Nöjesjournalisten och författaren Jan Gradvall kom, i oktober, ut med boken ”Vemod undercover: boken om ABBA ”. Gradvall skriver om vitt skilda ämnen som har med Sverige under 60- och 70 talet att göra, som raggarkulturen, punk och postpunk, dansband och charterdisco. Men det är när författaren beskriver det speciella soundet som Abba skapade, som det blir riktigt intressant.
Gradvall tar fasta på ett flertal olika ”ingredienser” ABBA-soundet. Bland annat nämner han att gruppen undvek att använda cymbaler på låtarna. Detta för att få en speciell klarhet i ljudbilden. En annan ingrediens var den R&B-inspirerade basisten Rutger Gunnarsson. Som många andra före honom pekar Gradvall på hur duon Agneta Fältskog och Anni-Frid Lyngstad lät sina röster smälta samman på ett unikt sätt. En annan ingrediens var Benny Anderssons speciella anslag på pianot.
När Gradvall frågar Benny Andersson hur han komponerar blir hans svar ”Jag vet vad jag letar efter när jag hör det”. Gradvall framhåller även Björn Ulvaeus stora roll som textförfattare till Anderssons musik. Ulveus ska ha sagt att orden i en bra poplåt inte bara ska betyda något, utan dessutom ”låta” bra.
Benny Andersson berättar i boken att han sedan unga år lyssnat på många olika typer av musik. Allt från gammeldans, gamla schlagers och visor till operett och klassisk musik. När Abba 2010 valdes in rockmusikens Hall of Fame betonade Benny Andersson, i sitt tacktal, vemodet som finns i dragspelsmusiken och han pekade på att samma vemod finns i Sibelius och Griegs musik, i Greta Garbos ögon och i Ingmar Bergmans filmer. Gradvall menar att vemodet är den underliggande känslan även i ABBA-soundet.
Själv minns jag att när Abba slog igenom på 70 talet så var det inte ”politiskt korrekt” att gilla deras musik. I alla fall inte i Sverige. Men så här, efter alla år, tycker jag personligen att Abbas musik är tidlös, för alla åldrar och stämningslägen. Och, för att sammanfatta det med ett enda ord – lysande.
Rock-Frasse