Avtalsrörelsen förefaller att vara så gott som slut utan att löntagarna haft något att säga till om. Förhandlingarna om lönerna är av avgörande vikt. Vi ska återkomma till dessa. Men avtalsrörelsen har även en djupare innebörd – som en del i försvaret av demokratin.
I Nya Arbetartidningen har vi i tidigare visat att de lagstadgade demokratiska fri- och rättigheterna ifrågasätts i dagens Sverige. Vi har bl a riktat uppmärksamheten mot vänskapskorruptionen inom polisen samt mot både den tidigare och den nuvarande regeringens (inklusive SD) kryperi för NATO och Erdogan. Men demokratin urgröps även på andra sätt. Vi vill särskilt framhålla de minskade möjligheterna att påverka det dagliga livet, både när det gäller de personliga livsvillkoren och samhällsutvecklingen i stort, under de 1460 dagarna mellan valen.
Facken kan påverka mellan valen
Det är en oändlig demokratisk förlust att känna att det inte går att påverka samhällets utveckling mellan valen. Men detta skulle kunna förändras bara på några dagar. Det handlar om fackföreningarnas roll. Fackföreningarna har tillsammans över tre miljoner medlemmar och är den enskilt starkaste kraften inom landet. Detta under förutsättningar att de fackliga ledarna i Sverige vågar utnyttja sin lagliga rätt att mobilisera sina över tre miljoner medlemmar för något positivt.
Det finns exempel att ta efter. I Tyskland organiserar fackföreningar strejker. Detta för att försvara sina egna medlemmars reallöner. I Frankrike organiserar fackföreningar också strejker. Detta för att stoppa en försämring av pensionssystemet – vilket innebär att facken tar strid för att påverka samhällsutvecklingen i stort. På de brittiska öarna strejkar bl a sjuksköterskor och ”järnvägare” för att försvara sina reallöner.
Nytt samhällsklimat möjligt
Vad skulle hända om de svenska fackföreningarna mobiliserade sina tre miljoner medlemmar, eller låt oss säga 1½ miljon, i en strejk för att försvara reallönerna, eller återställa anställningsskyddet eller minska de inkomstklyftor som nått dramatiska proportioner? Detta skulle släppa loss enorma mängder energi och kreativitet som skulle fotplanta sig inom hela samhällslivet – också långt efter att strejken var vunnen. För i Sverige vinner fackföreningarna de strejker de verkligen vill vinna!
En segerrik strejk skulle inte endast gynna facken själva. Den skulle även gynna alla partier, studieförbund, kulturföreningar och andra organisationer som ser sig som en del av arbetarrörelsen eller övriga folkrörelser. Bara själva mobiliseringen av 1½ miljoner knegare, bakom ett positivt och kollektivt mål, skulle förändra hela samhällsklimatet. Förlorarna skulle vara regeringspartierna samt, allra mest, Sverigedemokraterna.
Inflationen springer – facket kryper
Det har nu gått 43 år sedan Storkonflikten 1980. Och de fackliga ledarna har inte mobiliserat medlemmarna inför årets avtalsrörelse. Med något undantag har de agerat ännu mer servilt mot arbetsgivarna, och ännu mer provokativt mot sina egna medlemmar, än vanligt. Detta ska understrykas och ställas i kontrast mot agerandet från fackföreningarna i bl a Tyskland, Frankrike och på de brittiska öarna.
Ett av skälen till att nästan alla fackliga ledare förtjänar extra hård kritik är att årets avtalsrörelse har förts mot en bakgrund där priserna har ökar exceptionellt mycket. Mellan februari 2022 och februari i år har priserna ökat med tolv procent – om räntehöjningarna tas med. Tar vi inte med räntorna har priserna ändå ökat med rekordhöga 9,4 procent. För vanliga knegare är ökningen av matpriserna det allra mest hotfulla. Livsmedel och alkoholfria drycker blev hela 21 procent dyrare under nämnda tolvmånadersperiod. Vi tvingas gå tillbaka ända till 1951 för att hitta någon motsvarighet. År 1951 är över 70 år sedan!
Därför blir det extra provocerande att de fackliga ledarna ställde sina över 3 miljoner medlemmar vid sidan av lönerörelsen. Medlemmarna har nämligen ingen möjlighet att ställa sig vid sidan av prisökningar, ökade inkomstklyftor, räntehöjningar eller det försämrade anställningsskyddet. Fackets ledare kryper för arbetsgivarna. Tyvärr kryper inte inflationen.
Demokrati via rösträtten
För att avsluta där vi började. Demokrati handlar dels om lagstadgade rättigheter och skyldigheter. Den allmänna och lika rösträtten i fria val utgör en avgörande del av den lagstadgade delen av demokratin i Sverige. Men demokratin handlar även om möjligheten att påverka utvecklingen under de 1460 dagarna mellan valen – både utvecklingen för de enskilda individerna och för samhället i stort.
Efter det dramatiska 1990-talet – ett årtionde som inleddes med en ekonomisk kris som drev upp räntan till 500 procent, och som avslutades med brutala nedskärningar i offentliga sektorn – har det politiska systemet i Sverige rört sig i riktning mot två politiska block. Sådana block har funnits tidigare. Men det nya är att den politiska skillnaden mellan blocken har blivit väldigt mycket mindre. Detta beror på att socialdemokratins paroller – om blandekonomi, neutralitet och demokratisk socialism – är borta.
Istället har arbetarrörelsens huvudsakliga parti i Sverige, Socialdemokraterna, tagit över de traditionella borgerliga partiernas politik på områden efter område. S har försämrat anställningsskyddet, försökt ta ett första steg mot marknadshyror (men misslyckats), fortsatt skattesänkarpolitiken samt gett upp sitt NATO-motstånd. Allt fler röstar numera för att stoppa partier vars politik man fruktar – inte för att stödja partier vars politik man verkligen tror på. Och detta endast under en dag vart fjärde år. Väljarnas distansering från partierna utgör ett stort bakslag för demokratin.
Demokratin mellan valen
Den minskade möjligheten att påverka utvecklingen, för enskilda individer och vad gäller samhällsutvecklingen i stort, under de 1460 dagarna mellan valen utgör ett annat bakslag för demokratin. Och för detta bär de fackliga ledarna ett stort ansvar. De fackliga ledarnas reträtter inför arbetsgivarnas krav, och distanseringen i förhållande till sina egna medlemmar som ibland övergått i direkta svek, har spelat en avgörande roll.
Bakom de fackliga ledarnas agerande ligger inget nederlag i någon arbetsmarknadskonflikt som försvagat fackföreningarna. De fackliga organisationernas minskade inflytande är resultatet av att de fackliga ledarna, precis som ledarna inom socialdemokratin, saknar både mål och metoder för hur samhället ska formas i framtiden. Detta innebär att fackföreningarna inte längre uppfattas som några instrument för att kunna påverka utvecklingen mellan valen. Detta innebär ett annat och svårt bakslag för demokratin.
Facken måste reformeras
Årets avtalsrörelse understryker något som länge har varit uppenbart. Bristerna i facket underminerar inte bara medlemmarnas reallöner utan demokratin i hela samhället. Detta är en fråga som måste tas på allra största allvar. Det krävs ett långsiktigt reformarbete för att göra fackföreningarna till kämpande organisationer – som utnyttjar sin styrka både för att försvara de egna medlemmarnas arbetsvillkor och för att driva hela samhällsutvecklingen i rättvisare riktning. Att detta är möjligt visades av Storkonflikten 1980.
De styrkeförhållanden mellan arbete och kapital som rådde då gäller än idag. Vad hände 1980? De ursprungligen så självsäkra arbetsgivarna, med en borgerlig regering i ryggen, provocerade fram vad som har gått till historien som Storkonflikten. Arbetsgivarna lockoutade LO-arbetarna. LO-facken tog i sin tur ut arbetarna i strejk. Totalt deltog 800 000 arbetare i konflikten. Stora delar av samhället stod plötsligt helt stilla. Kungen fick begära dispens hos Transportarbetareförbundet för att kunna åka på statsbesök. Borgartidningarna fick be fackföreningarna om trycksvärta för att kunna trycka artiklar fyllda av angrepp på just facken! Båda önskemålen tillstyrktes. Efter endast elva dagar tvingades arbetsgivarna, och den borgerliga regering som höll arbetsgivarna om ryggen, att ge upp.
Konflikten visade de verkliga maktstrukturerna i samhället: när fackföreningarna mobiliserar sina medlemmar stannar Sverige. Och styrkeförhållandena mellan arbete och kapital är desamma även idag. Återigen: en mobilisering av 1½ miljoner knegare, och en segerrik strejk, skulle förändra hela samhällsklimatet. Bland mycket annat skulle en nödvändig strejk lägga grunden för ett kommande valnederlag för Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson & Co. Och återskapa tron på möjligheten att påverka samhället även mellan valen.