Den 25 april kl 16.00 inledde Vårdförbundet sin övertids-, mertids- och nyanställningsblockad. Detta innebär att 63 000 sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensköterskor och biomedicinska analytiker i alla Sveriges 21 regioner samt vid fyra privata vårdbolag tar strid för sina arbetsvillkor och löner.
Jag vill citera en av talarna vid den demonstration som hölls i Uppsala: ”Det är dags att vi blir långsiktigt lojala mot våra patienter, våra kollegor och våra arbetsplatser”. Det enda som händer när du jobbar över för att ge patienten vård, är att det nuvarande läget ”fungerar”.
Imorgon är schemat lika dåligt, och nästa patient är lika beroende av att någon jobbar över. Någon, för det kommer inte vara du… Din kropp är trasig och du går i en dimma av att ha vilat för lite alldeles för länge. Du har en pension som inte går att leva på, efter ett arbetsliv där lönen aldrig räckte till ett sparande. Någon annan måste ta ditt jobb, men vem vill jobba i en sådan verksamhet?
Vi är inte ikapp med vårdskulden efter pandemin, men nu måste vi pausa den planerbara vården igen. Alla händer inom vården kommer behövas för akuta insatser. Arbetet måste få schyssta villkor, annars kan vi aldrig anställa tillräckligt många för att ge varje patient den vård de behöver och förtjänar. Det måste gå att sitta ner på jobbet, för en kopp kaffe eller för att lyssna på en patient som inte får besök och inte har någon att prata med.
Vård är inte en fabriksprodukt, där en ny maskin kan öka takten. Det finns ett klassiskt skämt på temat: ”Om en orkester med 20 medlemmar spelar Bachs 9:e symfoni på 60 minuter, hur lång tid tar det för en orkester med 40 medlemmar”?
En annan sak vi lärde oss under pandemin var att effektivitet kan gå för långt. Vi behöver flex i systemet, vi behöver buffertar som kan absorbera en störning i en del så att den inte sprider sig. Idag är den bufferten personalens kroppar. 30 % orkar inte längre jobba heltid, vilket slår ytterligare mot en redan skamligt låg lön sett till det livsviktiga arbete de utför.
Vi behöver inte fler hjältar och eldsjälar som går in i yrket som ett kall. Vi behöver villkor som gör att fler vill jobba, att fler kan jobba, och att de varje dag har tid att göra ett bra jobb.
PS.
Jag är inte med i Vårdförbundet, jag jobbar inte inom vården. Så jag ingår inte i det ”vi” jag använder. Jag har heller ingen koll på villkoren idag, eller de krav facket ställer.
Men jag är med i ett fackförbund, och solidaritet är en grundpelare. Jag är också människa. Jag har behövt vård tidigare, jag kommer troligtvis behöva det igen. Och då vill jag få träffa personal som inte jobbar sitt femte tolvtimmarspass i rad.
Upp till kamp, kamrater och kollegor! För en bättre morgondag.