Sverige hotas av en allmän samhällskris. De viktigaste orsakerna till detta ligger i öppen dager. En allt djupare ekonomisk nedgång står för dörren. Det politiska systemet klarar inte av att hantera en djup ekonomisk nedgång. Skälet är att det politiska systemet befinner sig i en kris – som dessutom är på väg att fördjupas.
De viktigaste riksdagspartierna förmår inte skapa den enighet som är förutsättningen för att hantera svåra ekonomiska problem. Det politiska systemets svaghet, och det minskande förtroendet för myndigheterna, ökar i sin tur sannolikheten för att den ekonomiska nedgången kommer att utvecklas till en fullskalig ekonomisk kris. Och om en ekonomisk kris sammanfaller med en kris för det politiska systemet kommer dessa kriser att förstärka varandra. Det är därför vi talar om en allmän samhällskris.
En allmän samhällskris skulle kunna sopa bort uppfattningen – både hos arbetare och många tjänstemän – att de kan påverka samhällsutvecklingen. Dels genom den parlamentariska demokratin, dels genom förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare. Och de som redan idag anser att de inte kan påverka utvecklingen skulle stärkas i sin uppfattning. En allmän samhällskris – omfattande både ekonomin och det politiska systemet – innebär ingenting mindre än en kris för det kapitalistiska systemet. Vi ska försöka visa att utvecklingen rör sig i denna riktning.
A. Stabilitetens fundament i det gamla Sverige
För att kunna förstå konsekvenserna av den så starkt ökande instabiliteten i det svenska samhället – förstå den allt större obalans som sedan årtionden har byggts upp inom samhället – måste vi först förstå den unika stabilitet som kom att prägla Sverige efter andra världskrigets slut 1945.
Befolkningsmässigt var Sveriges länge ett av de mest homogena länderna i världen. Tanken på att det, i Sverige, skulle kunna äga rum något som ens vagt liknade de ”raskravaller” som ägt rum i USA sedan 1950-talet har varit helt overkligt. Även tanken på långvariga, förbittrade och riksspridda konflikter av Metallstrejkens kaliber har med tiden också framstått som osannolikt. Ändå tillhörde Sverige världens mest strejktäta länder under 1930-talet. Visst har det strejkats här även under efterkrigstiden. Men dessa har aldrig inneburit någon allvarlig utmaning mot ”de styrande” på samma sätt som Metallstrejken 1945. I denna deltog över 120 000 arbetare. Strejken varade i cirka fem månader och kraftmätningen skedde i den kanske viktigaste delen av samhällsekonomin. Men vad var det som sedan hände, och som lade grunden till den unika stabilitet som kom att prägla Sverige under så många årtionden efter slutet på andra världskriget? Låt oss nämna några avgörande faktorer.
Ekonomiska guldår – stärkt av medveten industripolitik
Den sannolikt viktigaste faktorn för stabiliteten i det svenska samhället utgjordes av en dittills aldrig skådad positiv ekonomisk utveckling – som varade under flera årtionden. Europa behövde svenska produkter för sin återuppbyggnad efter krigsslutet. Men detta är inte hela sanningen. Till detta ska läggas den politik som LO och Socialdemokraterna bedrev. Denna politik ökade takten i den svenska exportindustrins strukturomvandling och effektivisering. Detta genom exempelvis utformningen av kapitalbeskattning och lönepolitik samt genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Detta kallades för den Rehn-Meidner-modellen. Syftet var bl a en stark tillväxt och full sysselsättning. Under en relativt lång period fungerade detta väl. Företagens vinster och investeringar ökade. Samtidigt fick knegarna höjd levnadsstandard och tryggare anställningar. Under denna period minskade klassklyftorna i Sverige. Även fattigdomen minskade. Kapitalismen frodades i Sverige under denna epok.
Stabiliteten för det politiska systemet byggde dock inte endast på en stark ekonomisk utveckling. Stabiliteten berodde även på styrkan hos landets politiska partier – något som bland annat berodde på partiernas både breda och djupa förankring bland medborgarna.
Socialdemokraterna har, historiskt sett, varit så starka att partiet ensamt har utgjort ett av fundamenten för det politiska systemets stabilitet. Partiet satt oavbrutet i regeringsställning de 44 åren mellan 1932-1976. Under de 90 åren mellan 1932-2022 har Socialdemokraterna befunnit sig i opposition endast under 17 år. Detta innebär att partiets innehav av regeringsmakt är unik vad gäller antalet år. Men socialdemokratin har påverkat samhällsutvecklingen även på andra sätt. Främst genom sitt inflytande över de fackförbund som är anslutna till LO. Men också genom, speciellt tidigare, stora och aktiva sidoorganisationer för bl a kvinnor och ungdomar. Samt via studieförbund. Men stabiliteten i samhället bygger naturligtvis även på andra faktorer.
Under lång tid valdes det in få partier in i riksdagen. Från valet 1940 fram till valet 1985 valdes det endast in (samma) fem partier i riksdagen. Det var de partier (eller föregångarna till dessa) som idag har följande beteckningar: S, V, M, L och C. Under hela perioden efter Andra världskrigets slut fram till mitten av 1990-talet hade Socialdemokraterna, tillsammans med bara ett enda av de borgerliga partierna (det för tillfället största), ensamma mellan 60 och 70 procent av alla riksdagsröster. Perioden utgör nästan ett halvt århundrade. Den omfattar hela 16 direktval till riksdagen mellan 1948 och 1994. Detta antyder hur enkelt det har varit att ingå blocköverskridande överenskommelser, då sådana ansett vara nödvändiga, exempelvis i försvarsfrågor och i ”nationella krislägen”. Detta utgör andra inslag i det länge unikt stabila politiska systemet i Sverige.
Denna dominans för Socialdemokraterna, tillsammans med det största av de tre traditionella borgerliga partierna (som utgjorts av Moderaterna 1979-2018), har också bidragit till det unikt stabila politiska systemet i Sverige.
Det höga valdeltagandet är ytterligare en faktor som har bidragit starkt till det politiska systemets stabilitet. Det första valet till riksdagen efter andra världskrigets slut hölls 1948. Då låg valdeltagandet på nästan 83 procent. I fjolårets riksdagsval låg valdeltagandet på drygt 84 procent. Efter krigsslutet har det hållits 23 direktval till riksdagen. I hela tretton av dessa val har deltagandet legat på över 85 procent och i fyra av valen på över 90 procent. Endast i tre val, under 1950-talet, har valdeltagandet legat (strax) under 80 procent. Vid internationella jämförelser har Sverige haft ett unikt högt valdeltagande. Detta har både bidragit till det politiska systemets stabilitet och legitimitet.
B. Stabiliteten vänds till sin motsats i det nya Sverige
När vi nu försökt kartlägga de faktorer som har utgjort grunden för det så stabila politiska systemet i Sverige ska vi försöka beskriva hur dessa faktorer har vänts till sin motsats. Vi ska försöka beskriva hur allt större obalanser har byggts in i samhällskroppen, obalanser vilka lagt grunden för en instabilitet som redan har tagit sig olika explosiva uttryck. Låt oss börja med krisen för det politiska systemet.
Socialdemokraternas tillbakagång utgör den största partipolitiska förändringen inom svensk politik. Partiet har tappat sin tidigare så dominerande roll. Tillbakagången har skett på två plan. Dels har partiet förlorat en tredjedel av sitt väljarunderlag sedan 1994. Dels har Socialdemokraterna övergett en rad av sina tidigare politiska hjärtefrågor. Partiet har bl a försämrat anställningsskyddet, fortsatt Alliansens skattesänkarpolitik, öppnat för fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter, ansökt om medlemskap i Nato, mm. Denna tillbakagång för S har påtagligt underminerat stabiliteten för det politiska systemet. Vilka partier har då vuxit i samband med tillbakagången för S?
Fem partier blir åtta. Traditionen med endast fem riksdagspartier varade alltså under perioden 1940-1985. Under perioden 1988-2010 valdes fyra nya partier in i riksdagen. Idag är finns tre av dessa kvar. Det handlar om Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Ökningen av antalet partier, i kombination med socialdemokratins dubbla tillbakagång, har påtagligt förändrat dynamiken i svensk inrikespolitik.
Miljöpartiet har lyckats utnyttja sin vågmästarroll på ett sätt som satt väldiga spår. MP hjälpte Alliansen att lägga grunden till det orimligt stora flyktingmottagandet under åren 2012-2015. Partiet har därmed bidragit till framväxten av utanförskapsområden, ökad segregering och framväxten av parallella samhällsstrukturer. MP hjälpte även Alliansen att avskaffa det fackliga vetot mot utomeuropeisk arbetskraftsinvandring. Partiet har därmed bidragit till att försvaga löntagarnas ställning på arbetsplatserna. Det absurda är att MP har sluppit undan så billigt när det gäller dessa synder. Skälet är att S-ledningen inte har råd att angripa MP. Socialdemokraterna anser sig behöva MP vid framtida regeringsbildningar – vilket borgar för att MP kan få fortsatta som vågmästare. Detta förhållande bidrar till att underminera stabiliteten i det politiska systemet.
Sverigedemokraterna blev större än Moderaterna i valet 2022 och är därmed större än alla traditionella borgerliga partier. Detta innebar en splittring av den tidigare eniga Alliansen. Efter valet 2018 gjorde både Centern och Liberalerna upp med S genom ”Januariavtalet”. Detta hellre än att ha med SD att göra. Samtidigt närmade sig både KD och M Jimmie Åkessons parti. Men senare hoppade Liberalerna av Januariavtalet, bytte sida, och anslöt sig till blocket M, KD och SD. Detta skedde dock till priset av nya splittringar. Sidbytet skapade en bestående klyfta inom Liberalerna. De motsättningar som finns mellan L och SD har heller inte gått att dölja. Idag sitter lilla L i regeringen medan stora SD står utanför. Detta skapar en instabil situation.
Konkurrensen mellan M och SD är uppenbar. Trots att SD utgör en avgörande del av Kristerssons regeringsunderlag, och att Åkesson har fått igenom stora delar av sin politik, tar sig SD ändå rätten att kritiserat regeringen ”utifrån”. Det har bl a handlat om a-kassan och kryperiet för Erdogan. I längden är detta ohållbart. Situationen måste ses som en övergångslösning. Inför nästa val tvingas M att satsa på att bli större än SD, samtidigt som SD tvingas att försöka öka sitt försprång till M! En sådan krock kommer definitivt att rubba stabiliteten. En sak att tänka på: S har främst tappat väljare till SD. Både tappet för S, och framgången för SD, rubbar stabiliteten för det politiska systemet i Sverige.
Tidigare har S och det största av de traditionella borgerliga partierna tillsammans fått 60-70 procent av rösterna. Men i de två senaste valen har S och M, tillsammans, inte ens fått 50 procent av röstetalet. Det råder ingen tvekan om att det politiska systemet har förlorat sin tidigare stabilitet och idag befinner sig i en kris – som snabbt kan förvärras.
C. Ekonomisk kris ovanpå den politiska
Då framtiden ska bedömas måste en fördjupad ekonomisk kris läggas ovanpå en redan pressad situation.
Sverige spås nu få sämst ekonomisk utveckling inom hela EU både detta år och nästa. Uppgifterna kommer både från EU-kommissionen och Finansdepartementet i Sverige. I år beräknas Sveriges ekonomiska tillväxt t o m hamna på minus – med 0,8 procent. Ekonomin krymper alltså 2023! Och för nästa år har BNP-tillväxten reviderats ned och beräknas nu bli endast 1 procent. Detta innebär att arbetslösheten beräknas öka – både under detta år och nästa. Vi ska återkomma till detta.
Prisökningarna ökar klyftorna mellan arbetare och direktörer
När det gäller inflationen presenterade SCB sina senaste siffror den 15 mars. Om ränteökningarna räknas med har priserna ökat med 12 procent om man jämför priserna under februari ifjol med priserna under februari i år. Om man inte räknar med ränteökningarna har priserna ändå ökat med hela 9,4 procent under denna tolvmånadersperiod.
Inför årets avtalsförhandlingar kräver arbetsgivarna att löntagarna ska hålla tillbaka sina lönekrav. Det är bland annat mot denna bakgrund som arbetsgivarna inom exempelvis industrin endast erbjuder löntagarna en löneökning på 2,0 procent under ett år (plus en engångssumma på 3 000 kr). Som alla förstår skulle så låga löneökningar innebära stora reallönesänkningar.
Samtidigt gör bland annat industriföretagen väldiga vinster. Vinstprognosen för de 30 bolag vars aktier som köpts och sålts mest på Stockholmsbörsen under det senaste halvåret visar på en vinst för 2022 på hela 468 miljarder – en vinstökning på ett år med nästan 19 procent! Aktieägarna i dessa storföretag kommer att klara inflationen.
Sedan millennieskiftet har inkomstskillnaderna ökat i hela Norden. Men mest har de ökat i Sverige. År 2000 hade Norge och Danmark större inkomstskillnader än Sverige. Endast Finland låg bättre till. Men 2009 hade klyftorna ökat så mycket att Sverige fått de största inkomstskillnaderna. Därefter har Sverige fortsatt att ligga i ”topp” när det gäller inkomstskillnader i Norden.
Ett annat mått på klassklyftorna är hur många industriarbetarlöner det går på en VD- eller koncernchefslön (i snitt). År 1980 gick det 9,1 industriarbetarlöner på en VD. År 2020 var motsvarande siffra 64,8!
Arbetslösheten ökar spänningarna mellan invandrare och myndigheter
När det gäller arbetslösheten var det endast Spanien, Grekland, Italien och Cypern som hade högre arbetslöshet än Sverige inom EU (dec 2022). Och nu beräknas alltså arbetslösheten i Sverige öka ytterligare – två år i rad. Dessutom hör det till saken att arbetslösheten fördelar sig väldigt olika. För de inrikes födda låg arbetslösheten på 4,6 procent under fjolåret. För de utrikes födda låg den på hela 16,0 procent. Den samlade arbetslösheten låg på 7,5 procent under fjolåret. Denna väldiga skillnad speglar både Sveriges orimliga flyktingpolitik och den misslyckade integrationen.
Arbetslösheten speglar också, på ett tydligt sätt, de obalanser som har byggts in i samhället och den instabilitet som detta har resulterat i.
D. Allmän samhällskris hotar
Vi lever idag i ett helt annat Sverige än det väldigt stabila samhälle som skapades efter andra världskrigets slut.
De första grundskotten mot stabiliteten skedde under 1990-talet. Det handlar om den djupa ekonomiska krisen under årtiondets första halva och de väldiga nedskärningarna i offentliga sektorn under årtiondets andra halva. Socialdemokratin har aldrig återhämtat sig efter det stålbad som partiet utsatte samhället för under åren 1994-98. De andra grundskotten kom efter millennieskiftet. Det handlar om de väldiga skattesänkningarna under Alliansen, den permanenta ökning av arbetslösheten som blev resultatet av den ekonomiska recessionen 2007-2009 och slutligen den orimliga flyktingpolitiken under 2010-talet. Utan denna flyktingpolitik skulle SD inte vara Sveriges näst största parti idag. Tillbakagången för S och framgången för SD är utgör de enskilt viktigaste förändringarna i Sveriges politiska system. Dessa förändringar har bidragit starkt till dagens instabila samhälle.
Den nuvarande regeringen och SD verkar helt sakna insikt om att situationen i Sverige kräver ett omfattande ekonomiskt krisprogram. Men den budget som Tidöpartierna antog kunde knappast ha varit mer kraftlös. Deras budget kommer att förvärra arbetslösheten och öka nedskärningarna, exempelvis inom sjukvård och äldreomsorg, istället för att bekämpa desamma. Det är inte bara så att Ulf Kristerssons och Jimmie Åkesson saknar förmåga att skapa den kraftsamling som krävs för att bemöta krisen. De saknar dessutom insikten om att en sådan kraftsamling är nödvändig.
Bristerna hos regeringen och SD går tyvärr igen även hos oppositionen. Istället för att ta nödvändiga initiativ verkar Socialdemokratins metod vara att vänta på att regeringen ska spricka. Och Socialdemokraternas passivitet går igen även hos V och MP.
För att sammanfatta: Sverige hotas av en allmän samhällskris. En djup ekonomisk nedgång står för dörren. Det politiska systemet klarar inte av att hantera denna nedgång. Det politiska systemet befinner sig nämligen i en kris som bland annat tar sig uttryck i form av handlingsförlamning.
Det politiska systemets svaghet ökar sannolikheten för att den nedgången kommer att utvecklas till en fullskalig ekonomisk kris. Och den ekonomiska krisen sammanfaller med en kris för det politiska systemet kommer dessa att förstärka varandra. Därav hotet av en allvarlig allmän samhällskris.
På ytan verkar allt vara lugnt. Men väldiga obalanser har skapats i form av ökade klassklyftor och arbetslöshet samt utanförskapsområden med parallella samhällsstrukturer. Detta har skapat ett instabilt samhälle. Detta visades i samband med påsken ifjol i form av kravaller i en rad städer. De stora orättvisorna gör att nya explosioner är troliga. Vi kommer att göra vårt bästa för att rikta all denna energi mot de ekonomiska och politiska maktstrukturer som upprätthåller dagens allt mer orättvisa samhällssystem: kapitalismen.
Vårt alternativ kallas demokratisk socialism.