Världen befinner sig i ett nytt kallt krig. Kärnan i det nya kalla kriget utgörs av den tilltagande kraftmätningen mellan USA och Kina. USA:s ekonomi är fortfarande den största i världen, totalt sett, och USA har fortfarande den överlägset starkaste militärmakten. Men Kina har gått om USA när det gäller industriproduktionens storlek och utgör idag ”världens verkstad”. Kraften i Kinas utveckling har ökat inflytandet för landets regim ekonomiskt, militärt och diplomatiskt. Detta främst i Asien och Afrika men även i delar av Sydamerika samt till och med i Europa. Kinas växande styrka håller på att förändra den globala maktbalansen. Detta utgör ett hot mot den rådande, enpoliga, Världsordning som under årtionden har inneburit att en enda makt har dominerat globalt sett – USA.
Hoppa direkt till del II: Sovjets sammanbrott skapade ny världsordning
Hoppa direkt till del III: Det nya kalla kriget och expansionen av NATO
Kinas uppgång på den globala arenan har inneburit växande spänningar mellan USA och Kina – bland annat i form av ett hotande handelskrig. Handelsvägarna i Indiska oceanen och i Stilla havet utgör en av brännpunkterna. Taiwan är en särskilt känslig fråga. När det gäller denna ö utanför Kinas kust, en ö som Kina anser utgör en del av Folkrepubliken, kan inte en militär konfrontation mellan de båda kärnvapenbestyckade ”supermakterna” USA och Kina uteslutas.
En vägran att kapitulera
Det är delvis mot denna bakgrund som behovet att presentera en ny ”Tredje ståndpunkt” växt fram. Begreppet ”Tredje ståndpunkten” blev känt och mycket diskuterat i Sverige under det kalla krigets dagar – främst under slutet av 1940- och början av 1950-talet. En ny Tredje ståndpunkt skulle bland annat innebära en vägran att kapitulera för det borgerliga amerikanska etablissemangets anspråk på fortsatt global dominans – samtidigt som en ny Tredje ståndpunkt inte skulle innebära en nedtrappning varken av kritiken mot det förtryckande politiska systemet i Kina eller mot kritiken av den ryska regimens invasion av Ukraina. En ny Tredje ståndpunkt skulle ta sig rätten att både politiskt och praktiskt stödja framväxten av folkliga oppositioner, både fackliga och politiska, mot dagens etablissemang och regimer i USA, Ryssland och Kina.
En Tredje ståndpunkt innebär, i dagens Sverige, en maning till strid mot socialdemokratins och Tidöpartiernas kapitulation inför USA:s krav på militär rättning i ledet; en maning till strid mot det svart-vita ideologiska tänkande som denna supermakt vill skapa i syfte att slå vakt om dagens Världsordning – byggd på den amerikanska kapitalismens globala dominans.
Del II
Sovjets sammanbrott skapade ny världsordning
Den tidigare, tvåpoliga, världsordningen byggde på den maktbalans som tidigare rått mellan USA och Sovjetunionen samt det block av allierade som dessa båda ”supermakter” hade skapat.
Denna tvåpoliga världsordning hade främst skapats genom att Sovjetunionen och USA gått ur det Andra världskriget (1939-45) ohyggliga kraftmätningar som de två obestridda segrarmakterna. Denna maktbalans förstärktes sedan av det väldiga innehav av kärnvapen som endast USA och Sovjetunionen hade förmåga och vilja att bygga upp.
Uppkomsten av dagens världsordning, dominerad av USA, blev ett faktum under åren 1989-91. Under dessa år upphörde Östblocket att existera. Och efter Sovjetunionens slutliga sammanbrott och upplösning 1991 kvarstod USA som världens enda, både ekonomiska och militära, supermakt. Det faktum att Sovjetunionen och Östblocket hade upphört att existera förändrade de globala maktförhållandena på ett, till en början, för många nästan ofattbart sätt. Och denna, så djupgående, förändring kom alltså att stärka USA:s position på ett dramatiskt sätt. Men att dessa världshistoriska händelser verkligen hade lett fram till en ny, och enpolig, världsordning underströks nästan omedelbart av en rad militära interventioner från amerikansk sida – interventioner som varit otänkbara så länge som Sovjetunionen och den tidigare globala maktbalansen existerade.
Krig befäste dagens världsordning
Dessa militära interventioner skedde ibland med sanktion av FN, och tillsammans med allierade stater, ibland utan. Men det var USA som tog initiativen och som stod för den helt avgörande militära styrkan. Som exempel på dessa USA-ledda interventioner kan nämnas kriget mot Irak 1991, bombningen av Jugoslavien 1999, invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003 samt de sedan följande och mycket långvariga ockupationerna av dessa båda länder. Fler exempel skulle kunna nämnas. Vi avstår medvetet från att beskriva bakgrunden till, samt debatterna för och emot, dessa militära interventioner från USA:s sida. Vi nöjer oss i detta sammanhang med att upprepa att dessa krigshandlingar hade varit omöjliga att genomföra under den tidigare rådande maktbalansen. Kom ihåg: bombningen av Jugoslavien skedde i Europa! Dessa exempel understryker att en ny, enpolig, världsordning upprättades efter Sovjets upplösning.
Denna nya världsordning dominerades alltså av USA – en dominans som bland annat har tagit sig uttryck i en påtaglig ökning av antalet militära ingripanden som denna supermakt har genomfört runt om i världen. Situationen kan även uttryckas på följande sätt: den nya världsordning som uppstod efter Sovjets sammanbrott baseras på en likaså ny global maktbalans som har tillåtit USA att föra en långt mer aggressiv och krigisk utrikespolitik.
Del III
Det nya kalla kriget och expansionen av NATO
Vi inledde med att beskriva Kinas växande styrka och hur detta håller på att förändra den globala maktbalansen och därmed hotar mot den rådande Världsordning som under årtionden dominerats av USA.
USA:s svar har inte uteblivit. Det amerikanska etablissemanget håller på att återuppliva den politik av ”containment”, eller av ”aktiv inneslutning”, som landet började tillämpa mot Sovjetunionen under det första kalla kriget under slutet av 1940-talet. (Begreppet ”kallt krig” innebär en kraftmätning av icke-militär natur mellan, i första hand, två stater – men där en möjlig övergång till en militär konflikt kastar sin skugga över kraftmätningen.)
Det är som ett led i det nya kalla kriget mot Kina, ett kallt krig som USA redan inlett, som vi ska förstå NATO:s expansion. NATO betyder North Atlantic Treaty Organization, men det nya namnet för denna USA-ledda militärorganisation är redan klart. Det lyder NA-IP-TO. Detta är en förkortning av North Atlantic Indo-Pacific Treaty Organization. IP står alltså för Indiska oceanen och Stilla havet och utgör ett erkännande av att NATO idag inte sticker under stol med att det har ambitionen att spela en ”global roll” – det vill säga delta i USA:s ”aktiva inneslutning” av Kina. Som tidigare nämns i denna tidning deltar sedan över ett år tillbaka Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Japan i NATO:s styrelsemöten (NAC). Dessa länder är helt nödvändiga för USA:s politik av containment mot Kina och utgör det fysiska beviset för att NA-IP-TO håller på att utvidga sin roll.
Frågor som dessa, hur USA försöker hindra Kinas utveckling genom en politik av ”aktiv inneslutning” – samt riskerna med detta – diskuteras öppet utomlands. Kanske mest öppet i USA. Denna utveckling skedde helt öppet och var något som man kunde läsa om på NATOS:s egen hemsida vid tiden för Sveriges ansökan om medlemskap i militäralliansen.
En Tredje ståndpunkt – på liv och död
Trots detta diskuterades dessa frågor varken då Sveriges NATO-ansökan lämnades in eller, vilket är ännu mer häpnadsväckande, ens idag! Sverige ansökte aldrig om medlemskap i NATO – Sverige ansökte om medlemskap i en militärallians som håller på att omvandlas till NAIPTO och som ingår i USA:s inledda kalla krig mot Kina. Detta gör det ännu mer bedrägligt att Sveriges ansökan aldrig diskuterades i en folkomröstning eller i samband med ett riksdagsval.
Samtidigt understryker detta vikten av att åter resa parollen om en ny Tredje ståndpunkt. Det nya kalla kriget som Sveriges befolkning har dragits in i av landets makthavare gör det nämligen ännu viktigare att diskutera hur medlemskapet i det framtida NAIPTO ska utformas. Det handlar bland annat om ifall ska USA:s kärnvapen få placeras ut på svenskt territorium, om soldater från andra länder ska få placeras permanent i Sverige i form av egna baser. Det handlar om Sverige ska sträva efter att NAIPTO:s regionala högkvarter, för norra Europa, ska placeras i Sverige – något Sveriges ÖB redan hunnit uttala sig för.
Det måste skapas ett politiskt utrymme – en plattform – för att diskutera dessa och en rad andra frågor (exempelvis NATO:s politiska och ideologiska roll). Det handlar om frågor på liv och död. Detta är ett ytterligare skäl till att åter resa parollen om en (ny) Tredje ståndpunkt.