Marx och Internationella valutafonden (IMF) har samma uppfattning

Inför årets lönerörelse har löntagarna väldigt mycket att ta igen. Inflationen under 2022 (sista dec 2021-sista dec 2022) var den högsta på 30 år. Räknar vi in räntehöjningarna landar inflationen på 12,3 procent. Utelämnar vi räntehöjningarna blir inflationen 10,2 procent.

Redan innan valet i september startade den högljudda kören av arbetsgivare, politiker och mer eller mindre seriösa ekonomer sin rutinmässiga propaganda som alltid syftar till att arbetare och tjänstemän inte ska försöka kompensera sig för prisökningarna. Innehållet i deras propaganda går ut på att lönelyft som i någon mån kompenserar löntagarna för inflationen skapar en lön-pris-spiral – som drabbar löntagarna!

Men denna propaganda är inte vetenskaplig utan utgör ett ideologiskt ställningstagande. Den högljudda kören försvarar arbetsgivarnas rätt att slå vakt om sina vinster genom att höja priset på sina varor och tjänster. Samtidigt angriper samma kör löntagarnas rätt att försvara sin levnadsstandard genom att, i efterhand, ta ut lönelyft för att åtminstone delvis kompensera sig för de nya och högre priserna.

De svenska fackföreningarna tillhör de fogligaste. I Tyskland har IG Metall fått igenom ett nytt löneavtal som ökar medlemmarnas lön med ca 8,7 procent under två år – plus 3 000 euro (33 630 kr) under samma tvåårsperiod.

I Sverige kräver IF Metall, och övriga LO-fack, löneökningar på 4,4 procent under en ettårsperiod samt en lägsta löneökning på 1 192 kr. Detta innan förhandlingarna har slutförts. Tyvärr har IF Metalls förhandlingschef slutit upp i kören som påstår att rejäla lönelyft bara kommer att drabba fackets medlemmar. Det är därför inte troligt att IF Metall och andra fack kommer att stå fast vid sina lönekrav. Den som lever får se.

Men stämmer det att anständiga löneökningar slår mot löntagarna själva? Inte enligt såväl Karl Marx som Internationella valutafonden (IMF). Läs själva – i följande artikel av ekonomen Michael Roberts.

Jan Hägglund, ansvarig utgivare

Lön-pris-spiralen motbevisas

Leder ”överdrivna” löneökningar till stigande inflation och som därmed driver in ekonomin i en lön-pris-spiral? Karl Marx debatterade denna fråga redan år 1865 i samband med ett möte med den första internationalen. Marx motståndare i debatten hette Thomas Weston. Weston, som var ledare för snickarnas fackförening, hävdade att det var meningslöst att kräva höjda löner, eftersom det enda som skulle hända var att arbetsgivarna skulle höja priserna för att behålla sina vinster. Detta skulle leda till att inflationen snabbt skulle äta upp köpkraften, att reallönerna skulle stagnera och att arbetstagarna därför skulle vara tillbaka på ruta ett på grund av en löne- och prisspiral.

Marx gav Weston svar på tal. Marx svar, som så småningom publicerades i form av pamfletten ”Lön, pris, profit”, bestod av följande resonemang. För det första skrev Marx att ”löneökningar i allmänhet sker i spåren av tidigare prisökningar” – det handlar alltså om ett försök att ”komma ikapp”, inte på grund av ”överdrivna” och orealistiska krav på högre löner från arbetarnas sida. För det andra är det inte löneökningar som orsakar stigande inflation. Marx hävdade att det är många andra saker som påverkar prisförändringar, nämligen:

• produktionsmängden (tillväxttakten, MR:s anmärkning),
• arbetets produktiva krafter (produktivitetsökningen – MR:s anmärkning),
• pengarnas värde (penningmängdens tillväxt – MR:s anmärkning),
• marknadsprisernas fluktuationer (prissättningen – MR:s anmärkning),
• olika faser i den industriella cykeln (högkonjunktur eller lågkonjunktur – MR:s anmärkning).

Dessutom skrev Marx följande: ”En allmän ökning av lönenivån kommer att leda till en minskning av den allmänna profitkvoten, men påverkar inte varupriserna.” Med andra ord är det mycket troligare att löneökningar sänker den andel av inkomsten som går till vinster och därmed i slutändan sänker kapitalets lönsamhet. Och det är detta som är den verkliga anledningen till att kapitalisterna, och deras förkämpar bland ekonomerna, motsätter sig löneökningar. Påståendet att det finns en lön-pris-spiral och att löneökningar orsakar prisökningar är alltså en ideologisk rökridå som syftar till att slå vakt om företagsägarnas vinster.

Hade Marx rätt? Tja, även nutida nationalekonomer hävdar att ”överdrivna” löneökningar kommer att leda till stigande inflation och skapa en lön-pris-spiral. Låt oss ta några exempel ur debatten under den idag pågående inflationsuppgången. Först har vi följande uttalande som nyligen fälldes av chefen för Bank of England, Andrew Bailey: ”Jag säger inte att ingen ska få en löneförhöjning, missförstå mig inte. Men vad jag säger är att vi måste se en återhållsamhet i löneförhandlingarna, annars kommer det att gå överstyr”.

Jason Furman, tidigare ekonomisk rådgivare till USA:s president Obama, har uttryckt det på ett ännu tydligare sätt som liknar Thomas Westons argumentation för över 150 år sedan: ”När lönerna stiger leder det till att priserna stiger. Om flygbränsle eller livsmedel stiger i pris, höjer flygbolag eller restauranger sina priser. På samma sätt höjer de också priserna om lönerna för flygvärdinnor eller servitörer stiger. Detta följer av grundläggande mikroekonomi och sunt förnuft.”

Tja, det kan följa av ”grundläggande mikroekonomi och sunt förnuft” i den vanliga ekonomin. Men det är helt enkelt fel. Och i november sammanställde IMF en omfattande rapport om löne- och prisökningarnas rörelser och relationer som tillbakavisar Baileys och Furmans påstående. IMF ”tar upp dessa frågor genom att skapa en empirisk definition av en löneprisspiral och tillämpa denna på en ekonomiövergripande databas över tidigare episoder bland avancerade ekonomier som går tillbaka till 1960-talet”. Annorlunda uttryckt: IMF har jämfört sin definition av en lön-pris-spiral med utvecklingen i en rad länder under över 60 år.

Vad konstaterade IMF? Vi citerar rapporten:
”Det är svårt att hitta lön-pris-spiraler, åtminstone definierade i form av en ihållande och accelererande ökning av priser och löner, i den senaste tidens historia. Av de 79 tillfällen då en accelererande ökning av priser och löner kunnat identifieras, ända tillbaka till 1960-talet, var det bara en minoritet av dessa som upplevde en ytterligare acceleration efter åtta kvartal [två år, NyA:s anmärkning]. Dessutom är det ännu svårare att hitta en varaktig lön-pris-acceleration när man tittar på tillfällen som liknar dagens, där reallönerna har sjunkit betydligt. I dessa fall tenderade de nominella lönerna att komma ikapp inflationen för att delvis återhämta reallöneförlusterna, och tillväxttakten tenderade att stabiliseras på en högre nivå än innan den första accelerationen inträffade. Löneökningstakten var så småningom förenlig med inflationen och den observerade stramheten på arbetsmarknaden. Denna mekanism tycktes inte leda till en ihållande accelerationsdynamik som kan karakteriseras som en lön-pris-spiral.”

Och det finns mer: ”Vi definierar en lön-pris-spiral som en period där minst tre av fyra kvartal i rad har inneburit accelererande konsumentpriser och stigande nominella löner.” Och IMF konstaterar att ”Det kanske är överraskande att endast en liten minoritet av sådana tillfällen följdes av en ihållande acceleration av löner och priser. I stället tenderade inflationen och den nominella löneökningen att stabiliseras, vilket gjorde att reallöneökningen i stort sett förblev oförändrad … När man fokuserar på perioder som liknar den senaste tidens mönster med sjunkande reallöner och stramare arbetsmarknad, tenderade dessa perioder att följas av sjunkande inflation och en ökning av de nominella lönerna – vilket gjorde det möjligt för reallönerna att komma ikapp.”

Vad drar IMF för slutsatser? ”Vi drar slutsatsen att en ökning av de nominella lönerna inte nödvändigtvis bör ses som ett tecken på att en lön-pris-spiral håller på att ta fart.” Under perioder av inflation handlar löneökningarna bara om ett försök att ”komma ikapp” prisökningarna. Men inte ens då orsakar löneökningar någon lön-pris-spiral. Och därmed bekräftas Marx uppfattning.

Och om du vill ha ett omedelbart bevis på detta, titta då närmare på löneuppgörelsen mellan de tyska arbetsgivarna inom tillverkningsindustrin och Tysklands största fackförening IG Metall. Arbetarna kommer att få löneökningar som ligger långt under den tyska inflationen, som för närvarande ligger på den högsta nivån på 70 år (11,6 procent). Avtalet innebär löneökningar på 5,2 procent under 2023 och 3,3 procent under 2024, plus två engångsbetalningar om 1 500 euro.

Jörg Krämer, chefsekonom på tyska Commerzbank, sade att fackföreningar och arbetsgivare hade ”hittat en kompromiss om hur man ska hantera de inkomstförluster som orsakats av den kraftiga ökningen av kostnaderna för energiimport”. Han tillade: ”Jag skulle ännu inte kalla detta för en lön-pris-spiral”. Verkligen inte, eftersom även de bäst organiserade arbetarna i Tyskland kommer att tvingas acceptera minskningar av sin köpkraft under de kommande två åren…

IMF:s analys bekräftar bara en mängd andra empiriska undersökningar som genomförts tidigare. Lönernas andel av BNP har faktiskt sjunkit i alla större ekonomier sedan 1980-talet. Istället har vinstandelen ökat. Och under perioden fram till 2019 låg inflationen på högst 2-3 procent per år.
Trots alla dessa bevis fortsätter etablerade nationalekonomer och myndigheter att hävda att risken för en lön-pris-spiral är överhängande om inflationen håller i sig. Skälet till detta är egentligen inte att de etablerade ekonomerna, kapitalismens förkämpar, tror att löneökningar orsakar inflation. Det beror på att de vill att löntagarna ska hålla tillbaka lönerna i en situation av skenande inflation i syfte att skydda och upprätthålla vinsterna. Detta är också skälet till att ekonomerna stöder centralbankernas räntehöjningar – som riskerar att påskynda lågkonjunkturen under år 2023.

Michael Roberts (thenextrecession.wordpress.com)
Översättning Davis Kaza