Söndagen den 20 november var det dags för avspark för det kontroversiella fotbolls-VM i Qatar. Att lämna islam medför ännu dödsstraff i Qatar, samtidigt som landet lägger enorma summor på att närma sig västvärlden via turism och underhållning. Försöket att slå samman extrem fundamentalism med metropolitisk öppenhet och kommers blir något skrattretande.
Det har rapporterats om att polisen, under fotbolls-VM, kommer vara tillfälligt mer ”flexibel” när det gäller att upprätthålla sådant som hädelselagar och förbud mot gifta par att kyssas offentligt i syfte att göra sportvärdskapet mindre främmande för västerlänningar. Denna åtgärd skär sig dock mot det abrupta införande av närmast totalt alkoholförbud under VM. Jag skriver ”nästan total”, för kungafamiljen och de rikaste kommer fortfarande tillåtas dricka — regimen förblir flexibel gällande principer.
Det uppvisas även en viss ”flexibilitet” gällande den importerade arbetarkraftens rättigheter, som Amnesty rapporterar ibland förvägras lön de arbetat för och kan i värsta fall tvingas jobba 18-timmars pass utan vilodag under en hel vecka. Det talas om tusentals gästarbetare som dött under åren inför VM.
Det finns mycket att uppröras över kring Qatars värdskap av VM, men jag kan samtidigt se ett ljus i tunneln. Spektaklet känns som ett underbetyg för teokratisk diktatur som samhällsmodell. Fotbolls-VM skulle vara ett enormt PR-projekt som istället har lett till mer kritik än beröm.
Inte ens den kompromissade och ”flexibla” form av religiösa diktatur som Qatar representerar, som trots allt är mild om vi jämför med grannlandet Saudiarabien (som också använder turism i PR-syfte), är kapabel att på sikt möta den moderna världens utmaningar. Marx skrev om hur kapitalismen ”avförtrollade” världen. Den råa konkurrensen rev sönder mycket gott, men den tillintetgjorde även flera gamla ondskor.
Regimen i Qatar utgör en levande relik. Och oavsett hur många VM-arrangemang den lyckas köpa kan inget sminka över detta faktum.