Under förra veckan uppmärksammades den internationella kvinnodagen 8 mars. Och jag vill uppmärksamma er läsare på en alldeles särskild dikt. ”Kvinnor, skrik”, ur Eeva Kilpis diktsamling ”Tack för igår”, i översättning av Kerstin Lindqvist (Natur och kultur, 1998).
Eeva Kilpi är en finsk poet och författare, född i Karelen 1928. Den dikten ger oss extra bränsle. För vi ska skrika för mänskliga rättigheter, skrika för att ifrågasätta, skrika för förändring, skrika för Jina Mahsa Aminis skull, skrika för flickor och kvinnor i Iran. Ja, vi ska fortsätta skrika: -Kvinna, liv, frihet!
Kvinnor, skrik
Bli inte ledsen, lilla vän.
Konstigare än så här är livet inte.
Världen bara rustar upp.
Det ökar tryggheten säger de.
Man utvecklar kärnvapnen för att det inte ska bli
kärnvapenkrig, säger de.
Det som rasar överallt är bara inbördeskrig.
Ett globalt brödrakrig.
Medborgarkrig.
När jag var barn sa man
att det var det allra förfärligaste.
Vem orkar längre tycka synd om människan,
när inte ens jag längre tycker synd om annat än träd och växter och djur.
Och ungdomar och barn.
Och visst tycker jag synd om kvinnorna också,
dessa genom generationerna förblindade
som ändå talar om fred.
Och visst tycker jag synd om männen med,
dessa blinda förblindare,
visst tycker jag synd om dem också
eftersom jag har söner.
Mödrar, skrik.
Skrik i stället för att sjunga vaggvisor.
Skrik rätt ut
överallt på jordklotet med en mun.
Kvinnor, skrik.
Stoppa trafiken, fabrikerna,
vapentillverkningen, drömmarna.
Stå mitt på torg och vägar
och skrik.
Skrik i sängarna, på förlossningsborden,
i köken,
på åkrarna, i skolorna, på kontoren och
i affärerna.
Skrik med uppsträckta händer: -Nej!
Nej, nej, nej.
Inte krig!