang, lycka och demokrati. Och genom egna erfarenheter, eget skrivande och poesi finna kraft och styrka tillsammans. Vilket framgick alldeles tydligt och klart genom både performanceföreställning och de föredrag som blev slutprodukten.
Karin Nordberg, fil.dr inom idéhistoria skrev 1988 en uppsats ”Askungen i Holmsund – sagan om Selma, Gerda och Lilly, tre kvinnliga politiska profiler” och den ligger som grund för hela projektet. Nordberg är också medieforskare, journalist och en av de kvinnor som startade programmet Radio Ellen 1981.
Uppsatsen är ett erkännande, ett porträtt och en kärleksförklaring till osynliga kvinnor, mödrar, hustrur med viktiga roller i en tid när folkrörelsen tar fart i början av 1900-talet. Nordberg intervjuade, dokumenterade och undersökte hur sågverksarbetarhustrur i Holmsund såg på sin egen situation och tillvaro. Dessa kvinnor som många gånger ifrågasatte sig själva och vad de kunde tillföra. Som inte såg sin egen roll som speciellt viktig. Som nöjde sig med ett liv i skuggan av mannen.
Vi tar in vartenda ord av Nordbergs föredrag och historia om Selma, Gerda och Lilly. Dessa tre flickor med många gemensamma nämnare. Alla tre tidigt moderlösa, tuffa uppväxtförhållanden, uppoffringen att ta hand om hem och småsyskon. Alla tre blir hustrur till sågverksarbetare i Holmsund. Alla tre med stort samhällsengagemang och politiska uppdrag. Och om deras väg att finna sin plats någonstans i det patriarkala systemet.
Så performanceakterna. En betraktelse om utseendet, kläderna, ålderstecknen. Den vi granskar, skärskådar, iakttar kritiskt, med mobilen, genom spegeln.

”Mensminnen” – Treordspoesi som en armbågstackling till det parti i Sverige som räds menskonsten.
”Förmödrar och Förebilder” – Däribland starka ord, citat och skrik av bland annat Louise Bourgeois, Sara Lidman, Margareta Melin, Ellinor Ås, Sara Danius och Rosa Parks.
Till sist en performanceakt om slöjan. Gunilla Samberg läser ett stycke ur en dikt av poeten Athena Farrokhzad, från diktsamlingen ”Vitsvit”. Som påminner oss om det pågående kvinnoupproret mot regimen i Iran.
