100 dagar utan verklig oppositionspolitik

Regeringens första 100 dagar vid makten har, som vi tidigare skrivit, präglats av kräftgång och sjunkande opinionssiffror. Nu riktar vi blickarna mot oppositionspartierna S, V, MP och C. De har varken agerat tillsammans eller opponerat under dessa hundra dagar. Tvärtom!

Sifos senaste väljarbarometer från i januari 2023 visade på ett fortsatt övertag i opinionen för de fyra oppositionspartierna. Se tabell.

Kommentar: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet får tillsammans 53,5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna får tillsammans 44,8 procent. Det skiljer alltså 8,7 procentenheter till oppositionens fördel. Men det är endast S och V bland dessa partier som har stigit i opinionen sedan valet i september ifjol. Både MP och C har tappat.

”Oppositionens” tillväxt i opinionen har väldigt lite att göra med någon oppositionspolitik. Inget av de fyra partierna har nämligen bedrivit någon egentlig opposition. Regeringens dåliga opinionssiffror beror istället, som vi tidigare skrivit, till stor del på dess egen inkompetens och oförmåga att infria ett antal av sina populistiska vallöften.

S nöjer sig med att kritisera regeringen

Socialdemokraternas inriktning sedan valet verkar gå ut på att vänta på att regeringen ska sänka sig själv. Detta understryks av att S nästan uteslutande har ägnat sig åt att kritisera regeringens oförmåga att uppfylla sina vallöften. S har exempelvis gjort en stor sak av att kritisera hanteringen av elprisstödet. Den främsta kritiken som Magdalena Andersson riktat mot regeringen har handlat om att den inte kunde hålla sitt löfte om att ett elprisstöd skulle finnas på plats från den 1 november. Andersson har även kritiserat att elprisstödet inte skulle gå till boende i norra Sverige. Och nu senast kritiserade S regeringen för att hemligstämpla vem som får elprisstöd och hur mycket.

Problemet för S är att de verkar ha gjort kritiken av elprisstödet till den fråga som partiets hela oppositionspolitik bygger på. När elprisstödet nu väl är på plats, och pengarna snart börjar betalas ut till hushållen, så riskerar denna fråga nämligen att helt enkelt ”dö ut”. Ett annat exempel är att S gick ut hårt för att kritisera den ålfiskande moderate statssekreteraren PM Nilsson. Nu har Nilsson fått gå – och plötsligt är där ingen fråga längre…

Samtidigt har S noga aktat sig för att gå in i de större frågor kring Nato, Erdogan och yttrandefriheten som helt har dominerat den politiska debatten sedan i mitten av januari. Magdalena Andersson har nöjt sig med att rikta kritik mot Ulf Kristersson för dennes beroende av SD, mot bakgrund av att det var den SD-anknutne Chang Frick som stod för polistillståndet för den koranbränning som skedde några hundra meter från Turkiets ambassad.

Anderssons låga profil beror naturligtvis på att även S är helt inriktade på att Sverige ska gå med i den USA-ledda militäralliansen Nato. Det var också Socialdemokraterna som inledde kryperiet för Erdogan genom att svika de kurder som stridit och dött för att besegra Islamiska Staten (IS / Daesh). Detta genom att bland annat slopa sitt stöd till de kurdiska organisationerna i den nordöstra delen av Syrien (Rojava).

V och MP tiger…

Anmärkningsvärd är också tystnaden från Vänsterpartiet och Miljöpartiet – två partier som i alla fall på pappret motsätter sig ett svenskt Nato-medlemskap. V-ledaren Nooshi Dadgostar har varit närmast osynlig sedan valet i september. Och den fråga som Vänsterpartiet främst drivit i debattartiklar och sociala medier handlar också om elprisstödet. När Dadgostar och MP-språkröret Märta Stenevi fått direkta frågor av media har de kritiserat regeringens hantering av exempelvis aktionen med Erdogan-dockan och betonat att det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten. Men när det gäller att aktivt agera mot kryperiet för Erdogan och Nato samt försvara yttrandefriheten genom manifestationer har varken V eller MP tagit några initiativ.

…och ger SD möjlighet att dubbelspela

Faktum är att det parti som framstått som mest kritiskt mot Kristerssons kryperi för Erdogan är, ironiskt nog, Sverigedemokraterna! SD har sysslat med en typ av dubbelspel som tidigare förknippades med Vänsterpartiet. Å ena sidan har SD:s företrädare svurit sin trohet till den svenska Nato-ansökan. Å andra sidan var det alltså Chang Frick, till vardags programledare i SD:s webb-tv Riks, som stod för Rasmus Paludans polistillstånd för den koranbränning som skedde några stenkast från den turkiska ambassaden i Stockholm.

Om V och MP hade bedrivit ett aktivt Nato-motstånd – exempelvis genom att samla människor till protestmöten runt om i landet – skulle utrymmet för SD:s dubbelspel ha försvunnit. Men MP och V hoppas sannolikt, precis som S, på att Kristerssons regering ska falla och att Magdalena Andersson ska ges uppdraget att bilda en ny regering. Och då gäller det att sitta still i båten…

C signalerar kursändring

När det gäller Centerpartiet har dessa haft fullt upp med att välja en ny partiledare. Annie Lööfs efterträdare heter Muharrem Demirok. Redan innan Demirok valts framkom att han dömts för två fall av misshandel genom skallning. Sedan framkom att han har en nära släkting som arbetar åt Erdogans regim i Turkiet. Erdogan och Turkiet återkommer ständigt i svensk politik numera…

Det mest anmärkningsvärda som valet av Demirok för med sig är dock den kursändring för C som han öppnat för. I en intervju med Expressen har Demirok nämligen öppnat för ”breda uppgörelser” med regeringen – inklusive med SD. Detta utgör ett brott med Annie Lööfs kategoriska nej till samtal med Jimmie Åkessons parti. Demirok säger också att S inte automatiskt kan räkna med Centerns stöd i händelse av en regeringskris, utan antyder istället att hans C kommer att bidra till att Kristerssons regering kan sitta kvar.

Skulle Centerpartiet byta block innebär detta plötsligt att Kristerssons regeringsunderlag skulle ha 50,0 procent av väljarna enligt Sifos januarimätning – mot 48,3 procent för S+MP+V.

S gör om samma misstag som 2006-2010?

Detta skulle kvadda hela S-upplägget. Magdalena Andersson riskerar ett liknande fiasko som Mona Sahlin gjorde under mandatperioden 2006-2010. Fredrik Reinfeldts första 100 dagar som statsminister var turbulenta. Efter en rad impopulära reformer, bland annat en sänkning av a-kassan, hade S+V+MP nästan 60 procent av väljarna i februari 2007. Ett år senare var S ensamt större än M, L, C och KD tillsammans. Försprånget ansågs av de flesta bedömare som ”ointagligt”.

Men då världen under hösten 2008 gick in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet var Mona Sahlin och S inte mogna situationen. Medan Reinfeldt satt och diskuterade hur krisen skulle klaras med USA:s dåvarande president Obama var S-ledaren Sahlin upptagen med att reda ut huruvida hon ville regera tillsammans med både MP och V – eller bara MP. Frågan löstes genom att Reinfeldt gick segrande ur valet 2010 och Sahlin slapp regera över huvud taget. Hon avsattes istället som partiledare.

Dagens situation skiljer sig från åren 2006-2010. Reinfeldt ledde en regering bestående av fyra relativt eniga och målmedvetna borgerliga partier, medan Kristerssons regering redan från tillträdet har präglats av interna motsättningar. Samtidigt hade S under Sahlins tid ännu inte försvagats genom att en stor del av partiets arbetarbas gått över till SD. Det förefaller därför osannolikt att Anderssons socialdemokrater kan nå samma höga opinionssiffror som Sahlins 2007-2008. Lägg till detta att C under Demirok har skickat signaler om ett närmande till Kristersson.

Då liksom nu är Sverige på väg in i en ekonomisk kris. Svensk ekonomi förväntas ha lägst tillväxt inom hela EU under både 2023 och 2024. Men inget parti verkar kapabelt att ta itu med krisen. Det har aldrig varit så tydligt att det behövs ett nytt politiskt alternativ på riksplanet i Sverige.