I förra veckan nåddes Umeåborna av nyheten att Miljöpartiets Mariam Salem blivit invald i Gymnasie- och Vuxenutbildningsnämnden som andre vice ordförande. Posten är ett av Miljöpartiets tyngre uppdrag, då en andre vice ordförande tjänar ca 460 000 kr om året.
Här skulle man normalt erbjuda formella gratulationer. Anmärkningsvärt är emellertid att det krävdes två omgångar för att Salem skulle bli vald av sitt parti. I den första omgången förlorade Salem till en motkandidat som hoppade av efter “påtryckningar” och sedan resultatet i omröstningen ifrågasatts. I den andra omröstningen – där en motkandidat ställde upp i sista minuten – utreds nu om Salem faktiskt agerat brottsligt då hon samlat in personuppgifter om mötesdeltagarna inför den omröstning som skulle avgöra om hon skulle få det välbetalda uppdraget eller inte. Västerbottens-Kuriren skrev om turerna den 15 november.
Vi måste här sätta in dessa händelser i ett historiskt sammanhang. De som känner till historien om Miljöpartiet Umeå minns en tendens av toppstyrning, klientelism och ren autokrati. Undertecknad räknade själv rösterna i valet 2014 och där stod sju (!) namn på riksdagslistan, detta för att täcka vissa basala representativa krav, främst geografiska. Men alla, även de som kanske hade stor sympati för Miljöpartiets program och inte minst för klimatfrågan, visste hur stor möjligheten var att driva sakpolitik i MP Umeå. Inte minst var intresset från ledningen för just miljöfrågorna svalt. Detta lönade sig möjligen för dåvarande ordförande Jabar Amin, men inte för Miljöpartiet. Under perioden efter valet 2014 sattes partiet under tvångsförvaltning av riksstyrelsen. I valet 2018 tappade partiet sitt riksdagsmandat från Västerbotten.
Nu har partiet ökat marginellt till 6,4 % i kommunen och fick nätt och jämnt ett utjämningsmandat i riksdagen. Men i samma veva kommer alltså återigen dessa odemokratiska tendenser upp till ytan – om än utan det belastade namnet Amin. Nu ställs frågan om hävandet av tvångsförvaltningen var tiden mogen, och vad det säger om ett politiskt parti som hanterar förtroendeuppdrag på det här sättet.
Välunderrättade källor har, efter VK-artikelns publicering, vittnat om meningsskiljaktigheter i MP Umeå, där det klagas på att dessa oegentligheter “inte ska spridas allmänt” och att partistyrelsen ska “syna det mesta och göra det som krävs”! Klagomålen riktas mot personer som berättat om missförhållanden, inte mot det eventuella brottet i sig. Ledamöter i partistyrelsen ser alltså på den fria pressen och visselblåsare i linje med en bristande tilltro till den demokratiska processen. Salemfarsen måste dessutom ses mot bakgrund av att hon låtit sig framställas som ”biträdande borgmästare” i Umeå inför alla arabisktalande i Sverige. Och att hon länge vägrade ta avstånd ifrån den utvisningsdömde jihadförespråkaren Raad al-Duhan.
Miljörörelsen i stort är bredare än Miljöpartiet, och tack och lov bredare än MP Umeå. Detta såg vi inte minst under senaste kommunfullmäktige där Arbetarpartiets Davis Kaza och Jan Hägglund gick upp till strid för grönområdet Brinken – mot Miljöpartiets Nils Seye Larsen och Lars Brännström. I dessa frågor kan vi i och för sig dryfta. Men vem kan med samma respekt gå upp och debattera politiska motståndare som vinner sina uppdrag genom utpressning, röstfusk och försök att manipulera en demokratisk process, eller mot de partikamrater som tyst godkänner detta?
Mariam Salem är tveklöst en omtyckt men också inom Miljöpartiet omstridd person. Som icke-miljöpartist lägger jag ingen värdering vid vem de väljer till olika förtroendeuppdrag. Men samtliga medborgare i Umeå kommun bör ha synpunkter på hur valprocesserna går till inom MP. Detta på grund av partiets historia av kupper och för att partiet utgör lokal ”regeringspartner” till Socialdemokraterna. Det finns mycket i hanteringen av posten som vice ordförande i GVN som tyder på intriger och bristande intern demokrati.
Hur detta ska hanteras, och inte bara tolereras, är Miljöpartiet svaret skyldigt!
Oberoende grön krönikör (som inte längre kan rösta MP)