Ett brev från pakistanska socialister – om kampen mot islamister

Nya Arbetartidningen har under lång tid granskat och varnat för de olika islamistiska rörelser som verkar i Sverige.

Vi har visat hur främst Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna strävar efter att upprätta parallella samhällsstrukturer som styrs enligt islamisternas tolkning av sharia (Guds lag). Vi har betonat att islamisterna, som utgör en minoritet bland Sveriges muslimer, förtrycker andra muslimer och arbetar emot integration. Vi har betonat vikten av ”integration genom handling”. Detta innebär att sträva efter att involvera muslimerna i kampen mot nedskärningar – till försvar för välfärdsstaten.

Under många år fanns det, bland etablerade partier och media, en ovilja och rädsla för att kritisera islamister som Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna. Den som varnade för islamisterna kunde bli anklagad för att vara rasist, islamofob, konspirationsteoretiker och SD-sympatisör.

Den största oförmågan att förstå skillnaden mellan islamister och muslimer har tyvärr funnits inom den s.k. ”vänstern”. Och frågan om islamismen är än idag kontroversiell, i stor utsträckning, inom just ”vänstern”. Den beröringsskräck som präglat vänstern i Sverige och andra delar av Europa återfinns dock inte bland socialister i muslimska länder.

Vi är internationalister. Detta har gjort att vi bland annat har kommit i kontakt med en grupp socialister i det muslimska och auktoritärt styra landet Pakistan som organiserar sig kring tidningen ”The Struggle”. Vi publicerar här ett brev från dessa pakistanska socialister, som i klara ordalag redogör för deras syn på islamism, högerextremism och invandring. De erbjuder också ett antal råd till västerländska socialistiska rörelser när det gäller dessa frågor.

De står själva för sina uppfattningar. NyA anser att deras brev utgör ett väldigt viktigt bidrag till debatten om islamismen.

Kära kamrater i Sverige,

För det första anser vi att det är en ära för oss att ni tar upp och diskuterar en så viktig fråga med oss. Vi kan lära oss mycket av varandra. Eftersom denna diskussion är av brådskande karaktär ska vi försöka uttrycka oss kortfattat, i ett antal punkter, och förmedla vad vi hittills har lärt oss teoretiskt och praktiskt. Vi kan naturligtvis också delge vår åsikt utifrån vad vi, som utomstående betraktare, kan förstå om er situation.

Den fråga som ni tar upp är framför allt av ideologisk betydelse och inte av politisk eller praktisk betydelse.

Vi bör under inga omständigheter ha några illusioner om islamister och politisk islam. I sin nuvarande form är det en reaktionär ideologi från början till slut, som har fostrats av imperialismen under det kalla krigets sista delar. I denna mening bör vi aldrig någonsin försöka blidka dem eller försöka bilda en allians med dem i någon fråga, inte ens en tillfällig sådan. Vi bör därför inte mjuka upp vår sekulära och socialistiska politiska hållning i syfte att ”vinna över” de invandrare som sympatiserar med islamisterna.

Vår inställning till islamisterna bör inte ändras även om många muslimer anser att islamisterna utgör deras talesmän. Varje sådant försök skulle vara liktydigt med att acceptera dessa reaktionärer som muslimernas verkliga företrädare.

På samma sätt bör vi inte låta islamisterna föra fram sin politik och propaganda under en täckmantel av ”yttrandefrihet” och demokrati. Politiska riktningar och uttryck som främjar fascism eller teokrati (religiös diktatur) av det ena eller andra slaget bör inte falla in under kategorin politisk frihet eller yttrandefrihet. Alla islamisters agitation för att införa sharialagar, vare sig de är partiella (för muslimer) eller fullständiga (för alla), bör motarbetas och vi bör förespråka ett fullständigt förbud mot sådana aktiviteter/grupper. Samtidigt bör vi kräva ett förbud mot högerextrema/neofascistiska grupper.

När det gäller ”muslimernas rätt att utöva islam” måste vi ta itu med frågan konkret i varje enskilt fall. Om denna ”rättighet” strider mot grundläggande sekulära värden och etablerade mänskliga rättigheter kan vi inte stödja den.

Vi bör förklara för både muslimer och icke-muslimer att dagens islamiska fundamentalism är en produkt av imperialismen som syftar till att att krossa, avleda och splittra löntagarnas strävanden över hela världen – från Indonesien till Afghanistan och från Pakistan till Mellanöstern. Imperialismen har stött bland de mest reaktionära och barbariska jihadistgrupperna i Syrien och Libyen även under senare år. Deras band och hemliga uppgörelser med grupper som Hamas är inte längre någon hemlighet. Det var USA-imperialismens hemliga ekonomiska och politiska stöd till talibanerna, via den pakistanska staten, som hjälpte dessa att erövra Kabul 1995. Redan innan dess hade USA öppet stött det så kallade ”Mujaheddin” i ett försök att krossa den s.k. Saur-revolutionen 1978 i Afghanistan. Denna ”hatkärleksrelation” är något USA har till talibanerna än idag.

Listan över västimperialismens dolda eller uttryckliga stöd till den islamiska fundamentalismen är bokstavligen oändlig. Imperialism och islamisk fundamentalism (där politisk islam är en form) är två sidor av samma mynt. I sista hand tjänar de båda kapitalismen. Vi bör därför inte låta islamisterna förkläda sig som ”antiimperialister”, vare sig det gäller frågan om imperialistiska invasioner i det ena muslimska landet efter det andra, eller om det gäller befrielserörelserna i Palestina, Kashmir osv. I alla dessa fall har det så kallade islamistiska ”motståndet” bara stärkt och rättfärdigat de imperialistiska staternas förtryck.

Grupper som Muslimska brödraskapet är i grunden reaktionära och vi måste komma ihåg att de motsätter sig varje försök att integrera de invandrade muslimerna i det svenska samhället – inklusive att muslimer går med i fackföreningar och vänsterorganisationer. Därför måste vi bekämpa dem för att vinna över de vanliga muslimerna.

Rasistisk/högerextrem politik och islamismens politik kompletterar varandra. Båda behöver varandra för att överleva. Båda splittrar och avleder klasskampen. Än en gång är de två sidor av samma mynt. De hjälper båda de härskande klasserna och staten i att stärka sina positioner och vidmakthålla sin utsugning genom att tränga undan verkliga klassfrågor genom reaktionära kulturfrågor som slöja/hijab.

I detta läge måste vi, istället för att acceptera islamisternas spelplan, föra fram vårt antikapitalistiska och antiimperialistiska program utifrån en socialistisk ståndpunkt på ett tydligt och attraktivt sätt genom tydliga slagord och klasskrav. Islamisterna har inget program som erbjuder frihet och rättvisa för de breda massorna.

Den roll som diaspororna spelar i sina hemländer är också ofta reaktionär. Det finns givetvis undantag, men ofta stödjer de – moraliskt, politiskt och ekonomiskt – de mest reaktionära partierna och politiska tendenserna i sina hemländer.

De avancerade kapitalistiska ländernas förmåga att integrera invandrare i samhället på ett sunt och homogent sätt har försämrats under de senaste årtiondena, vilket är ett uttryck för efterkrigskapitalismens allmänna förfall. Under 60- och 70-talen föredrog invandrare vanligtvis att ingå i progressiva sociala och politiska institutioner som fackföreningar och vänstergrupper. De tenderade också att integreras socialt och kulturellt i de västerländska samhällena. Men delvis på grund av att arbetarrörelsen har pressats tillbaka globalt sett, delvis på grund av en medveten politik från de västerländska staterna, har det vuxit fram en ghettopsykologi och en introvert kultur som idag är dominerande bland invandrarna.

I detta avseende måste vi först erkänna att invandringen utgör ett problem som kan ha negativa effekter på den sociala strukturen i mottagarlandet, i synnerhet om välfärdssystemet och det sociala skyddsnätet befinner sig i förfall. Men vi måste också förklara att de materiella villkor som skapats av kapitalismen och imperialismen – i form av krig, inbördeskrig, brist på resurser, massfattigdom, statligt förtryck och stor arbetslöshet – är vad som ger upphov till invandring i sökandet efter ett bättre liv. Vi måste ständigt förklara, särskilt för de inhemska befolkningarna, att detta är de villkor som skapats av kapitalismen själv – ett system som vårdas och skyddas av de västerländska imperialiststaterna, rasistiska grupper och islamister – som inte ger människor i de fattiga länderna något annat val än att överge sina hemländer och invandra till utvecklade länder. Till och med de flesta inbördeskrig i Afrika och Mellanöstern är i huvudsak proxykonflikter mellan imperialistiska makter. Därför måste vi koppla samman invandringsproblemet med kapitalismen och presentera en lösning på det genom ett revolutionärt, internationalistiskt och antikapitalistiskt program.

Med detta program bör vi försöka närma oss de mest medvetna och framsynta skikten bland invandrarna, helst ungdomarna, och försöka rekrytera dem till fackföreningar och progressiva politiska partier/grupper.

Många progressiva muslimer, som dagligen upplever islamisternas förtryckande försök att diktera villkoren för deras privatliv, skulle orientera sig mot oss om vi tydligt och öppet motsätter oss islamisternas förtryck.

Vi måste stå emot reaktionära åtgärder och krav (oftast av kvinnofientlig karaktär) från islamistiska grupper (tillsammans med krav från rasistiska och högerextrema grupper) på att införa lagar som syftar till att ingripa i människors privatliv. Vi bör under inga omständigheter stödja krav, särskilt inte från islamisterna, som strider mot de etablerade sekulära och progressiva värderingarna.

Vi bör också kräva att människor vars liv hotas i sina hemländer på grund av deras progressiva, revolutionära eller sekulära värderingar ska få asyl i första hand.

Vi måste förstå att även om invandringen är en produkt av de problem som skapats av kapitalismen, så innebär den ingen lösning i sig själv för den enskilde invandrarens problem – och skapar oftast fler problem än den försöker lösa. Men vårt program och våra krav bör först och främst syfta till att ta itu med kärnproblemet, som fortfarande är den imperialistiska kapitalismen.

av en medlem i The Struggle