Hej Klaus, vem är du?
– Mitt namn är Klaus Dudenhöfer, 57 år, uppväxt i Tyskland. Jag kom till Sverige för 14 år sedan och har jobbat med mat i nästan hela mitt liv.
– Jag har nyligen flyttat till Lycksele för att bo närmare mina barn och arbetar som kostchef i Lycksele kommun. Dessförinnan hade jag ett liknande jobb i Sveg, Härjedalen.
Du kom till Lycksele med en vision om skolmaten, kan du berätta?
– Det handlar inte så mycket om en vision, utan om ett tydligt uppdrag kring skolmaten. Utifrån Agenda 2030, Parisavtalet, regeringens mål och även regionens mål.
– Vi ska använda regionala råvaror, men det här är inte i södra Sverige där det finns mycket lantbruk. Utan vi befinner oss i Norrlands inland och vi ska anpassa oss till produktionen här. Det finns mycket bra produkter, men som kostar en hel del och som ska få plats i matsedeln och inom budget.
Vad innebär det?
– Det blir lite mindre kött och mer vegetariskt, men kött av god kvalitet. Lokalt producerat och det är bra för utsläppsmålen.
– Livsmedelsverket är också tydliga med att vi ska exponera barn i förskolan med så många smaker vi bara kan och prova oss fram.
– Visionen är kanske mer att få fram fler regionala råvaror, samarbeta med regionala bönder och stötta ett dynamiskt inköpssystem. Vi skulle exempelvis kunna köpa kalvar som går på bete, vilket några andra kommuner gör.
Du kom till Lycksele och vad hände?
– Min andra dag i Lycksele var en hållbarhetsdag. Tjänstemän pratade om att vi är med i ”One Planet Plate” för hållbarare måltider med hänsyn till klimat och biologiskt mångfald – måltider för en levande planet. Just nu lever vi som om vi behöver två och en halv tallrikar istället för en.
– Det togs ett beslut om att vi skulle jobba med en hållbarhetsvecka i hela regionen och att Lycksele kommun skulle använda sig av One Planet Plates menyer. Så det gjorde vi och min tanke var att det hållbara tänket skulle genomsyra hela kommunen.
– Men så var det inte, utan det var enbart kostenheten som jobbade med den biten och knappt någon annan som kände till vad det betydde. Vi är ju utspridda på så många olika skolrestauranger och hade inte möjlighet att hinna informera innan veckan drog igång.
– Det var där vi körde fast och den hållbara veckans vegetariska mat blev stämplad direkt. Jag trodde att hela veckan skulle ägnas åt att prata om och jobba med hållbarhet i alla led och att det skulle förklaras vad One Planet Plate innebar.
– Men förutsättningarna för att hållbarhetsveckan skulle bli lyckad fanns egentligen inte.
Vad blev det för reaktioner?
– Det blev mycket negativa reaktioner både från elever, föräldrar och lärare. Beslutet kom från tjänstemännens sida och lärarna var inte delaktiga i det.
– Det fanns också de som tyckte att maten var bra överlag. Jag tror faktiskt att det var de flesta, men de var tysta.
– Det blev mycket kritik och klagomål i tv, radio och i tidningar under nästan en månads tid. Det fanns många åsikter. Många tyckte att det var konstigt med vegetarisk mat, en del tyckte att det inte skulle serveras någon vegetarisk mat överhuvudtaget.
Hur påverkades du och dina kollegor?
– Det blev ganska infekterat för mina kollegor. Svårt för alla som jobbade i skolköken att bemöta folks ifrågasättande och kommentarer. Jag fick dra tillbaka den nya matsedeln och återgå till den gamla i väntan på ett politiskt beslut och det har vi fått nu.
– Det beslutades om en ny kostpolicy i kommunfullmäktige, med politiska mål som motsvarar uppdraget och med 30 procent ekologiska råvaror i år.
Fick det situationen att vända?
– Nej, det var nog snarare att vi började om på nytt. Att vi började gå runt på lärarnas arbetsplatsträffar och förklarade det gemensamma uppdraget. Att det innebär även ett pedagogiskt uppdrag och ett utbildningsuppdrag.
– Det har gått ganska bra, många har varit förundrade över hur mycket som ligger bakom uppdraget med skolmaten. Vi har några ställen kvar att besöka och snart har vi träffat alla lärare inom kommunen. Men det är mycket jobb!
Hur känns det just nu?
– Det känns helt ok, det här är en förbättring. Skolbarnen är ju vana vid halvfabrikat, t.ex. när det gäller köttbullar, en typisk svensk produkt. I Lycksele kommun ägs begreppet köttbullar av Findus eller Dafgårds. Det är en industriprodukt och det får vi förändra.
– Vår mat i skolköken är inte så högteknologisk, inte lika finmalen, vi friterar inte och det blir nya smakpreferenser. Mer hälsosamt och mer regionalt och efter påsken kommer all mat att lagas av kockarna, helt från grunden.
Hur ser du på framtiden i Lycksele?
– Just nu ser jag positivt på framtiden. Vi har en gård här som vi bygger upp och vi försöker leva hyfsat självförsörjande, precis som vi gjorde i Sveg innan. Där hade vi får, grisar, kalkon och grönsaksodling. Det ska vi fortsätta med här också!