Jag heter Rickard och jag är ordförande för en av de många SEKO-klubbar på järnvägen som finns i vårt avlånga land. Jag och vår klubbstyrelse, med stöd av våra medlemmar, är också bland dem som skrivit på och krävt att de som undertecknat det nya spårtrafikavtalet tar sitt ansvar, medger att de begått ett misstag och frånträder sina positioner. Nedan skall jag försöka förklara varför.
När SEKO skrev på det nya spårtrafikavtalet möttes detta inte med jubel utan med kompakt besvikelse. Och besvikna det är vi! Men det vi är besvikna på är kanske inte i första hand avtalet såsom det blev, paradoxalt nog, utan hur våra företrädare har navigerat det fackliga och politiska landskapet. Vi visste att förhandlingarna skulle bli hårda och att flera frågor skulle bli svårlösta… det visste vi redan på avtalskonferensen. Konferensen är rådgivande, men på konferensen var det otroligt viktigt att vi nådde konsensus kring vilka frågor vi ville driva för att våra krav skulle vara förankrade och starka. Alla var med, till och med godsförarna var med, trots att två av fyra punkter rörde personalkategorier som de inte ens har i sin trafik. Men vi nådde konsensus och vi medlemmar och fackliga företrädare skickade via Thomas Gorin Weijmer vidare detta till förbundsstyrelsen, som antog det vi arbetat fram som SEKOs krav i kommande avtalsrörelse.
Vi visste att frågorna var hårda, men vi på golvet har länge sagt att branschen befinner sig i kris. Vi är drillade i att alltid sätta säkerheten först, men vi som varit med en stund upplever att detta nu ifrågasätts. Det har tummats på det vi har tagit för självklart: att sätta säkerheten främst och med stöd av kollegor, det vill säga jobba i ett team med en tågvärd och en förare, garantera tågets säkra framförande och resenärernas trygghet. Dessutom har möjligheten till återhämtning, ja, själva villkoren för att kunna ha en fritid överhuvudtaget, blivit något som får göras endast om verksamheten skulle råka tillåta det, i mån av tid och pengar. I en pressad bransch finns varken den tiden eller de pengarna! Ingen näringslivstopp hade accepterat dessa villkor eller det ansvar som vilar på oss till den ersättning vi får. För oss är ledighet aldrig självklar längre; alla årets dagar, alla dygnets tider är vi igång, och det finns inget folk, delvis av tidigare nämnda anledningar. Det är inte heller okej att våra städare successivt slussas mellan nya avtal, företag och upphandlingar som skapar en negativ spiral i deras lönesättning och arbetsvillkor. Och det är inte okej att en enda person potentiellt ska ha ansvar för fyrsiffrigt antal resenärer på egen hand om något säkerhetspåverkande inträffar.
Vi upplevde att SEKO äntligen skulle ta dessa frågor. De hade kunnat välja att inte göra det, men de valde att ta den fighten, och det gladde många. Vi är väl medvetna om att det i grunden är ett politiskt haveri som ligger bakom detta. Järnvägen har under ett par decennier nu gått från att vara en bärande samhällstjänst till att bli upphandlingsdriven och kommersiell, där nyttan räknas bort och pengarna styr. Hade vi haft vägtrafik som fungerat lika dåligt hade folk marscherat mot Stockholm med facklor och högafflar.
Min upplevelse är att varje gång vi sluter avtal så har vi egentligen inte vunnit någonting. Vi går med på business as usual. Facken har inte haft några ambitioner mer än att behålla det vi har. Men nu, äntligen så fanns mål som vi såg kunde göra verklig skillnad, och fantastiskt nog fick vi ledningen med oss! Så förbundet varslade om strejk. Vi var fortfarande väl medvetna om att målen skulle bli svåra att nå, men vi stod enade som ett kollektiv, från gräsrötter ända upp till, som vi trodde, toppen. Thomas Gorin Weijmer och Carolin Evander var våra företrädare och de hade vårt förtroende, och vi visste att de var beredda att lägga hela SEKOs tyngd bakom våra helt rimliga krav.
Strejkrätten är så otroligt viktig. Samtidigt vill inte medlemmarna heller gå ut i strejk hur som helst. Det är tuffa tider och det är kostsamt på ett personligt plan att strejka, och det drabbar tredje part som bara vill ta sig fram. Men nu hade ju förbundet sagt att våra krav var rimliga och strejk kunde vara ett medel att nå detta.
När strejken blåstes av och Ulrika Nilsson och Gabriella Lavecchia istället tog över det hela och sen slöt ett avtal, och det dessutom framställdes som en seger, så blev det uppror ute i klubbarna, törs jag nog med fog påstå.
Avtalet må vara som det är. Flera andra förbund har inte lyckats bättre, men förfarandet här är ett slag mitt i ansiktet. Vi känner oss nedskjutna av vår egen ledning som egenhändigt skapat mer splittring inom kollektivet än arbetsgivaren själva någonsin lyckats med, med massivt missnöje och medlemsflykt som följd, och ändå tycks de inte förstå vad det har kostat. Däri ligger vårt missnöje. Det som hade kunnat stärka vårt fackförbund och låtit oss locka till oss medlemmar blev istället en flopp som jag är helt säker kommer inverka menligt på medlemsantalet i lång tid framöver. Därför har vi skrivit under på att de i toppen ska lämna sina positioner, för att vi tror att om de inte gör det kommer de som de är satta att representera att göra det, och ett fackförbund är aldrig starkare än summan av sina medlemmar. Det är vi som är förbundet. Och vi är många, många, fler.
Rickard Wingård, ordförande klubb SEKO VY tåg Värmland