Facken måste kräva krisprogram som räddar välfärd och reallöner

Fackföreningarnas ledare i Sverige står, återigen, inför ett vägval med långt gående konsekvenser. De fackliga ledarna kan ställa sig i spetsen för försvaret av sjukvård, skola, äldreomsorgen och pensioner. Men de fackliga ledarna kan också välja att fortsätta missbruka sin ställning genom att vägra försvara välfärden i kommuner och regioner; de kan fortsätta att missbruka sin ställning genom att vägra försvara sina medlemmars arbetstillfällen, anställningstrygghet och reallöner.

Det positiva är att det fortfarande finns olika vägval inför framtiden. De fackliga federationerna i Sverige – LO, TCO och SACO – har över tre miljoner medlemmar i sina olika fackförbund. Dessa utgör den överlägset starkaste kraften i landets inre liv. I Sverige vinner fackföreningarna de strider som deras ledare väljer att ta. Fackföreningsrörelsen har aldrig blivit besegrad av arbetsgivarna i någon verklig storstrejk. De fackliga reträtterna, på område efter område, har berott på ledarskapets politiska kapitulation för borgerlighetens marknadsliberala ideologi. I stort sett har de fackliga ledarnas reträtter inför borgerlighetens kapitalistiska ideologi följt samma bana som Socialdemokraternas.

Socialdemokraterna har, utan strid, lagt sig platt för kraven från borgerliga partier som Centern, Liberalerna och Miljöpartiet. Några exempel på vad detta har inneburit:
a) S försämrade Lagen om anställningsskydd (Las),
b) partiet gick med på att försvaga rätten till kollektivavtal,
c) socialdemokratin var beredd att införa fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter (det första steget mot marknadshyror),
d) en fortsättning av den M-ledda regeringens skattesänkarpolitik.

Under de åtta åren med Reinfelds två M-ledda regeringar (2006-2014) kom skatterna att sänkas med uppåt 140 miljarder/år. Under de följande åtta åren med två S-ledda regeringar (2014-2022) fortsatte skattesänkarpolitiken och uppgick till nästan 70 miljarder/år. Den fackliga kritiken mot den borgerliga ideologi som varit vägledande för varje regering har varit tam, för att inte säga obefintlig, med ett stort undantag. Det handlar om den kritik som en rad fackförbund riktade mot försämringarna av Las (Lagen om anställningsskydd).

Radikalisering inom facket

Under december 2019 protesterade en rad tunga fackförbund mot planerna på att försämra arbetsrätten genom att lämna förhandlingarna med arbetsgivarna. De fackförbund som på detta sätt, öppet, uttryckte sin misstro mot ledningen för den fackliga federationen LO var Byggnads, Kommunal, Seko Fastighets och Målarna. Till dessa ska även lägga Pappers som aldrig lät LO företräda förbundet i dessa förhandlingar. På tjänstemannasidan hoppade även det tunga Lärarnas Riksförbund av förhandlingarna som för deras del leddes av PTK (privattjänstemannakartellen).

Det var främst två försämringar som, vid denna tidpunkt, ansågs oacceptabla av dessa fackföreningar. Och det med rätta. Det första var arbetsgivarnas krav på att begreppet ”saklig grund” vid uppsägning av tillsvidareanställda skulle tas bort. Fackföreningarna har kämpat för att uppsägningar ska vila på just ”saklig grund” ända sedan slutet på 1800-talet! Den andra försämringen handlade om vad som skulle ske i samband med en uppsägning av en tillsvidareanställd – om uppsägningen ledde till en tvist (konflikt). Den anställde hade dittills fått behålla jobb och lön fram till dess att tvisten var avgjord (något som kan ta upp till ett år). Nu skulle löntagaren inte längre få behålla jobb och lön – trots att förhandlingarna om ifall uppsägningen var berättigad eller inte – fortfarande pågick. Även detta skulle innebära en dramatisk försämring för löntagarna.

Kritiken drabbade även regeringen

Men den misstroendeförklaring som dessa viktiga fackförbund riktade mot de fackliga federationerna LO och PTK (som samordnade förhandlingarna med arbetsgivarna) hade även andra måltavlor. Förhandlingarna mellan arbetsgivarna och LO + PTK om arbetsrätten skedde mot bakgrund av de förhandlingar som samtidigt fördes om ”Januariavtalet” mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna.

För att kunna behålla posten som statsminister, efter valet 2018, och kunna fortsätta att leda en koalitionsregering måste Socialdemokraterna inte bara få stöd av MP utan även av Centern och Liberalerna. Och C och L krävde just försämringar av arbetsrätten. Och MP är opålitligt i dessa frågor. Partiets borgerliga karaktär har visat sig genom att det hjälpt de traditionella borgerliga partierna att försvaga löntagarnas ställning. Bland annat genom att försämra turordningsreglerna och genom att (2008) försvaga fackföreningarnas möjlighet att påverka (bromsa) arbetskraftsinvandringen.

Socialdemokraterna ville alltså att de fackliga organisationerna skulle gå med på de borgerliga partiernas krav på försämrad anställningstrygghet vid uppsägning. Detta för att S skulle få stöd från Centern och Liberalerna och därmed åter kunna bilda en koalitionsregering i minoritet tillsammans med MP. Och det var även mot detta resonemang som Byggnads, Kommunal, Seko Fastighets, Målarna, Pappers och Lärarnas Riksförbund protesterade i december 2019. Exakt hur denna kamp skulle ha kunnat sluta får vi aldrig veta. Coronapandemi var nämligen på gång. Från och med månaden efter, och under år framåt, kom pandemin att lägga en våt filt över denna fackliga opposition samt över det mesta av opposition i övrigt. Detta gynnade både de politiska och fackliga pamparna. Pandemin skördade inte bara en väldig massa liv. Pandemin slog också undan fötterna på de oppositionella krafterna inom fackföreningarna.

Politisk kamp inom facket

De fackliga protesterna under 2019 visade på viktiga saker:

• Den fackliga rörelsen lever: speciellt när trycket blir så hårt underifrån som det blev under 2019,
• Kampen om huruvida en facklig ledning ska agera i sina medlemmars intresse, eller mot sina medlemmar, pågår inte endast i samband med lönerörelserna. Denna kamp pågår hela tiden – och den är politisk.

Krisprogram – inte C och MP

Vi har beskrivit den politiska kamp som inte bara pågår inom och mellan de politiska partierna utan även inom och mellan de fackliga organisationerna. Det är mot denna bakgrund vi för fram paroller som att ”Facken måste kräva krisprogram som räddar välfärd och reallöner” samt att ”Socialdemokraterna ska bryta med C och MP”. Idén att Socialdemokraterna är så beroende av borgerliga partier som C och MP att detta berättigar vilka politiska eftergifter som helst har alltid varit fel. Med rätt politik skulle socialdemokratin aldrig ha förlorat så oändligt många (främst) arbetarväljare till SD. Och med rätt politik skulle socialdemokratin ha kunnat återvinna huvuddelen av dessa väljare.

Men idag är det tydligare än någonsin att socialdemokratin inte behöver vare sig Miljöpartiet eller Centern – som under det senaste årtiondet har varit Sveriges mest antifackliga parti. Låt oss titta på den senaste Partisympatiundersökningen från SCB. Den kom i maj.

Parti	Valet 2022	SCB maj 2023	Differens
Socialdemokraterna	30,3	38,6	+8,3
Vänsterpartiet	6,8	7,3	+0,5
Miljöpartiet	5,1	4,1	-1,0
Centerpartiet	6,7	4,2	-2,5
Moderaterna	19,1	19,1	+-0
Kristdemokraterna	5,3	3,7	-1,6
Liberalerna	4,6	3,4	-1,2
Sverigedemokraterna	20,5	18,0	-2,5

Kommentar:
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får tillsammans 45,9 procent av väljarna. Detta är långt mer än vad S och MP fick i samband med valet 2018 då dessa båda partier bildade en koalitionsregering tillsammans med enbart 32,7 procent av väljarna bakom sig. SCB:s siffror från i maj, för S och V, måste också jämföras med stödet för den moderatledda regeringen och dess stödparti (SD) som tillsammans endast fick 44,2 procent.

Utan någon som helst, egentlig, oppositionspolitik var alltså Socialdemokraterna och Vänsterpartiet större än regeringen och SD tillsammans. Men S skulle kunna börja återvinna arbetarväljare från SD på allvar, och växa långt mer och stabilt, om partiet utarbetade ett krisprogram tillsammans med fackföreningarna. Några viktiga punkter i ett sådant krisprogram borde vara:
att stärka arbetsrätten,
att öka stödet till landets regioner och kommuner för att rädda sjukvård, äldreomsorg och skola,
att finansiera ett ökat byggande av bostäder.

De offentliga finanserna är starka

Det finns nämligen pengar. Den offentliga sektorns finanser är sällsynt starka – och det är staten som står för det ”starka”. Om vi jämför den offentliga sektorns skuldsättning i Sverige med övriga 26 länder inom EU är det bara fyra länder som har lägre skulder än Sverige. Jämför vi Sverige med några stora handelspartners får vi följande bild:

Land	Skuldsättning (procent av BNP)
Sverige	33,0
Tyskland	66,3
Finland	73,0
EU-snittet	84,0

Den offentliga sektorns starka, finansiella, ställning är ingen hemlighet ute i världen. Den är bara en hemlighet för de svenska knegarna.

Det är mot denna bakgrund vi ska bedöma den budget som den moderatledda regeringen la hösten 2022. De totala utgifterna för stat, regioner och kommuner för innevarande år (2023) beräknas uppgå till 2 406 miljarder. Alla vet att Sverige har haft den högsta inflationen på drygt 30 år under 2022. Om vi gör antagandet att inflationen låg på 10 procent innebär detta att den offentliga sektorns tre delar skulle behöva öka sina utgifter med totalt 241 miljarder bara för att täcka penningvärdesförsämringen. Men den moderatledda regeringen tillsköt inte några 241 miljarder, den tillsköt endast 30 nya miljarder (och omfördelade 10 miljarder ”inom ram”). Denna borgerliga budget innebär medvetna och massiva nedskärningar inom Sveriges 21 regioner och 290 kommuner.

Bryt med borgerlig ideologi

Mot denna bakgrund ligger det inom möjligheternas ram för Socialdemokraterna och fackföreningarna att presentera ett krisprogram. Men problemet ligger i att även dessa är fångade av den borgerliga tron på den liberala marknadsekonomins doktriner. Inte desto mindre krävs det en politisk kamp inom fackföreningarna för ett krisprogram – och för att Socialdemokraterna ska bryta med C och MP samt deras borgerliga ideologi.