Internationellt

Valutgången i EU-valet har utlöst en kris för EU-projektet

Frankrikes president Emmanuel Macron
Den arrogante Emmanuel Macron spelade högt då han utlyste nyval - men förlorade. Foto: Kremlin.ru (CC BY 4.0)
Davis Kaza
Publicerad i
#202-203
Lästid 8 min

Valet till EU-parlamentet visade att den utveckling mot ständigt ökande överstatlighet som präglar EU-projektet saknar folklig förankring. Sedan det förra EU-valet har EU bland annat tagit sig rätten att kraftigt utöka sin budget och att finansiera detta genom att ta in egna skatter från medlemsstaterna. Utgången i årets EU-val utgjorde ett tydligt avståndstagande mot denna utveckling och har utlöst en politisk kris för EU-etablissemanget.

Valdeltagandet i alla EU-länderna landade på i genomsnitt ynka 51 procent – bara några tiondels procentenheter högre än 2019. Men valutgången innebar dessutom en tillbakagång för en lång rad partier som aktivt drivit på utvecklingen mot ökad överstatlighet inom EU. I EU-valet 2004 fick de socialdemokratiska, kristdemokratiska, liberala och gröna grupperna i EU-parlamentet (se faktaruta i slutet av artikeln) – som alla förespråkar ökad överstatlighet – tillsammans hela 81,7 procent av mandaten. I årets val lyckades samma fyra partigrupper enbart skrapa ihop 62,9 procent av mandaten. Det låga valdeltagandet och tillbakagången för partier som förespråkar ökad överstatlighet innebär att legitimiteten för nya överstatliga åtgärder är fortsatt låg.

Missnöje med överstatlighet och ekonomisk kris

I årets val hade dessutom en rad nyreaktionära högerpartier betydelsefulla framgångar, bland annat i Frankrike och Tyskland. Dessa partier spelade på det utbredda missnöjet med den ökande överstatligheten, men även på de sittande regeringarnas dåliga hantering av bland annat den ekonomiska krisen och invandrarpolitiken samt på en allmän oro över framtiden. I vissa länder kunde dessa partier även kanalisera ett växande ifrågasättande av stödet till ett fortsatt krig i Ukraina.

En särskilt oroväckande tendens är att ungdomarna i många länder, i hög utsträckning, har röstat på nyreaktionära högerpartier. Både franska Nationell Samling och tyska Alternative für Deutschland (AfD) hade ett större stöd bland unga väljare än bland äldre. I länder som Polen, Nederländerna, Spanien, Portugal och Österrike ökade högerpartiernas stöd kraftigt bland yngre väljare. Detta speglar den utbredda misstro som finns mot de etablerade partierna och deras förmåga att erbjuda en bättre framtid.

Macron spelade högt – och förlorade

Regeringspartierna i de två länder som tillhört de som drivit på mest för ökad överstatlighet sedan EU-valet 2019 – Tyskland och Frankrike – drabbades av närmast katastrofala valresultat. I Frankrike fick Nationell Samling 30 mandat – nästan tre gånger så många mandat som presidenten Emmanuel Macrons mycket EU-vänliga regeringsparti, som endast fick 13 mandat. I förra EU-valet var båda partierna lika stora. Macrons svar på detta var att, redan på valnatten, utlysa ett nyval till Frankrikes motsvarighet till riksdagen (Nationalförsamlingen)! Detta oerhört höga, och arroganta, spel förvärrade i ett slag den politiska krisen i Frankrike.

Efter den första valomgången den 30 juni blev nämligen Nationell Samling (med allierade) största parti med hela 33 procent av rösterna! Vänsteralliansen ”Nya Folkfronten” blev näst störst med 28 procent av rösterna. Först på tredje plats återfinns Macrons parti med 21 procent. Detta är ett förödande nederlag för Emmanuel Macron. Det franska valsystemet är visserligen utformat på ett sådant sätt att mandatfördelningen kan komma att bli mer fördelaktig för Macron efter valets andra omgång den 7 juli. Men det är uppenbart att Macron spelade högt och förlorade. I värsta fall kan Nationell Samling nu få egen majoritet i parlamentet och bilda regering. Men mer sannolikt är att det inte blir någon klar majoritet överhuvudtaget. Med tre olika block som har mycket svårt att samarbeta med varandra finns en stor risk att detta är början för en längre period av parlamentarisk kris i Frankrike.

Politisk kris även i Tyskland

I Tyskland blev de styrande Socialdemokraterna (SPD) bara tredje störst i EU-valet – mindre än både kristdemokratiska CDU/CSU och högerextremistiska AfD. SPD:s samarbetsparti De Gröna, som blev näst störst i EU-valet 2019, gjorde ett ännu sämre val och förlorade nästan hälften av sina mandat. Det tyska politiska etablissemanget följer nu noga vad som händer i Frankrike. På de tyska ledarsidorna spekuleras det vilt om huruvida den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz och dennes koalitionsregering överlever fram till det ordinarie valet hösten 2025. Oavsett är förbundskansler Scholz kraftigt försvagad.

Kris för EU-projektet

Den politiska kris som valutgången i EU-valet har utlöst i Frankrike och Tyskland är en kris för hela EU-projektet. Krisen är på många sätt allvarligare än den som uppstod då en majoritet av britterna röstade för att lämna EU (Brexit) i en folkomröstning 2016. Storbritannien gick med i EU först 1973, och har alltid haft en skeptisk inställning till EU-projektet och strävandena mot ökad överstatlighet. Redan 1975 organiserades en första folkomröstning om huruvida Storbritannien skulle vara kvar i det som då kallades för EG. Detta till följd av djupa motsättningar inom Labourpartiet rörande EG-medlemskapet.

Frankrike och Tyskland, å sin sida, har utgjort EU:s viktigaste ekonomier och tyngsta politiska aktörer ända sedan de första stegen mot dagens EU togs 1952 i och med inrättandet av den s.k. Kol- och Stålgemenskapen. Frankrike och Tyskland hade mötts i en rad krig under 1800-talet, liksom i de båda världskrigen under första halvan av 1900-talet. Unionen syftade bl a till att knyta de båda länderna närmare varandra ekonomiskt. Detta utgör en del av bakgrunden till att många EU-förespråkare talar om EU som ett ”fredsprojekt”. Detta är bakgrunden till att de kraftfulla motreaktionerna mot ökande överstatlighet, från väljarna i Frankrike och Tyskland, utlöst en allvarlig kris för hela EU-projektet.

Vi avrundar där vi började: Det valutgången i EU-valet visade var att utvecklingen mot ökad överstatlighet inom EU saknar folklig förankring. Kombinationen av ett fortsatt lågt valdeltagande och tillbakagången för några av de största anhängarna till ökad överstatlighet innebär att det inte finns någon legitimitet för nya stora åtgärder i överstatlig riktning. Krisen i Frankrike, men även i Tyskland, har skakat även de ivrigaste förespråkarna av ökad överstatlighet. Men så länge det saknas ett verkligt alternativ till borgerlighetens EU-projekt kommer rörelsen mot ökad överstatlighet, efter en period av omgruppering, åter att fortsätta.

Detta understryker behovet av att bygga gränsöverskridande fackliga samarbeten i syfte att upprätta gränsöverskridande kollektivavtal. IF Metalls strejk mot Tesla, i vilken 14 fackföreningar i fyra länder samarbetar för att slå vakt om kollektivavtalens ställning, utgör ett lysande exempel på den väg som facken i Europa måste ta i framtiden. Men det behöver också byggas upp trovärdiga socialistiska och demokratiska alternativ, i internationell skala, som en motkraft både mot ökande överstatlighet och mot nyreaktionära högerpartier som Nationell Samling. En sådan rörelse måste även ställa behovet av facklig kontroll över vinster och investeringar på dagordningen.

Vill du diskutera hur en sådan motkraft ska kunna skapas är du välkommen att kontakta oss.

Så gick det för de olika partigrupperna

Partierna som väljs till EU-parlamentet från EU:s olika medlemsstater fördelar sig på sju olika partigrupper utifrån sina politiska och ideologiska uppfattningar. Det finns även en åttonde grupp för partier som saknar partigrupp. Låt oss gå igenom de olika grupperna och hur det gick för dessa i årets val jämfört med valet 2019.

Socialdemokraterna (S&D)

En tillbakagång sedan förra EU-valet – från 154 mandat till 136. De största partierna i gruppen är Demokraterna från Italien, spanska PSOE och de tyska Socialdemokraterna. I denna grupp ingår även S från Sverige.

Liberalerna (Renew)

En tillbakagång sedan förra EU-valet – från 108 mandat till 75. Gruppens största partier är Macrons parti från Frankrike, tyska FDP och ett slovakiskt liberalt parti. I denna grupp ingår två svenska partier: L och C.

De gröna (Greens/EFA)

En tillbakagång sedan förra EU-valet – från 74 mandat till 54. Här ingår en rad miljöpartier, varav det tyska är det största. I gruppen finns även ett antal separatistiska parter från Spanien samt tjeckiska Piratpartiet. Från Sverige ingår MP.

Vänstern

En tillbakagång sedan förra EU-valet – från 41 mandat till 39. De största partierna är franska La France Insoumise och grekiska Syriza. I denna grupp ingår svenska V.

Kristdemokraterna (EPP)

En framgång sedan förra EU-valet – från 182 mandat till 188. De största partierna i gruppen är det tyska kristdemokratiska partiet CDU och dess bayerska systerparti CSU samt spanska Partido Popular och polska regeringspartiet Medborgarkoalitionen. Från Sverige ingår M och KD.

Konservativa EU-skeptiker (ECR)

En framgång sedan förra EU-valet – från 62 mandat till 83. De största partierna är Italiens Bröder och polska Lag och Rättvisa. I denna grupp ingår SD från Sverige.

Nationalisterna (ID)

På pappret en tillbakagång sedan förra EU-valet – från 73 mandat till 58. Tillbakagången beror bland annat på att tyska AfD uteslutits ur gruppen. Gruppens största parti är franska Nationell Samling. Här ingår även italienska Lega och belgiska Vlaams Belang. I gruppen finns inga svenska partier.

”De oanslutna”

Till dessa hör partier med sammanlagt 45 mandat. Här återfinns det högerextremistiska tyska partiet Alternative für Deutschland (AfD) samt Viktor Orbáns ungerska regeringsparti Fidesz.

Övriga nyvalda

Dessa nyvalda partier, med tillsammans 42 mandat, har ännu inte valt någon partigrupp. Här återfinns exempelvis det tyska partiet Förbundet Sahra Wagenknecht (BSW), som betecknas som ett invandrings- och EU-kritiskt vänsterparti. Här återfinns även en rad EU-kritiska högerpartier. De ”övriga nyvalda” kommer att hamna i någon av partigrupperna eller bland de oanslutna.

Nya grupper?

Partigrupperna kan komma att förändras under de kommande månaderna. Hela två nya grupper planeras. Viktor Orbán planerar att lansera partigruppen ”Patrioter för Europa” tillsammans med österrikiska FPÖ och ett högerpopulistiskt parti från Tjeckien. AfD, å sin sida, vill samla en rad högerextremistiska partier i en egen grupp.

Övriga kommentarer

  • De fyra partigrupper som aktivt drivit på för ökad överstatlighet är Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, De gröna och Liberalerna. Av dessa var det endast den kristdemokratiska gruppen som inte gick kraftigt bakåt i valet. Tillsammans förlorade de fyra partigrupperna hela 65 mandat.
  • Ser vi över tid är tillbakagången för dessa fyra partigrupper ännu större. Efter EU-valet 2004 hade de fyra partigrupperna. hela 81,7 procent av mandaten i EU-parlamentet. Idag samlar de endast 62,9 procent av mandaten.
  • Vänstern har inte lyckats fånga upp missnöjet med den ökande överstatligheten. Faktum är att flera av partierna som ingår i vänstergruppen har anpassat sig till EU-etablissemanget och tonat ned sin kritik mot den ökande överstatligheten. Två tydliga exempel är svenska Vänsterpartiet och grekiska Syriza.
  • De största framgångarna skördades av högerpartier som är uttalade motståndare till den ökande överstatligheten. Dessa hade, i sin tur, sina största framgångar i de två länder som tillhört de mest drivande för ökad överstatlighet: Frankrike och Tyskland.
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.