Problem som byggts upp under två årtionden kan inte förväntas lösas, på kort tid, genom en historisk upptrappning av ”hårda tag”. Vi syftar naturligtvis på det politiska etablissemangets beslut att kalla in militären som ett svar på den upplösning av samhällets strukturer som gängvåldet är det hittills värsta – men inte enda – uttrycket för.
Torsdagen den 28 september gick Ulf Kristersson ut i ett ”tal till nationen”. Han talade om att han kallat till sig Rikspolischefen och Överbefälhavaren med målsättningen att ”se hur Försvarsmakten kan hjälpa Polisen i arbetet mot de kriminella gängen”. Jimmie Åkesson har uttalat sitt stöd för att ta hjälp av militären. Och Socialdemokraternas partiledare lyckades till och med gå ut före Kristersson med samma budskap. Detta efter att (S) hade fått nys om Kristerssons utspel. De tre största partierna tävlar nu om att vara bäst på ”hårda tag”. Sanningen är att M, S och SD har i praktiken bildat en auktoritär allians baserad på okunskap och opportunism.
Det finns få eller inga röster som klarar av att framhålla behovet att återuppbygga förtroendet för samhället i utanförskapsområden där det redan har hunnit växa fram parallella samhällsstrukturer. Vi som ville se, vi kunde också se, vad som hände under påsken 2022. På fyra dagar skedde nio upplopp i sju städer. Det kanske värsta i Örebro. Angreppen på polisen och på annan blåljuspersonal kom inte endast från våldsverkare. Även farmödrar med barnbarn deltog i stenkastningen mot polisen. Det som hände påsken 2022 visar hur lätt dagens situation kan växa över till ett lågintensivt – men dock – Krig mellan Staten och Förorten. Fattar inte företrädarna för M, S och SD detta?
Påsken 2022 var det polisens beskydd av Rasmus Paludans koranbränningar som var den utlösande faktorn. Den ständiga upptrappningen av hårda tag, exempelvis i form av ökade militära ingrepp i de civila livet, kan komma att bli den faktor som utlöser ett nytt lågintensivt krig i morgon.
Någon kanske invänder att det endast har talats om att militären ska användas till bevakning, utredning och transporter. Men när tabut att använda militären till civila uppgifter väl är brutet finns det väldigt litet som hindrar M, S och SD att fatta beslut om att utöka militärens uppgifter. Kanske till bevakningsuppdrag som berör utsatta områden?
Sedan när blev militären utbildad för att utreda brott?
Det är en sak att upprörda individer vill trappa upp våldsspiralen utan närmare eftertanke. Men det krävs mer av statsbärande partier. Socialdemokraterna har nu visat att de inte står högre än M och SD.
Men alla underliggande problem i utsatta områden finns kvar. Varken arbets- eller bostadsmarknaderna har kunnat spela den roll som de har kunnat göra tidigare när det gäller integrationen. Under lång tid har det varit politiskt tabu att diskutera en rad frågor. Kombinationen av faktorer som a) en misslyckad invandrings- och b) integrationspolitik, c) de smala åsiktskorridorerna samt d) nedskärningarna i välfärden har tillsammans bidragit till att åtgärder som borde ha vidtagits snabbt och med kraft istället har kommit alltför sent – eller i för liten omfattning.
De tre stora och tongivande partierna M, S och SD verkar endast kunna tänka på hur de ska bidra till att trappa upp våldsspiralen – tillsammans med berörda statliga myndigheter – och därmed driva samhället i alltmer auktoritär riktning. Den auktoritära alliansen M, S och SD framstår som helt oförmögna att ställa sig frågan hur förtroendet för myndigheterna ska kunna byggas upp, och återuppbyggas, i vissa utanförskapsförorter.
De tre partierna M, S och SD och cheferna för berörda statliga myndigheter har tidigare kunnat ta förtroendet för samhällets olika institutioner för given. Men så är det inte idag. Denna auktoritära allians verkar inte förstå den katastrof som redan har inträffat i och med att förtroendet inte existerar hos många människor i alltför många av Sveriges utsatta områden.
Ska det var möjligt att stävja gängkriminaliteten måste förtroendet för myndigheterna och för det politiska systemet byggas upp hos vissa, och åter-uppbyggas hos andra, i de miljöer som omger gängen – alltså i de allt fler utsatta områden som växer fram i Sverige. Det historiska ställningstagandet att beordra in militären för att ta över civila uppgifter innebär ett väldigt steg i auktoritär riktning. Detta steg går i motsatt riktning mot det nödvändiga projektet att bygga upp, och återuppbygga, förtroendet för samhället.
Det handlar verkligen om ett projekt. Och detta projekt kräver ett krisprogram.
Det behövs ”hårda tag” mot ledarna för knarklangargängen. Men det pågår, sedan länge, en kraftfull upprustning av polisen – både vad gäller antalet polisen och vad gäller lagstiftningen. Beslutet om att kalla in militären för att utföra civila uppgifter riktar uppmärksamheten åt helt fel håll. Militären leder tankarna mot krig – inte i riktning mot projektet att bygga upp, och återuppbygga, förtroendet för samhället och dess myndigheter.
Ådalen ’31 riskerar att bli Rosengård ’24.