Media är fulla av kommentarer till den nu pågående regeringsbildningen. Problemet med dessa kommentarer – från ledarskribenter, politiker, statsvetare och andra – är att de tar för liten hänsyn till att den viktigaste delen av regeringsbildningen varken är presenterad eller genomröstad i riksdagen. Vi tänker på budgeten för 2023.
Denna budget måste utformas med tanke på den kommande lågkonjunkturen. Alla har redan personliga erfarenheter av inflationen. Och de flesta har antingen själva drabbats av de allt högre räntorna – eller känner folk som har drabbats. Men till detta ska läggas att redan i lågkonjunkturens inledningsskede ligger Sverige dåligt till både vad gäller BNP-tillväxt och arbetslöshet.
BNP och arbetslöshet
I juli utkom EU-kommissionen med en för Sverige olycksbådande rapport. Rapporten höll frågan öppen om ifall den ekonomiska nedgången skulle bli djup eller relativt mild. Men det olycksbådande var att rapporten förutspådde att Sverige skulle få sämst ekonomisk tillväxt av alla 27 EU-länder. Och detta gällde både för i år och för 2023. I år beräknades Sveriges BNP öka med 1,3 procent och nästa år med bara 0,8 procent. Med vad som, i praktiken, är nolltillväxt ökar risken för att Sverige ska drabbas än hårdare av arbetslösheten.
I augusti låg arbetslösheten i Sverige på hela 7,3 procent. De enda länder inom EU som har en högre arbetslöshet är Spanien, Grekland, Cypern och Italien. Frankrike ligger lika illa till som Sverige. Sveriges höga arbetslöshet är ingen ny företeelse. Den har legat över EU-snittet ända sedan maj 2019! (Källa: Eurostat). För att få en mer fullständig bild måste vi tillägga att arbetslösheten bland utrikes födda låg på hela 15,5 procent medan den låg på 4,1 procent bland inrikes födda (SCB, aug).
Regeringsbildningen
Det som har hänt hittills, när det gäller regeringsbildningen, följande: a) ”Tidöavtalet” har presenterats, b) Ulf Kristersson har röstats fram som statsminister och regeringsbildare och c) ministrarna och deras ansvarsområden har presenterats. Men så länge det inte finns någon budget är det osäkert när, eller om, de olika förslagen i det 62 sidor långa Tidöavtalet kommer att genomföras.
Tidöavtalet inte bindande
Överenskommelser som ”Tidöavtalet” är inte juridiskt bindande som en affärsuppgörelse. Denna typ av politiska uppgörelser håller bara så länge som partierna står fast vid dem. De senaste riksdagsvalen har resulterat i liknande avtal. Efter valet 2014 slöts Decemberöverenskommelsen. Och efter valet 2018 slöts Januariavtalet. Båda dessa avtal sprack innan respektive mandatperiod var slut. Detta öde kan drabba även Tidöavtalet.
Kristdemokraterna inledde avhoppet från Decemberöverenskommelsen redan 2015 och uppgörelsen föll då Moderaterna följde efter. Då Stefan Löfvens regering fälldes i juni 2021, genom att M stödde V:s misstroendevotum, passade Liberalerna på att byta block inför årets val. Och då föll även Januariavtalet. Det som avgör om politiska uppgörelser kommer att hålla har inget med juridik att göra. Uppgörelserna håller så länge som fördelarna för partierna är större än nackdelarna. Och detta beror bland annat på händelseutvecklingen i världen och i Sverige samt på hur den interna opinionen utvecklas inom de avtalsslutande partierna.
Regeringen är svag
Statsminister Ulf Kristerssons regeringsunderlag är svagt. De motsättningar som hela tiden funnits inom Liberalerna har djupnat. Olika företrädare för partiet är oense om Tidöavtalet skulle godkännas av partistyrelsen eller om det räckte med riksdagsgruppen. Därför kräver en falang inom Liberalerna att Partirådet ska inkallas (rådet är det högsta beslutande organet inom L näst kongressen) för att godkänna eller underkänna partiets uppslutning bakom Tidöavtalet! Om S och facket återigen mobiliserade över 200 000 löntagare mot de kommande besparingarna skulle sannolikt Liberalernas uppslutning bakom Tidöavtalet förkortas avsevärt. Men dagens S framstår som främmande för att agera utanför riksdag och regeringskansli. Därför måste andra försöka ta initiativ.
En annan faktor som försvagar den nya regeringen är att SD alltid brukar tappa riksdagsledamöter under mandatperioderna som sedan sitter kvar som oberäkneliga politiska vildar. Och liberala riksdagsledamöter kan tänkas gå emot partilinjen i flera frågor. De fyras gäng gör allt för att den nya regeringen ska framstå som stark och beslutsam. Men detta är en fasad. Kristersson leder en svag regering. Och regeringen skulle bli ännu svagare om den socialdemokratiska oppositionen började opponera på allvar istället för att, ständigt och jämt, ”sträcka ut handen” till Kristersson. S-ledningen verkar inte förstå att M och KD har slagit sina påsar ihop med SD för överskådlig tid framåt. Vi ska återkomma till detta.
Kristersson städar upp efter Reinfeldt!
Den största förändringen i Tidöavtalet handlar om invandringspolitiken och om kriminalpolitiken. Under många år har Sverige tagit emot alldeles för många asylsökande. Inget annat EU-land har tagit emot tillnärmelsevis lika många som Sverige (sett till befolkningens storlek). Varken arbetsmarknaden, bostadsmarknaden eller myndigheterna har klarat av den situation som vuxit fram.
I sin regeringsförklaring försökte Kristersson lasta över ansvaret för de väldiga problem som asylpolitiken har skapat på tidigare S-ledda regeringar. Men sanningen är att den stora ökningen av antalet asylsökande skedde under Fredrik Reinfeldts (M) och Alliansens tid vid regeringsmakten (2006-2014)! Ett avgörande steg, i fel riktning, bestod av den ”ramuppgörelse” som ingicks i mars 2011 mellan de fyra allianspartierna och MP! Denna uppgörelse innebar att Sverige gick från en stram och reglerad invandring till vad som i praktiken var fri invandring.
Här måste vi även nämna att Ulf Kristersson satt med i Reinfeldts regering under åren 2010-2014. Uffe var socialförsäkringsminister. Så Kristersson försöker nu vältra över ansvaret för den nya kursen vad gäller asylpolitiken som Reinfeldt och Alliansregeringen (i vilken Kristersson själv ingick) samt MP var huvudansvariga för.
Inre utlänningskontroll och visitationszoner
NyA har inte hunnit utvärdera allt som finns på Tidöavtalets 62 sidor. Men vi vill redan nu fästa blicken på, och rikta kritik mot, införandet av förslagen till inre utlänningskontroll och visitationszoner. Den inre utlänningskontrollen syftar till att hitta personer som vistas illegalt i Sverige. Detta är nödvändigt. Men metoden har funnits tidigare under namnet ”REVA”. Denna metod avslutades. Den inre utlänningskontrollen ger polisen bland annat ökad möjlighet att id-kontrollera och kroppsvisitera personer som polisen tycker ser misstänkta ut. Den tidigare REVA-metoden kom att kritiseras hårt för att den gav upphov till godtycke. Och dessutom kom att spegla rasistiska fördomar hos vissa poliser.
Visitationszonernas syfte är att bidra till att polisen kan hitta exempelvis vapen och handgranater på människor och i fordon. Detta är också nödvändigt. Men erfarenheten talar för att de kriminella nätverken kommer att svara på sådana zoner exempelvis genom ett intensifiera användandet av riktigt unga barn som kurirer för bland annat vapen. Samtidigt finns risken att även zonerna kommer att användas godtyckligt och spegla rasistiska fördomar inom polis och rättsväsende.
Detta är en första kommentar
Vi återkommer med fler kommentarer om både Tidöavtalet och händelserna utanför riksdag och regeringskansli.