Lisa Linnea gör fina akvareller och delar ateljé med andra konstnärer i Umeå. Jag såg henne när hon uppträdde på en dansscen också. En kreativ kvinna. Med riktigt tung ryggsäck – sexuella övergrepp inom familjen – som hon tagit tag i och jobbar med för fullt. Nu vill hon berätta om vilken betydelse Rise fått i hennes liv.
Vad är Rise?
– Det är riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen.
– En helt ideell förening som startade 1981 som erbjuder stöd för vuxna som utsatts sexuellt som barn. Rise informerar om sexuella övergrepp mot barn, om dess konsekvenser och om möjligheterna till läkning och utveckling.
Hur fann du vägen dit?
– Jag bodde i Finland och pluggade konst. Mådde dåligt, ville dö, gick i terapi. Då fann jag adressen, tog kontakt, träffade någon på Rise i Stockholm, blev medlem och gick på mitt första Riseläger. Jag har gått på två eller tre, alla så otroligt viktiga för mig.
Vad vill du berätta om din bakgrund och uppväxt?
– Jag upplevde både kärlek, värme och närhet i hemmet. Men samtidigt en gränslöshet, sexuella och psykiska övergrepp och mobbning i familjen. Jag var van vid det här.
– Övergreppen startade med min bror, som är 4 år äldre. Han berättade senare att det började redan när jag var 2 år.
– All min medvetenhet innehåller sådana moment som att jag är värdelös. Vem som helst kan göra vad som helst med mig, med min kropp och med min sexualitet. Det var något jag var villig att ge bort mot uppmärksamhet eller bekräftelse eller för att få vara med. För jag visste inget annat.
– Det tog riktigt lång tid. Först när jag var 17 år, förstod jag på riktigt hur fel det var. Den här ”relationen” med brorsan tog slut när jag var 11 år. Det finns så mycket att berätta. Jag vill nog egentligen skriva böcker om det här. För jag vill bli hel och det kan hjälpa någon annan också.
– Ingen i min familj förnekar att det här har hänt. Allihopa är stolta över att jag finns, att jag gått vidare och gått ut med min historia. Det inkluderar att mamma var så otroligt gränslös, inte medvetet eller med flit. I sin omedvetenhet och oförmåga utsatte hon mig psykiskt i att hon och min pappa visade upp sin intimitet.
– I åldern 8-11 var min bror och jag liksom ett par i hemlighet. Jag sökte mig till honom för att få uppmärksamhet. Jag har haft så mycket skam kring det. Men det som var en av de
svåraste och mest komplexa övergreppssituationerna har varit att hela familjen egentligen var utsatta för mina föräldrars gränslöshet. Det lästes pornografiska noveller som högläsning när jag skulle sova. Då var jag 13 år och visste inte att jag kunde gå ut och lämna rummet.
– Det har gjort att det har blivit en fullständigt jättekonstig värld från att vara barn till vuxen. Jag har fått gå igenom många intima relationer för att hitta vad som är sunt, vad jag vill.
– Jag har en syster också. Hon har tyvärr också varit med i de här lekarna. När jag var ett par år, var hon 4. När brorsan inte var med tog hon tag i och bearbetade de här lekarna på mig, genom att säga till grannpojkar att de skulle utföra saker på mig. Hon har själv uttryckt att hon använde oss som levande dockor. Jag tänker att det var väldigt terapeutiskt för henne.
– Som vuxen skäms hon jättemycket för det och har bett om ursäkt. Men hon förnekar inte heller att det hände, så det har varit lager på lager. Flera gånger har jag utsatts. Men jag jämförde med andra hem där det fanns alkohol, våld och slagsmål, så jag tyckte inte att det var så farligt. Men om man jämför med hur det ska vara så har det varit skitfarligt och jättejobbigt. Det har också varit så ihopblandat.
Kan du beskriva hur du kände dig?
– I min upplevelse som utsatt var grundkänslan att jag är värdelös och jag identifierade mig med det. Jag var hemma i det. Min identitet var att vara värdelös och bjuda på mig själv. Att vara livrädd och otrygg. Gradvis i möten med andra människor, fann jag att det kunde vara annorlunda.
– Jag började förstå att det kan finnas respekt, personligt space, avsaknad av mobbning. Och att jag kan få vara inkluderad, att jag kan få vara med. Saker som egentligen är självklarheter.
– Ju längre tiden gått, ju mer har jag orkat ifrågasätta hur det var i min familj. För jag var så beroende av familjen. Jag hade försökt tolka familjen och beteendena hemma som normen, för att kunna överleva.
När kunde du börja öppna upp och berätta?
– När jag var 12 år i sexan, hade vi en vikarie som hette Alja i två dagar. Hon sa att ni kommer alltid att komma ihåg vad jag heter. Hon struntade i andra ämnen och berättade om sexuella övergrepp och om incest i familjen. Hon berättade om onani, allt sådant som man inte pratade om eller satt ord på.
– Det kom perfekt för mig i tiden. Det var året innan som jag lyckats få slut på de här sessionerna med min bror. Gränslösheten i familjen fanns kvar. Min mamma berättade detaljerat om sina sexuella eskapader när jag var 13-14 år. Att ha mammas sexliv på näthinnan när jag växte upp var ett jätteövergrepp för mig.
– Det som Alja lyfte var att det fanns en viss procent, att det statistiskt i den här klassen sitter minst två stycken som utsatts. Jag sa inget, men jag tänkte att då är jag inte ensam. Då kom längtan efter att gå och prata med någon. Det är ju just det som har hänt nu 2024 och jag gick i sexan 1986.
Hur har du hanterat de här övergreppen under åren?
– Rise fanns inte när jag växte upp, utan kom in i mitt liv först när jag var vuxen. Och då i glesbygd fanns inte tillgång till stödgrupper. Så jag blev en dubbel person, en inåtvänd och en utåtvänd som blev duktig i skolan.
– Jag tror alltid att det här inre skamsna lilla jaget har haft en stumhet eller en tysthet. Men visat mig att en del av mig finns i hur jag ser på saker och ting. Att jag har en uppmärksam blick och den märktes senare i mitt konstnärskap.
– Jag blev mobbad i skolan, vi har flyttat runt mycket. Det har hänt en del längs vägen. Jag gömde undan mig i ett litet hörn. Från det lilla hörnet har jag skickat signaler till det stora jaget. Att skapa. För det är ju verkligare och viktigare än den stora världen som jag tyckte var otroligt otäck, jag fixade inte den världen. Då byggde jag mig istället en konstnärsidentitet.
– Den identiteten satte upp några mål ungefär i gymnasieåldern. Att jag någon gång skulle kunna måla fina bilder och ställa ut på Galleri Ridelius i Visby. Vi bodde ju på Gotland. Jag blev till slut akvarellist och konstnär. Jag har gått konstskolor. Hösten 2013 bokades det in en separatutställning med mig och mina akvareller på galleriet. Det var mycket annat som hände också och det var då det snäppte till, under en psykos 2013.
– Mina två jag öppnade dörren och började prata med varann. Det ser jag inte som en sjukdomshändelse utan som ett uppvaknande, en möjlighet till att bli frisk.
På vilket sätt är du involverad i Rise?
– Jag är deltagare i den första fysiska stödgruppen inom Rise som genomförs i Umeå. Jag önskar att inom några år få vara med och utvidga möjligheterna för Rise i Umeå.
Vad skulle du vilja bidra med?
– Kanske hitta en lokal. Ha regelbundna stödgrupper återkommande år efter år. Också ha öppna stödgrupper, inte bara slutna. Då träffas man på 8 träffar. Det är samma personer som kommer. Uppdelat på rundor med viss tid på sig att prata och samma tid för var och en.
– Man är tyst när någon pratar. Det är väldigt tydliga regler. Detsamma i Rise verksamhet i Stockholm och i Göteborg. I Stockholm kan man ha workshops eller utflykter tillsammans och alla läger är där också. Alla kan vara medlemmar om man har egen erfarenhet av sexuella övergrepp som barn.
– Tänk om jag skulle kunna anordna läger oavsett var man bor i landet, kombinerat med akvarell, terapeutiskt skapande. Alla skulle kunna vara stödmedlemmar även om de inte varit utsatta själva. Jag skulle kunna tänka mig läger i regi av Rise eller ett samarbete med Vän i Umeå eller STF (Sveriges turistförening).
– Jag har visioner om att kunna dra till fjälls några dagar, med några som behöver få känna att det finns en annan värld. Och öppna upp för att min erfarenhet kan kombineras med den långa konstnärsbana som jag haft och den långa självbearbetande väg jag gått.
– Jag har haft perioder när jag skrivit om det jag varit med om. Jag har jobbat med mig själv i olika terapier. Gjort sorgbearbetning, gjort mycket för att komma framåt.
– Det finns otroligt många som jobbat med sig själva. Men om jag kan vara en av dem som kan bygga upp en verksamhet i Umeå, så skulle det kännas väldigt meningsfullt och värdefullt att få bidra. Att det inte bara är att det var jobbigt, tungt och att allt det jag gjort under resan bara ska slängas bort.
– Jag kan sammanställa ett hjälpmaterial. Sammanställa kloka, tänkvärda saker som jag gjort genom åren. Från mina erfarenheter, dagböcker, anteckningar, dikter. Och de bilder som visar hur jag mått, hur jag känt mig.
– För jag har målat av mig mina känslor och min desperation för min överlevnad. Jag har målat mycket. En del vackert, men annat är rena rama ropet på hjälp från en del av mig till en annan del av mig. Om jag kan sammanställa det materialet, kanske ha en utställning, föreläsning eller skriva en bok så skulle det vara hjälpsamt. Jag skulle kunna ha en frilansande kurs i självhjälp, att återerövra barndomen, bli hel.
Du skulle alltså bli som den här vikarien?
– Ja, jag kan visa barn som växer upp en möjlig framtid i gemenskap och helt skamfritt. Att de äger sina erfarenheter, sina känslor, ge hjälp och verktyg till att kunna uttrycka sig i bild och text. Inom Rise är det alltid det talade ordet som gäller. På en runda när man talar kan man inte sitta och rita.
– Jag vet att i mitt fall under mina övergrepp har en del skett redan innan jag var skriv- eller läskunnig, innan jag hade ett särskilt uttalat talspråk över huvud taget. Det är olika utifrån av vem man utsatts av, hur, i vilken grad, hur gammal man var.
– Vi är olika individer med olika sätt att uttrycka oss. Jag tror på att etablera en bas för bearbetning där bildspråk, rörelse, dans och yoga är i fokus. Så jag kan bidra till att lyfta upp bildspråkets betydelse för det är direkt och intuitivt och utan värderingar. Det finns inget rätt och fel i de bilderna.
– Vissa vill kunna måla föreställande. Den biten har jag tränat upp genom konstskolor och när jag haft senare kriser. Till exempel när mitt barn dog så blev jag akvarellist och verkligen skicklig på att måla av föreställande. Jag skulle kunna lära ut den biten också.
– Men det är inte något som motsäger en bild jag målat från det inre barnets perspektiv, som är en barnbild fast målad av en vuxen. Det är lika fint i mina ögon. Lika värdefullt eller mer värdefullt för den uttrycker en känsla inifrån. Autentiskt, det jag ser, hur den här känslan ser ut.
– Det är så lätt hänt att hela vuxensystemet inte orkar se barns språk som ofta består av ljud, gester, lekar, bilder. Man säger att det ser ut som en barnteckning. Så menas det som något negativt eller nedvärderande, istället för att se den som det autentiska beviset. Så här hade det här barnet kunnat uttrycka sig. Vad barnet vill säga, hur mår det, hur känns det. Ibland är det bara kludd, men oftast inte.
– Den där ruffiga gröna geggan, den betyder kanske hopp, monster, framtiden, drömmar eller en liten gräsplätt eller ett minne från just i morse. Att höra barn berätta om vad de målat är exakt lika värdefullt som det dyrbaraste konstverket i världen.
– Här har jag målat den här katedralen. Här sträcker den här personen ut boken till den andra personen och det betyder det här och det här. Det är exakt samma. Vi måste förstå att barn har en egen värld. Och att barns världar är jämbördiga med alla andra individer, vuxna som barn.
Vilka tecken på sexuella övergrepp kan man leta efter?
– Även den mest uppmärksamma läraren eller föräldern kan nog leva nära ett barn utan att upptäcka det här. Skammen kan sitta så pass djupt, den satt så djupt i mig efter det som hände mig i lekstugan när jag var 4-5 år. Att jag genom min syster blev utsatt av grannpojkar sa jag till min mamma först när jag var 45. Hon fanns ju där. Det är inte självklart att man ser.
– Det finns en massa tecken, men de kan lika gärna bero på att man hade urinvägsinfektion eller att det var en händelse i skolan när man hade ramlat. Men om ett barn faktiskt berättar, så tro på barnet. Man hittar inte på att någon har känt på ens könsorgan eller tafsat en i rumpan eller sagt något opassande eller att den vuxna hade en sådan blick som kändes obehaglig.
– Jag har hört hundratals historier genom Rise där barn varit modiga och berättat t ex för sin mamma att pappa eller min bror gjorde det här mot mig och mamman eller pappan har reagerat och sagt nej, det här kan inte vara sant istället och inte trott på barnet.
– Då går det kanske 20 eller 30 år, eller resten av livet och barnet vågar inte berätta. Om barnet berättar, tro på barnet, var inte dömande, få inte ett stort vulkaniskt utbrott för att det är så stort och hemskt. Försök vara lugn, icke dömande och bara finnas där. För det som har hänt har hänt och om barnet åtminstone slipper vara ensam om det så är det så oerhört mycket värt.
– Första gången jag berättade var jag 11 år. Det står i artikeln som jag gick ut i Västerbottens-Kuriren 2006. När jag också höll föreläsningar om min historia i Kvinnohuset i Umeå, tillsammans med en utställning av min konst under ett par veckor.
– Jag berättade först för min syster när jag var 11 år. Hon trodde på mig, men förstod inte riktigt hur det hela hängde ihop. Jag sa att du kan ju gömma dig i rummet när det ska hända nästa gång.
– Hon sa det till pappa och han skuldbelade oss båda, såg då inte att jag var ett offer för min bror. Dock sattes det ändå stopp för det hela. Tänk om min syster inte trott på mig. Det är väl fler än mig som upplevt att den som är förövaren säger att du får inte berätta det här.
– Min bror hade sagt att du får inte berätta för mamma eller pappa. Men han hade inte uttryckt sig och sagt att du får inte berätta för vår syster. Till slut var jag så smart, så jag kom på att jag kunde ju berätta för henne.
– Det kan ju vara så att en förövare sagt att du får inte berätta för någon eller jag ska döda dig om du gör det. Eller du kanske har en förövare som slår dig eller förövaren kanske är din pappa eller mamma.
– Genomsnittsåldern att våga berätta kan vara 20 år. Det kan gå så lång tid. Som nära anhörig ska man inte klandra sig för att man inte ser. För vi har tyvärr ett samhälle som är så tabu-, skuld- och skambeläggande så det är inte lätt. Man blir expert på att hålla det gömt och det är nog fler än jag som delat upp sig i minst två personer. En som varit utsatt och en som är som alla andra som omgivningen förväntar sig att man ska vara.
Vad är det för slags teman på träffarna i Rise?
– Första temat var “Det här hände mig”. Ibland är stödgrupper öppna bara för kvinnor, ibland blandat och ibland bara för män. Det kan handla om vem eller vilka var förövaren/förövarna, hur gammal var du, var hände det, vad blev du utsatt för, hur reagerade du, har du berättat för någon, i så fall när och för vem.
– Ett annat tema är “Ensamhet, utanförskap och isolering”. Det är vanligt att man isolerar sig för att hantera sin ångest. Det kan man göra antingen i sig själv eller rent fysiskt. Man kan bli en enstöring, låta bli att vara i umgänge eller i sociala situationer. Man kanske inte klarar att ha en relation för det är så komplicerat för en.
– Det är underbart att vara med och prata med andra som varit utsatta, men det kan också känns så stort. Det händer processer i en själv, med kroppen och minnena och då får man ta det lite i taget.
– Vi träffas 2 timmar varannan vecka. Det är 2 ledare och 8 deltagare, men det blir ändå inte så många minuter per person. Man måste inte lyssna på de andra, utan kan få vara fokuserad på sig själv. Ledarna lyssnar aktivt på allt.
– Det är så stort, nu när jag väntat så länge och egentligen skulle ha behövt påbörja pratet redan i tioårsåldern. Min bearbetning började aktivt när jag var 25 och sedan dess har jag väntat i 25 år till. Då är det stort att bara träffas i den här gruppen. Mina olika jag får träffas med andra också, i samma rum. Det är skambefriande.
– Det är frivilligt om man följer temat eller pratar om något annat.
– Alla deltagare i rummet har varit utsatta, alla i rummet har varit utsatta som barn. Allt är frivilligt och vi har tystnadsplikt. Man får vara anonym. Att vara med och träffas fysiskt går ej att jämföra med digitalt, det är så stort och värdefullt.
– Jag försökte tidigare att starta stödgrupp här i Umeå och även på Gotland. Det var för få deltagare och gick inte. Det borde vara självklart att alla känner till Rise. Många i samhället har något fysiskt eller psykiskt som sätter sig i kroppen för man inte får tala om det.
– Jag har en till viss del dysfunktionell barndom som man skäms för och inte vill tala om. Men att inte prata om det skapar bara problem.
En annan dröm som Lisa Linnea kan se framför sig är att göra tv tillsammans med akvarellmålaren Lars Lerin och Junior. Att de samlar ihop en grupp utsatta i en helande process, pratar, bearbetar, målar tillsammans. Gör det skamfritt, som hon säger.
Så når man Rise
Det går att chatta med Rise stödlinje på www.rise-sverige.se. Det går även att mejla stod@rise-sverige.se eller ringa 08-696 00 95. Vill du komma i kontakt med Lisa Linnea går det bra att mejla till lisalevasdotter@gmail.com eller sök på Facebook efter Lisa Linnea Akvarell.