Vägen till socialism – med staten som instrument eller via demokratiska folkliga massrörelser?

Innehållsförteckning

1. Socialdemokratins återvändsgränd
2. En vändning mot stridbara fackföreningar
3. Borgerligheten tar över initiativet
4. Facken måste återuppbyggas och S maktmonopol brytas

1. Socialdemokratins återvändsgränd

Traditionella arbetarpartier som Socialdemokraterna har, tillsammans med dagens LO-fack och Vänsterpartiet, hamnat i en politisk återvändsgränd. Denna återvändsgränd är så djup att det förefaller närmast omöjligt att S och V samt fackföreningarna skulle kunna ta sig ur återvändsgränd och återta initiativet när det gäller samhällsutvecklingen. Det blir lättare att förklara vad vi menar om vi utgår ifrån socialdemokratin – den i Sverige fortfarande dominerande delen av arbetarrörelsen.

Staten – borgerlighetens politiska maskineri

En förklaring till att Socialdemokraterna idag befinner sig i en återvändsgränd har med partiets historiska val att göra när det gäller synen på statsapparaten. Istället för att bedöma statsapparaten utifrån dess ursprungliga och verkliga funktion – nämligen som det samlade uttrycket för borgerlighetens olika intressen och som garanten för dess bestående dominans av samhället – valde socialdemokratin att se statsapparaten som en opartisk och omutlig institution som stod över de olika samhällsklasserna och deras, mot varandra stridande, intressen. Borgerligheten behöver nämligen ett ramverk som håller ihop densamma – speciellt i tider av kris.

Med borgerligheten avses nämligen alla traditionella institutioner med makt: främst banker och stora tillverkningsföretag, officerskårerna inom polis, militär och underrättelsetjänster, olika mediahus – och till sist riksdagspartier som Moderaterna.

Socialdemokratin valde tyvärr medvetet att blunda för att det inom statens hårda kärna – de högre kretsarna inom militären, polisen och dess underrättelseorgan – alltid har funnits grupper med starka kopplingar till banker och storföretag som har motarbetat arbetarrörelsens strävan efter demokrati, social rättvisa och ekonomiskt medbestämmande. Istället för att avväpna statsapparaten, p g a dess politiska funktion som garanten för dess bestående dominans av samhället, var det just statsapparaten som socialdemokratin kom att använda som sitt instrument för att omvandla samhället! Det är denna paradox – socialdemokratins val att försöka förbättra samhället med hjälp av ett instrument som utgör dess hårdaste motståndare – som har lett partiet in i en återvändsgränd som den inte kommer att kunna ta sig ur. Detsamma gäller även för dagens ledare inom LO-facken och Vänsterpartiet.       

Statens mjuka delar

Med denna medvetet naiva syn på statsapparatens hårda kärna som grund har socialdemokratin ständigt strävat efter att öka storleken på, och befogenheterna hos, andra ”mjukare” delar av statsapparaten. Vi avser främst den kraftfulla utbyggnaden av landstingens sjukvård och kommunernas ansvar för skola och socialtjänst. Till detta ska även läggas de olika försäkringssystemen i samband med pension, arbetslöshet och sjukdom. Under många årtionden fungerade detta bra, och statsapparaten – de delar som utgjordes av landstingen, kommunerna och försäkringssystemen – bidrog verkligen till att utjämna klyftorna mellan samhällsklasserna.       

Men sedan mitten på 1990-talet har det börjat ske omfattande nedskärningar inom statens mjukare delar. Och på senare år – samtidigt som pengarna inte räcker till för sjukvård, äldreomsorg och skola – sker det en omfattande satsning på polis och militär. Och det handlar inte endast om en rent kvantitativ upprustning, utan utvecklingen går mot att polisen ska få allt större befogenheter i samhället samtidigt som polisen militariseras. Men som om det inte vore nog med dessa ökande satsningar på statens hårda kärna – polis, militär och underrättelsetjänster: Samtidigt pågår oblyga försök att ”polisifiera” statens (tidigare) mjukare delar! Detta bland annat genom försök att ålägga anställda i förskola, skola och sjukvård att agera som angivare (även andra makabra förslag har lagts fram – se faktaruta i slutet av artikeln).

Överstatliga statsapparater

Under de senaste 30 åren har dessutom ytterligare två ”statsapparater” etablerats i Sverige. Dessa får en allt större betydelse både för hur Sveriges skatter kommer att användas och för landets lagstiftning. Den första statsapparaten utgörs av den ständigt svällande EU-byråkratin med 33 ”generaldirektorat” och 32 000 byråkrater – med ständigt växande ambitioner. Den andra statsapparaten utgörs av den USA-ledda militäralliansen Nato. Precis som EU kommer även denna att lägga beslag på en växande andel av landets skatteinkomster och territorium. Till sist, kronan på verket, måste DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) mellan Sverige och USA nämnas. Detta avtal ger USA tillträde till 17 militärbaser i Sverige – och långt gående befogenheter för USA när det gäller möjlighet att agera på svenskt territorium.

Tittar vi oss runt omkring i världen – t ex i andra europeiska länder och i USA – pågår en utveckling som är nästan identisk med den som sker i Sverige. Detta ökar spänningarna inom länderna. Behovet att stoppa en ny kärnvapenkapprustning är en av de frågor som åter måste ställas på dagordningen.

Den rent kvantitativa tillväxten av militär och polis, domstolar och fängelser kompletteras dessutom ständigt med nya lagar som ger de hårda delar av statsapparaten allt större befogenheter. Detta kommer att leda till konfrontationer mellan de styrande och de styrda. Och dessa konfrontationer riskerar att bli allt hårdare.

Riksdagspartierna – utskott på statsapparaten

Socialdemokraternas val när det gäller synen på statsapparaten har inneburit att partiet i över hundra år har försökt att kanalisera alla former av strävanden efter samhällsförändringar genom statsapparaten. Det gäller enskilda arbetares strävanden, fackföreningarnas strävanden, de egna medlemmarnas strävanden och idag även Vänsterpartiets strävanden. S har alltså gjort allt för att alla samhällsförändringar ska gå genom statsapparatens olika institutioner. Och till dessa statliga institutioner hör numera även riksdagens partier. Varför? Därför att i snitt består endast två procent av dessa partiers inkomster av medlemsavgifter! De bidrag som kommer från det vi i dagligt tal kallar för ”staten” utgör 63 procent. Skulle vi sedan lägga till bidragen till riksdagspartierna från regioner och kommuner skulle partiernas skattefinansierade andel bli ännu mycket större. (Siffrorna gäller inte för S och C – dessa partier är mindre beroende av statsbidrag då de bedriver näringsverksamhet som bl a lotteriförsäljning.)

När nu en allt större andel av befolkningen – i Sverige men även i en rad andra länder – börjar opponera sig mot tillväxten av statens hårda kärna, dess ökande befogenheter, försöken att polisifiera statens mjukare delar och de allt tydligare tendenserna till vänskapskorruption – saknar socialdemokratin både förmåga att förstå de folkliga reaktionerna och en alternativ politik. Partiet har nämligen, i över hundra år, använt sig av staten som det helt dominerande instrumentet för att omvandla samhället. Och om detta instrument inte fungerar längre – då har alltså partiet hamnat i en återvändsgränd.

Det är därför som S inte längre förmår att gå i takt med stora delar av de arbetare, ungdomar och invandrare som tidigare satte sina förhoppningar till partiet. Istället uppfattas S som ytterligare en del av det ”klägg” som alla riksdagspartier och statliga institutioner, av allt fler medborgare, anses utgöra en del av.

Återigen: ett avgörande skäl till socialdemokratins politiska återvändsgränd är det ödesdigra val som partiet gjorde när det gällde synen på staten som någonting gott – som en opartisk och omutlig institution. Detta har sedan varit den grund på vilken partiet byggt sin politik i över 100 år – en grund som nu bryter samman.

2. En vändning mot stridbara fackföreningar

Statsapparaten är ingen opartisk och omutlig institution. Statsapparatens huvudsakliga funktion är att garantera att inga grundläggande förändringar genomförs – varken på arbetsplatser eller i samhället som helhet. Dess uppgift är att garantera det kapitalistiska klassamhällets fortbestånd. Därför måste framtidens arbetarrörelse bryta med den socialdemokratiska traditionen att kanalisera alla strävanden efter förändringar genom statsapparaten.

De nödvändiga grundläggande förändringarna i samhället kan endast genomföras genom den direkta makt som skapas genom arbetet och som organiseras via fackföreningarna – via stridbara, d.v.s. kämpande och fristående, fackföreningar.

Sedan en tid tillbaka har vi sett en början på en vändning mot mer stridbara fackföreningar på båda sidor av Atlanten. Så även i Sverige. Här måste vi nämna IF Metalls strejk mot Tesla för rätten till kollektivavtal och Vårdförbundets konflikt för bl a en arbetstidsförkortning. Båda dessa konflikter är väldigt betydelsefulla och utgör exempel på den vändning mot mer stridbara fackföreningar som kan anas.

I länder som USA och Storbritannien har det skett kraftfulla uppsving i den fackliga kampen. I höstas vann exempelvis de amerikanska bilarbetarna en mycket betydelsefull seger mot de tre biljättarna Ford, GM och Stellantis (f.d. Chrysler). Efter 40 dagars strejk erhöll arbetarna rejäla löneökningar och en rad andra förbättringar. I Storbritannien har bland annat sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal strejkat för högre löner som kompensation för inflationen – och vunnit viktiga segrar.

Tesla-strejkens betydelse

Men låt oss återvända till konflikten mellan IF Metall och Tesla. I denna konflikt har 14 fackföreningar från fyra länder slutit upp. Detta antyder hur viktig konflikten är. Utgången kan få en avgörande betydelse inte endast i Sverige. Vinner IF Metall kan detta, i bästa fall, innebära att Tesla tvingas accepterar kollektivavtal och därmed bättre anställningsvillkor för arbetarna i hela Europa och även i USA. Detta skulle i sin tur kunna innebära att även andra stora företag pressas att acceptera kollektivavtal och därmed bättre anställningsvillkor för sina anställda. En seger för IF Metall i Sverige skulle alltså kunna vara början på en uppåtgående spiral för arbetarna.

Förlorar, däremot, IF Metall mot Tesla skulle detta kunna innebära början på en nedåtgående spiral. En förlust innebär, med stor sannolikhet, att en rad företag som idag accepterar kollektivavtal skulle försöka göra som Tesla och vägra teckna kollektivavtal. Detta skulle utgöra ett enormt hot mot de rättigheter som arbetarna, exempelvis i Europa, vunnit när det gäller löner, arbetstrygghet och arbetsmiljö.

I ett sådant läge finns det inget val. Antingen tar fackföreningsrörelsen strid, bl a med hjälp av gränsöverskridande stridsåtgärder, i syfte att uppnå gränsöverskridande kollektivavtal. Eller så riskerar de fackliga organisationerna att förlora den ställning som det tagit ett halvt århundrade att bygga upp och därmed hotas även arbetarnas ställning på arbetsplatserna när det gäller löner, anställningstrygghet och arbetsmiljö. Dynamiken i situationen, antingen framåt eller bakåt, gör att kapitalägarna i Europa, USA och hela världen följer Teslakonflikten. Det är samma dynamik som gör att framtidens arbetarrörelse måste vara baserad på stridbara – kampvilliga och fristående – fackföreningar. Arbetarpartiet måste ge allt stöd både till IF Metalls strejkvakter och till Vårdförbundets.

Det måste tilläggas att fackföreningar som går ut i konflikt behöver sina medlemmar – exempelvis som strejkvakter och opinionsbildare. Detta innebära i sin tur ett växande självförtroende hos medlemmarna. Kämpande fackföreningar kommer att bli långt mer demokratiska än dagens passiva fack. Och, som bland annat Teslakonflikten visar, kommer fackföreningarna att tvingas kämpa – eller gå under.

3. Borgerligheten tar över initiativet

För Socialdemokraterna har den direkta kontrollen över LO:s olika fackförbund varit av avgörande vikt – historiskt sett. Partiets stora, men mer indirekta, inflytande över TCO och Saco har också betytt mycket för S. Men sedan årtionden tillbaka har S ”fackliga intresse” huvudsakligen handlat om att partiet har utnyttjat sitt inflytande inom facken för att öka sina platser i riksdagen, bilda regering samt behålla kontrollen över statsapparaten. 

Här måste vi göra en historisk tillbakablick.       

Den fackliga falangens nederlag

Det fanns under många årtionden två tydliga maktcentra, eller politiska falanger, inom Socialdemokratin. Den ena falangen inom S hämtade huvudsakligen sin kraft ut den fackliga byråkratin och deras direkta kontroll av de fackförbund som tillhörde LO. Det andra maktcentret, eller politiska falangen, kom att hämtade sin styrka genom det unikt långa socialdemokratiska innehavet av statsapparaten. Under 1970-talet ryckte den fackliga falangen till sig initiativet och förmådde formulera problemen i samhället. Frågor som demokrati på arbetsplatserna i form av Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL), samt de anställdas medinflytande över vinster och investeringar (löntagarfonderna), ställdes på dagordningen. Och dominerade, tillsammans med kärnkraften, den politiska debatten under 70-talet.

Men den samlade svenska borgerligheten – riksdagspartierna, medier, storföretag, banker, de övre skikten bland polis och militär – slog tillbaka. Ett exempel var 4-oktoberdemonstrationen 1983, med 75 000 deltagare, som främst riktade sig mot löntagarfonderna samt mot dess upphovsmän inom LO och S. Men även den hänsynslösa smutskastningen av främst statsminister Olof Palme (som vissa marinofficerare antydde arbetade för Sovjets räkning och därmed utgjorde en säkerhetsrisk) tillhörde den samlade borgerliga motoffensiven.

Maktskifte inom S som består

Den borgerliga motoffensiven fick två mycket tydliga effekter. Först förlorade Socialdemokraterna problemformuleringsinitiativet i samhällsdebatten. Istället för demokrati på arbetsplatserna och medinflytande över vinster och investeringar kom debatten att handla om behovet att öka företagens vinster, sänka skatterna och påbörja nedskärningar i offentliga sektorn. Sedan: Även om Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 och sedan behöll den ända till 2006 (med ett kort avbrott på 3 år i början av 1990-talet) var det en annorlunda socialdemokrati som styrde Sverige under dessa dryga 20 år. Inom Socialdemokraterna hade det nämligen skett en mycket tydlig maktförskjutning.

Då borgerligheten övertog problemförmuleringsinitiativet i samhället avspeglades detta även inom S! Den falang inom partiet som hämtade sin styrka från innehavet av statsapparaten övertog nämligen borgerlighetens problemformuleringar. ”Stats-falangen” inom S började, även de, driva frågor som behovet att öka företagens vinster, sänka skatterna och påbörja nedskärningar i offentliga sektorn. Det borgerliga initiativet i samhällsdebatten gjorde fackföreningsfalangens nederlag inom S desto mer djupgående. Mot sig hade fackföreningsfalangen plötsligt inte längre endast den traditionella borgerligheten utan även ”statsfalangen” inom det egna partiet. Dessa nya styrkeförhållanden i samhället, som avspeglades i form av en omgruppering inom S, innebar att ett avgörande maktskifte ägde rum både i Sverige och inom S under 1980-talet. Detta skulle komma att märkas under 1990-talet och framåt.

Statsfalangens (S) maktövertagande inom partiet kom att omsättas i konkret politik. Ett av de tydligaste exemplen på maktförskjutningen inom S är den ekonomiska politik som partiet kom att bedriva efter valsegern 1994. Under de fyra åren 1994-98 genomförde statsfalangen, ledda av Göran Persson, vad som senare betecknades som västvärldens hårdaste nedskärningsprogram. Detta innebar att S (och deras stödparti V) förlorade regeringsmakten 2006.

Efter åtta år med Alliansregeringen kunde återigen S, företrädda av statsfalangen, bilda regering både 2014 och 2018. Speciellt efter uppgörelsen som statsfalangen ingick efter valet 2018 – det s.k. Januariavtalet – innebar en förnedring av den fackliga falangen. Statsfalangen inom S gick med på att kraftigt försämra anställningstryggheten, genom att uppluckra LAS, efter krav från främst Centern under Annie Lööf – Sveriges då mest fackföreningsfientliga parti! Statsfalangen valde alltså Centern före den fackliga falangen inom det egna partiet! Den brutala nedskärningspolitiken under 1994-98, och uppluckringen av anställningstryggheten efter valet 2018, utgör två av de tydligaste exemplen på det interna maktskiftet inom S.

Men även om statsfalangen inom S har tagit över partiet innebär detta inte att den fackliga falangen är död. Om fackföreningarna hade klarat av att hålla ihop, politiskt, hade de kunnat försvara sina medlemmars anställningstrygghet 2019. Men statsfalangen inom S lyckades splittra LO-facken. Det har sällan varit så tydligt som då LAS urholkades att det hade behövts en politisk motkraft, en rörelse med ett både demokratiskt och socialistiskt program, som hade kunnat ena främst LO-facken och utmanat statsfalangen inom S.

Det som nu hände var att fackföreningarna, främst inom LO, både tvingades kämpa mot borgerligheten – riksdagspartierna, medierna och storföretagen – och den del av socialdemokratin som övertagit borgerlighetens politik (statsfalangen). Inför denna press klarade inte fackförbunden inom LO att hålla samman, utan de splittrades och förlorade striden om lagen om anställningsskyddet (LAS). Detta är något vi ska minnas inför framtiden. Staten och kapitalet är våra motståndare.

4. Facken måste återuppbyggas och S maktmonopol brytas

Den fackliga falangen inom S kan inte vinna maktkampen inom partiet. Mot sig har den, formellt sett, statsfalangen inom S. Men ända sedan början på 1990-talet har denna del av S speglat, eller egentligen utgjort en del av, det borgerliga etablissemanget. Detta med ett politiskt program för ökade företagsvinster, skattesänkningar (exempelvis under S-regeringarna 2014-2022) och nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Den lärdom som måste dras är att den fackliga falangen aldrig kan göra en comeback inom ramen för socialdemokratin utan att förstå vad den kämpar emot – d v s det borgerliga etablissemangets politiska program uttryckt genom statsfalangen inom S.

Framtidens arbetarrörelse måste vara baserad på kämpande och från staten – d v s från statsfalangen inom partier som S – fristående fackföreningar.

Slutsatserna är följande:

a) För att framtidens arbetarrörelse ska kunna ta upp kampen mot kapitalägare och offentliga arbetsgivare måste fackföreningarna göra sig redo att fortsätta den typ av strider som idag drivs av IF Metall – fast i en bredare omfattning som påminner om Storkonflikten 1980. Fackföreningar som tar strid måste involvera medlemmarna och kommer därför att bli mer demokratiska.

b) Konflikten mellan IF Metall och Tesla, där stridsåtgärder har vidtagits av 14 fackförbund från fyra länder, visar att fackföreningarna måste förbereda sig för gränsöverskridande stridsåtgärder i syfte att vinna rätten till gränsöverskridande kollektivavtal.

c) Detta kräver att fackföreningarna, inte bara i Sverige utan i en rad länder, måste göra sig redo för att bryta sig loss från olika former av statlig kontroll som har satt handbojor på facken.

d) När frågan om gränsöverskridande fackliga stridsåtgärder väl är ställd (se b) följer nästa steg: Företagen har länge flyttat investeringar och produktion mellan länder i syfte att spela ut fackliga organisationer mot varandra. Därför måste fackföreningarna i olika länder tillsammans resa frågorna om 1) fördelningen mellan investeringar och aktieutdelningar, 2) i vilken typ av verksamhet investeringarna ska göras, 3) var investeringarna ska förläggas geografiskt.

e) Detta leder i sin tur till att frågan om rätten till gränsöverskridande kollektivavtal måste ställas på dagordningen. Detta inte endast mellan olika länder inom EU utan även på båda sidor om Atlanten – med sikte på en verklig facklig världsfederation.

f) De omfattande strider som stundar – gränsöverskridande stridsåtgärder för rätten till internationella kollektivavtal; en kamp om ägandet, fördelningen mellan investeringar och aktieutdelningar; ifrågasättande av kapitalägarnas tidigare självklara rätt att ensam fatta denna typ av beslut – detta innebär att vi måste klara två typer av uppgifter samtidigt:
* Vi måste återuppbygga de fackliga strukturer som socialdemokrater och vänsterpartier har låtit förfalla under årtionden – baserad på en insikt om att både kapitalägarna och staten utgör motståndaren. Det viktigaste i denna återuppbyggnad består i att skapa en ny generation av aktivister,
* Vi måste samtidigt även arbeta för att skapandet en medveten socialistisk rörelse – på sikt en arbetarinternational – med ett politiskt program som förmår ena en rad krafter i kampen för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället. Vi står inför en dubbel uppgift.