Inrikes

Passiv budget för ökad arbetslöshet samt minskad sjukvård och omsorg

Kristerssons första budget som statsminister är en passiv budget som riskerar att öka arbetslösheten. Foto: Kristdemokraterna
Jan Hägglund
Publicerad i
#183
Lästid 10 min

En budget är de styrande politikernas viktigaste styrmedel. Budgetens utformning utgör en kombination av främst följande tre faktorer: a) de styrandes uppfattning av situationen i omvärlden, b) de styrandes vilja att påverka situationen och c) de styrandes möjlighet att påverka situationen.

Domen måste bli hård över den budget som regeringspartierna och Sverigedemokraterna presenterat. Budgeten speglar en skrämmande passivitet inför de nuvarande och de kommande (växande) problemen. Detta är en passiv budget för ökad arbetslöshet samt för minskad sjukvård och omsorg.

Faktor ett: situationen i omvärlden

Låt oss börja med situationen i omvärlden och fokusera på Sverige. I juli utkom EU-kommissionen med en för Sverige olycksbådande rapport. Rapporten förutspådde att Sverige skulle få den sämsta ekonomiska tillväxten av alla de 27 EU-länderna. Detta både i år och nästa år. Sveriges BNP beräknades endast öka med 1,3 procent i år och falla ytterligare till 0,8 procent nästa år. Den negativa utvecklingen för svensk ekonomi bekräftas av siffror i den av regeringen och SD presenterade budgetpropositionen.

Arbetslösheten ökar ytterligare

I augusti låg arbetslösheten i Sverige på hela 7,3 procent. De enda länder inom EU som hade en högre arbetslöshet än Sverige var Spanien, Grekland, Cypern och Italien. Frankrike hade halkat nedåt i tabellen och låg lika illa till som Sverige. Det betydde att av EU:s 27 medlemsländer hade hela 21 länder en lägre arbetslöshet än Sverige i augusti i år. Sveriges arbetslöshet har varit högre än snittet inom EU ända sedan i maj 2019! (Källa: Eurostat).

Men för att få en mer fullständig bild måste vi lägga till att arbetslösheten i Sverige fördelar sig väldigt ojämnt. Bland inrikes födda låg arbetslösheten i augusti på endast 4,1 procent medan den låg på hela 15,5 procent (!) bland utrikes födda (SCB). De utrikes födda utgör idag över 20 procent av befolkningen. I regeringens och SD:s budgetproposition står bland annat följande att läsa:
”I takt med att efterfrågan i ekonomin bedöms bli svagare väntas även läget på arbetsmarknaden bli sämre. Svagare efterfrågan på arbetskraft och stigande arbetslöshet innebär att personer med en svag anknytning till arbetsmarknaden drabbas särskilt hårt”. Detta innebär en risk för att en arbetslöshet som under en längre tid bitit sig fast på 6-7 procent i framtiden kan komma att bita sig fast vid 8-9 procent (enligt Carl B Hamilton).

Livsmedel och hyror

De allt fler arbetslösa samt övriga låginkomsttagare kommer att drabbas extra hårt av den stundande lågkonjunkturen. Detta främst genom den rekordsnabba prisökningen på livsmedel och fastighetsägarnas krav på stora hyreshöjningar. Bakom utvecklingen ligger bland annat den höga inflationen och de stigande räntorna. De som redan har det knapert riskerar att få det långt värre under åren framöver.

Ynka 40 miljarder

I över hundra år var begreppet ”reformer” synonymt med att samhället förändrades i riktning mot ökad demokrati samt större trygghet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Reformerna minskade under lång tid klassklyftorna i samhället genom att korta arbetsdagen, förlänga semestern och göra utbildning tillgänglig även för barn till arbetare och bönder. Exempel: rösträttsreformen 1918, beslutet om att bygga ut den högre utbildningen 1960, besluten om 40 timmars arbetsvecka 1970 och beslutet om fem veckors semester 1978.

Numera används dock begreppet ”reformer” som en synonym till ordet förändring – åt vilket håll som helst. I sin budget berättar regeringen och SD att de lägger 40,4 miljarder på ”reformer”. Redan här kan vi konstatera de styrandes brist på viljeinriktning. Det kan låta som om 40 miljarder är mycket pengar. Men det är faktiskt väldigt lite pengar när summan sätts in i sitt rätta sammanhang. Speciellt lite blir 40 miljarder då vi tar hänsyn till Sveriges stora och växande problem som arbetslöshet, hyreshöjningar och inflation.

Faktor två: de styrandes brist på viljeinriktning

Vi börjar med att sätta in de 40 miljarderna i ett sammanhang. Ett grundläggande mått i ekonomin kallas för bruttonationalprodukt (BNP). Denna visar värdet på produktionen av alla varor och tjänster under ett år. I vårt fall i Sverige. Jämfört med BNP är ”reformerna” på 40 miljarder väldigt små. Tittar vi sedan på alla utgifter som kommuner, regioner och stat har under ett år utgör 40 miljarder endast 1,6 procent! Slutligen ska vi föra in inflationen i bilden. Studera siffrorna nedan:

BNP5 457 miljarder
Offentliga utgifter
Sveriges kommuner738 miljarder
Sveriges regioner421 miljarder
Staten1 247 miljarder
Summa2 406 miljarder
”Reformerna”40 miljarder
(1,6 procent)
(Statens utgifter är för 2023, övriga siffror från 2021. Detta spelar ingen roll i sammanhanget).
Inflationen
Oktober 20229,3 procent
Oktober 20213,1 procent
Oktober 20200,3 procent

Några kommentarer:
* Arbetslöshet och integration. I jämförelse med den totala storleken på Sveriges ekonomi (BNP) är 40 miljarder väldigt lite. Därmed blir även möjligheten att påverka den ekonomiska utvecklingen åt rätt håll liten. Låt oss komma ihåg att Sverige bedöms få den sämsta ekonomiska utvecklingen inom hela EU under åren 2022 och 2023. Detta kommer att ytterligare öka problemen med den höga, och ojämnt fördelade, arbetslösheten.

Regeringen och SD skriver bland annat följande i sin budget: ”… Alla som kan arbeta ska göra det. Det är en grundläggande rättvisefråga och avgörande för att öka tryggheten och stärka välfärden. Ökad sysselsättning är även avgörande för att förbättra integrationen …”.  Men samtidigt präglas den budget som regeringen och SD lagt fram av en närmast provocerande passivitet inför de stora problem som Sverige har bland annat i form av arbetslöshet men också i form av inflation som fördyrar livsmedel och höjer hyror.

* Kommuner och regioner står för bland annat sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst. De s.k. reformerna på 40 miljarder utgör alltså endast 1,6 procent av de samlade utgifterna för stat, kommuner och regioner. Detta är inte mycket. Och mindre blir det då vi tar hänsyn till inflationen (försämringen av penningvärdet).

Inflationen har ökat med över sex procentenheter under de senaste tolv månaderna och ligger idag på drygt nio procent (se sammanställning ovan). SKR anser att kommuner och regioner kommer att göra ett årligt underskott på 20-30 miljarder under åren som kommer. Budgeten kommer alltså inte att kompensera för penningvärdesförsämringen. Detta innebär i sin tur att sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst, etc, kommer att drabbas av ytterligare minskad personaltäthet. Och detta i ett läge då personaltätheten borde öka. Skälen är flera. Många anställda är slitna efter pandemin. Dessutom behövs det fler anställda för att förkorta vårdköerna och förbättra kvaliteten i omsorgerna. Om fler utbildas och får jobb – nödvändiga jobb – innebär detta samtidigt en insats i kampen mot en stigande arbetslöshet.

Denna budget kommer inte att minska arbetslösheten och förbättra integrationen. Om något kommer den att bidra till högre arbetslöshet och ökad segregation. Budgeten speglar regeringens och Sverigedemokraternas bristande vilja, och förmåga, att göra något åt en samhällsutveckling som bara alltför tydligt rör sig i fel riktning.

Faktor tre: de styrandes outnyttjade möjligheter

Det som alla måste känna till är att den offentliga sektorns finanser idag är mycket starka totalt sett. Men detta har haft ett pris. Vi vill påminna om de väldiga nedskärningar som genomdrevs under 1990-talet. I många verksamheter, exempelvis inom sjukvård och äldreomsorg, är personaltätheten låg. De anställda slits hårt och det är ofta svårt att behålla och nyanställa personal i den utsträckning som är önskvärd.

Sverige har idag ett s.k. finanspolitiskt ramverk. Detta ramverk består av ett överskottsmål, ett s.k. skuldankare för offentliga sektorn, ett statligt utgiftstak samt ett kommunalt balanskrav. I stället för att förklara vad dessa begrepp innebär, var för sig, ska vi berätta om syftena med det finanspolitiska ramverket. Syftena är följande:
a) att skapa långsiktigt starka offentliga finanser,
b) att ge regering och riksdag handlingsfrihet att bedriva en aktiv finanspolitik vid allvarliga ekonomiska nedgångar.

Den budget som regeringen och SD lagt fram visar att de har valt målet att stärka de offentliga finanserna. Regeringen och SD:s outnyttjade möjligheter består i att de inte prioriterar att bedriva en fortsatt aktiv finanspolitik – trots den allvarliga ekonomiska nedgång som hotar. Kom ihåg: Sverige beräknas få lägst tillväxt inom EU två år i rad, samtidigt som Sverige redan tillhör de länder som har högst arbetslöshet inom unionen, en arbetslöshet som riskerar att bli ännu högre under den stundande lågkonjunkturen.

En aktiv (eller expansiv) finanspolitik kan bedrivas genom att efterfrågan hos hushåll och företag ökas via större offentliga utgifter – eller genom skattesänkningar. Under pandemiåren har en expansiv finanspolitik bedrivits. Regering och opposition var eniga om att öka de offentliga utgifterna. Denna politik bedrevs trots att den offentliga sektorns finansiella sparande då minskade. Något som underlättade enigheten var att den offentliga sektorns finansiella sparande minskade från en jämförelsevis hög nivå.

Arbetslöshet eller inflation

Valet att stärka de offentliga finanserna, istället för att bedriva en fortsatt expansiv politik trots den förväntade lågkonjunkturen, visar att regeringspartierna och SD har gjort ett långsiktigt val. De har valt att sätta kampen mot inflationen främst. Därför accepterar regeringen och SD en ännu högre arbetslöshet med allt vad detta innebär av ytterligare ökad segregering samt en ännu hårdare press på verksamheter och anställda i kommuner och regioner. Det är valen att prioritera kampen mot inflationen, bland annat genom att öka den offentliga sektorns sparande, som speglas i den passiva budgeten på ynka 40 miljarder.

Problemet med att sätta inflationsbekämpningen först är att prisökningarna, hittills, till väldigt stor del har berott på globala faktorer. Dels i form av bristande tillgång på (utbud av) viktiga råvaror, dels på produktions- och distributionsstörningar av bland annat nyckelprodukter. Prisökningar som beror på globala faktorer dämpas nödvändigtvis inte genom en ökad arbetslöshet i Sverige. Hotet om stagflation – höga prisökningar och samtidigt ökande arbetslöshet i samband med lågkonjunkturen – kvarstår. Regeringens passiva budget på ynka 40 miljarder har varken gjort till eller från när det gäller hotet från stagflation.

Facken måste bekämpa svångremspolitik

Regeringspartierna och SD har alltså valt att dra åt svångremmen för löntagarna och den offentliga sektorn. Ytterligare. I praktiken kommer de flesta att få klara sig bäst de kan. Särskilt de arbetslösa. I detta sammanhang måste en sak understrykas. Sverige har väldigt starka offentliga finanser. Därför finns utrymme för en fortsatt aktiv eller expansiv finanspolitik i form av satsningar på sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst och skola/utbildning. Situationen innebär ett sanningens ögonblick för fackföreningarnas ledare. De kan ta strid för sina medlemmars intressen, både genom att kräva fler arbetstillfällen inom bland annat sjukvård och äldreomsorg, och genom krav på rejäla löneökningar som kompensation för prisökningarna. Detta skulle visa på en helt annan kurs än den regeringen och SD slagit in på: att passivt acceptera ytterligare ökad arbetslöshet i samband med den stundande lågkonjunkturen. Eller kommer fackföreningarnas ledare att lägga sig?

Situationen innebär ett sanningens ögonblick även för Socialdemokraterna, V och MP.

Korta exempel på budgetens innehåll  

  • En tredjedel av ”satsningarna” på 40 miljarderna i budgeten går till subventioner av bensin, diesel och bilresande,
  • Mellan 10 och 12 miljarder avsätts till generella respektive riktade statsbidrag till kommuner och regioner – något som SKR sagt inte räcker för att upprätthålla nuvarande nivå på verksamheterna,
  • De kostnadsfria besöken på statliga muséer avskaffas,
  • Satsningen på biblioteken halveras från 150 miljoner till 75,
  • Skolinspektionens resurser ökas för att den ska kunna arbeta mer effektivt med etablering av nya friskolor samt utbyggnad av redan existerande friskolor,
  • Biståndspolitiken dras ned med drygt 7 miljarder.

Kan regeringen hålla ihop fram till valet 2026?

Skattesänkningarna lyser med sin frånvaro i denna budget. Detta av flera skäl. Ett kan vara det fiasko som den, numera avsatta, brittiska premiärministern Liz Truss råkade ut för då hon försökte driva igenom stora skattesänkningar. Som vi nämnde i förra numret avsattes Truss redan efter 44 dagar av sina ”meningsfränder” i Tory-partiet – vilket är nytt rekord.

Ett annat skäl till de uteblivna skattesänkningarna är att många av Sverigedemokraternas väljare är arbetslösa och lever på a-kassa eller på andra typer av bidrag. En stor del av SD:s väljarbas har annorlunda intressen än Moderaternas – som domineras av personer med höga eller relativt höga inkomster och vars väljarbas skulle gynnas av skattesänkningar. Detta har byggt in en intressekonflikt i regeringen mellan SD och M. Denna konflikt ska nu läggas ovanpå de gamla konflikterna mellan SD och Liberalerna samt inom Liberalerna.

Frågan är om regeringen kan hålla ihop under hela mandatperioden?

×