Under en fortbildningsdag fick jag lyssna på ett föredrag med en av Sveriges mest framgångsrika friidrottare och mångkampare – Nadja Casadei. Redan som 18-åring tog hon sig in på Sverigebästalistan i sjukamp. Men hon drabbades även av en cancerdiagnos tidigt i livet.
De sju grenar som ingår i sjukamp för damer är 100 meter häck, höjdhopp, 200 meter, kulstötning, längdhopp, spjutkastning och 800 meter. Nadja Casadei deltog i världsmästerskapet i friidrott i Berlin 2009 och har ofattbart många medaljer, rekord, juniormästerskap, landskamper, finnkamper och europacuper bakom sig.
Hösten 2013 drabbades Nadja först av en avsliten hälsena och därefter kom cancerbeskedet. Numera delar hon med sig och berör med sin historia. Och det var denna historia vi fick höra på den där fortbildningsdagen. Nadja berättade om kärlek och tilltro från den italienska pappan. Om idrottslivet, träningstimmarna, pressen på kroppen och framgångarna. Men även om motgångarna, sjukdomen och friskförklaringen.
Vad har denna erfarenhet tillfört ditt liv?
– Jag vill inte verka glättig, men jag har under många år känt att min cancerresa gav mig otroligt mycket i form av mänsklig kontakt, upplevelser, mänsklig värme och närvaro. Jag har ofta tänkt tillbaka på resan och hittat många tillfällen av glädje.
– Jag upplevde ett otroligt lugn när jag väl accepterade att allting kanske skulle ta slut. Det lugnet har jag inte idag. Resan genom cancerland gav mig också en lust att gå upp varje morgon, gärna tidigt, för att leva så många minuter vaken som möjligt. Jag var också otroligt fokuserad, som cancersjuk fick jag stort svängrum och tilläts leva som jag önskade och kunde därför lägga min tid på sådant jag gillade.
– Tyvärr kan jag säga att jag har blivit mer känslig för sjukdomen efter jag fött mina barn. Idag är jag mer rädd och jag har blivit otroligt nojjig över min kropp och mitt mående. Men förutom det kan jag fortfarande titta tillbaka på bilder och videos från sjukdomstiden och känna uppskattning. En del av den uppskattning handlar nog om en lycka och tacksamhet över att få leva.
Finns det något råd som du inte fick under sjukdomsperioden som du vill ge vidare?
– Jag ville ha råd angående träningsmängd och massage men det var det ingen som riktigt kunde ge. Jag har fortfarande inget svar så det var kanske ingen bra passning. Dock vet jag att jag undvek massage men tränade bra hela tiden.
– Sen, när det kommer till råd så tycker jag de är svåra att ge. För vi är alla så olika och ALLA människor ger råd. Du som är sjuk kommer att överösas av råd vare sig du vill eller inte. Ska jag passa något vidare så är det nog att våga göra din egen resa. Det är bra med förebilder, men alla resor är olika och den skit som en person upplever behöver inte du uppleva.
– Exempelvis när du står inför att tappa håret. En del fick det att låta som att det var en hemsk grej och att jag skulle skaffa peruk och sjal och allt det där. När jag insåg att det inte spelade någon roll och att jag var lika cool i rakat huvud som med hår, så fylldes jag med lugn. En annan tanke är att våga vara glad även om du är sjuk. Jag fick en del kommentarer om mitt humör och jag vet att jag ibland skämdes, som om att det inte var okej att vara glad om du är sjuk. Men även omvänt: en del säger: ”om du är sjuk MÅSTE du vara positiv, annars går det inte bra”. Det där lägger onödig press på någon som redan står i en tuff utmaning. Det kan gå bra ändå!
Vad var största motorn under tillfrisknandet?
– Livsglädjen, humorn, träningen och att få skriva. Eftersom jag ville behålla rutiner och ett sammanhang i tillvaron gick jag till träningen varje dag. Jag tänkte också att jag skulle tävla igen och då behövde jag träna, vilket var en stor motivation för mig.
– Jag umgicks med glada och lättsamma människor som vågade skratta med mig trots att jag var sjuk och som vågade skoja om sjukdomen.
Kan du beskriva din roll i idrottslivet nu?
– Idag är jag coach för en adept och tränar själv lite sporadiskt. Tanken förut var att tävla i veteranmästerskap, men jag har studerat oerhört mycket den senaste tiden och inte hunnit vara konsekvent med träningen. Det går ett veteran-VM på hemmaplan 2024 som jag skulle vilja vara med på.
Hur har din identitet förändrats under den här processen?
– Det första året efter sjukdomen tyckte jag inte alls att jag förändrades. Men mina närmaste sa att jag var annorlunda. De tyckte att jag tog händelser mer med en klackspark. Och att jag inte oroade mig så mycket.
– Nu, så här många år senare, tycker jag att det enda jag gör är att oroa mig. Jag tror inte att min grundläggande identitet ändrades. Jag tror snarare mina tankar och vissa beteenden förändrades för att kunna möta situationen. Som till exempel att jag alltid har varit väldigt positiv. Under sjukdomen fick jag istället lära mig att det är nyttigt att vara negativ också. Eller realistisk. Att bara ta situationen för vad den är och inte försöka göra om den till något mer positivt.
– Jag hittade mycket lugn i att arbeta med och utforska mina negativa tankar. För visst är det så: att bara säga att något är bra när det inte är det, gör inte situationen annorlunda och knappt att du känner dig annorlunda heller. Men erkänner du att situationen är piss och jobbig. Ja, då kan du istället hitta sätt att hantera det.