Prisökningarna har gjort att jag blivit mer restriktiv med att köpa saker. Tänker igenom mera vad jag egentligen behöver och använder det jag redan har. När det gäller mat, livsmedel, så måste man bestämma sig för att handla en gång i veckan. Det går bra ibland om det blir flera gånger, kanske om man får besök eller glömmer bort att handla något. Men varje gång man går till affären finns risken att det köps något extra som inte behövdes.
Jag tror att mina väninnor tänkt i liknande banor. En del är bra på att jämföra priser på olika affärer. Men det är jobbigt att springa runt och kolla när man börjar komma upp i åren. Själv har jag hållit mig mest till samma butik som förut.
Sedan gäller det att hitta sätt att spara in. Att baka sitt eget bröd blir billigare än att köpa. Dessutom är det ett trevligt jobb och man känner sig nöjd när man tar ut de fina limporna ur ugnen. Bor man som jag, inne i stan, kan man även ha pallkragar. Där går det att odla morötter, sallad, potatis eller andra grönsaker. Det är också ett trevligt nöje – förenat med nytta.
På det stora hela har livet ändå fortsatt ungefär som förut. Skillnaden är väl att jag tänker efter mera på vad som är viktigt. Till exempel att använda det jag har när det gäller kläder, möbler och inventarier samt att tänka igenom köpen noggrannare. Duger jackan en säsong till så finns det ingen anledning att köpa en ny.
Jag försöker klara mig på min pension och lyckas faktiskt sätta undan en slant varje månad för framtida bruk som exempelvis resor. Nöjen får man dra in på. Men även här går det att spara. Jag har anmält mig till teaterföreningen och för en mindre avgift per år får man billigare biljetter. Biblioteket besöker jag ganska ofta för att låna böcker. Sedan finns ju alltid TV:n!
Här i Umeå där jag bor finns dessutom många aktiviteter för pensionärer. På kulturhuset hålls det föreläsningar och visas filmer. Det finns även en aktiv PRO-organisation som ordnar sammankomster med mat och musik.
Så nog klarar man sig, även om det blivit mer knapert.