Internationellt

Valet i Storbritannien: Nederlag för Tories – men ingen entusiasm för Labour

Keir Starmer med fru flyttar in på 10 Downing Street
Keir Starmers och Labours valseger var främst ett nederlag för Torypartiet. Foto: Rory Arnold / No. 10 Downing Street (CC BY-NC-ND 2.0)
Veckans Nyheter
Publicerad i
#204
Lästid 11 min

Denna artikel är en översättning av ett uttalande som publicerades av den brittiska organisationen Socialist Party med anledning av valet i Storbritannien den 4 juli. Vi väljer att publicera uttalandet för att ge våra läsare en mer nyanserad bild av vad skedde i det brittiska valet än vad etablerad media har gjort.

PartiAndel av rösternaAntal mandatFörändring jmf förra valet
Labourpartiet33,7 %411+209
Torypartiet23,7 %121-244
Liberaldemokraterna12,2 %72+61
Reform UK14,3 %5Nytt parti
De Gröna6,4 %4+3
Scottish National Party2,5 %9-39
Oberoende2,0 %6+6
Övriga5,2 %22-2
Tabellen är sammanställd av Veckans Nyheter med siffror från engelska Wikipedia. Då uttalandet från Socialist Party är skrivet innan det slutliga valresultatet var klart kan siffrorna i tabellen och artikeln skilja sig åt.

Inte bara utröstade – Tories (det konservativa partiet) har krossats. Väljarna har straffat dem för 14 år av åtstramningar, angrepp mot arbetarklassen, lögner och korruption. Färre än sju miljoner människor gick och röstade på Torypartiet, det lägsta antalet röster på ett århundrade. Tio ministrar och 250 parlamentsledamöter från Torypartiet har förlorat sina platser, de största förlusterna någonsin för en avgående regering i Storbritannien.

Partiledaren och avgående premiärministern Rishi Sunaks enda bedrift är att det fortfarande finns en Tory-parlamentsledamot i hans valkrets – den enda av de fem tidigare premiärministrarnas valkretsar där Tories behöll sitt mandat. Under frukosten den 5 juli fick miljontals människor njuta av att se den före detta premiärministern Liz Truss sparkas ut som parlamentsledamot för South West Norfolk – en plats där Tories tidigare hade en majoritet med 24 180 röster

Resultatet, när det gäller antalet platser, innebär en jordskredsseger för Labour och tangerar nästan Tony Blairs seger med New Labour 1997. Men entusiasmen för Keir Starmers Labour lyste med sin frånvaro under valrörelsen. Det absoluta röstetalet för Labour var 9,7 miljoner, lägre än de 10,2 miljoner röster som Jeremy Corbyn-ledda Labour fick 2019, för att inte tala om de 12,9 miljoner han fick 2017. Labours röstandel på omkring 34 procent är den lägsta någonsin för en valsegrare och kan jämföras med att Corbyn fick 40 procent av rösterna i valet 2017 – den största ökningen för ett nationellt parti i ett val sedan 1945. 

Valdeltagandet, som låg på mindre än 60 procent, var minst lika lågt som 2001 och kanske det lägsta någonsin i ett allmänt val. Inget av detta har naturligtvis hindrat talespersoner för Labour att tillbringa valnatten med att, i all oändlighet, upprepa för borgerlig media hur det var Starmers framgångsrika ”förändring” av partiet (i verkligheten en återgång till pro-kapitalistiska New Labour) som hade gjort Labours valseger möjlig efter partiets påstått ”sämsta valresultat sedan 1935” i det förra valet 2019.

Verktyg mot Torypartiet 

I verkligheten använde sig väljarna av vad de såg som det mest effektiva verktyg de kunde hitta för att besegra en regering vars politik har inneburit en massiv sänkning av levnadsstandarden i Storbritannien. Under 2022 och 2023 stod regeringen inför den största strejkvågen sedan 1980-talet. Nu följdes detta upp vid valurnorna. I Skottland använde väljarna Labour-valsedeln för att straffa den skotska regeringen, ledd av Scottish National Party (SNP). I England var det istället Tories som utgjorde fienden.

Resultatet av detta var att Labours röstandel i England inte blev högre än 2019. I många av valkretsar där Torypartiet varit störst skedde ett skifte till Labour, men i valkretsar där Labour redan hade ett starkt stöd stannade många istället hemma eller röstade på andra partier. Röstningen i Wales var liknande, även om Labours röstandel faktiskt sjönk från 2019, vilket återspeglar ilskan över de åtstramningar som också har påtvingats av det Labour-ledda walesiska parlamentet Senedd

I andra valkretsar, särskilt i det så kallade ”börsmäklarbältet” i Surrey och i sydvästra England, var det Liberaldemokraterna som sågs som det bästa sättet att besegra Tories. Detta resulterade i att partiet fick ytterligare 61 platser i parlamentet samtidigt som de endast ökade sin andel av rösterna med 0,6 procent.

För många fackföreningsmedlemmar och socialister kommer det mest oroande med valresultatet att vara stödet för Nigel Farages högerpopulistiska parti Reform UK. Reform UK fick fem parlamentsledamöter valda, men partiet fick drygt fyra miljoner röster – en halv miljon mer än Liberaldemokraterna. Detta är en varning för framtiden. Det finns en risk för att högerpopulistiska och rasistiska krafter kliver in i det vakuum som riskerar att uppstå när ilskan mot den tillträdande Labourregeringen växer. Icke desto mindre var inte valet det genombrott för Reform UK som antytts i borgerliga medier. Den direkta föregångaren till Reform UK, Brexitpartiet, fick mer än fem miljoner röster i EU-valet 2019, och dess inkarnation dessförinnan – United Kingdom Independence Party (UKIP) – fick nära fyra miljoner röster i valet 2015. 

Torypartiets kollaps 

Den stora förändring som skett under 2024 är den fullständiga kollapsen för Tories väljarbas. Historiskt sett var Tories det mest framgångsrika borgerliga partiet i världen. På 1950-talet hade partiet nästan tre miljoner medlemmar. Nu har det reducerats till inte mer än några råttor som slåss i en säck. Utan tvekan kommer det i efterdyningarna av valet att bli ytterligare strider i och runt Torypartiet när de mer seriösa representanterna för kapitalismen kämpar med den populistiska högerflygeln om kontrollen över spillrorna av deras parti. 

I slutändan beror Tories impopularitet på att de agerar i den brittiska kapitalismens intresse, vilket har lett till fallande reallöner, stigande levnadskostnader och sönderfallande offentlig service. Idag, den 5 juli 2024, är miljontals människor glada över att ha röstat bort Torypartiet från regeringsmakten. Men den tillträdande regeringen har, dessvärre, i huvudsak lovat en fortsättning av Tory-politiken. Att hålla fast vid Tories ”finanspolitiska regler”, som Starmer har lovat att göra, skulle innebära – om tillväxten i genomsnitt är 1,1 procent per år, vilket den varit sedan 2008 – ett ”svart hål” i de offentliga finanserna på cirka 60 miljarder pund (drygt 800 miljarder kronor). Med andra ord är Starmers Labour, som också agerar i den brittiska kapitalismens intresse, inställt på att se till att en ny era av ännu mer åtstramningar kommer att inledas, inklusive skattehöjningar och angrepp på levnadsvillkoren för majoriteten av arbetarklassen. Det är därför som The Sun, Sunday Times, The Economist och Financial Times alla stödde Starmer, vilket återspeglar att majoriteten av kapitalistklassen föredrar en Labourregering, något som var otänkbart när Jeremy Corbyn var ledare.

Arbetare måste förbereda sig för att kämpa för förändring 

Vilka slutsatser måste arbetarrörelsen dra av detta? Inte att ingenting kommer att förändras, utan att vi måste vara beredda att kämpa för att saker och ting ska förändras. En opinionsundersökning från YouGov samma vecka som valet ägde rum visade att endast 2 procent av Labours väljare förväntar sig att den tillträdande regeringen ska skära ned inom den offentliga sektorn. Det visar att trots alla Starmers försök att dämpa arbetarnas förväntningar på hur lite ”förändring” han faktiskt kommer att leverera, är det oundvikligt att Torypartiets utträde väckt vissa förhoppningar. Starmer har dock gjort klart att han inte har för avsikt att återställa den 40-procentiga minskningen av det statliga stödet till kommunerna eller att kompensera för den reallönesänkning med mer än 10 procent som drabbat lärare, sjuksköterskor, offentliganställda, läkare och andra offentliganställda sedan 2010. Inte heller har han lovat att åternationalisera stålindustrin, posten, vattnet eller annan privatiserad verksamhet.

Strejkvågen mot Toryregeringen visade på ett tydligt sätt hur kollektiva strider kan ge resultat. Nu måste fackföreningsrörelsen förbereda sig på att kämpa för arbetarnas intressen även under Starmers Labour, och avvisa de oundvikliga försöken från vissa fackföreningsledare att agera försvarsadvokater åt Labour när partiet angriper arbetarnas intressen. Även en Starmer-regering går att pressa till eftergifter i form av exempelvis höjda löner inom den offentliga sektorn eller förbättringar för studenter som hotas av fattigdom och enorma skulder. Inget av detta kommer dock att uppnås genom att be snällt, utan kommer att kräva arbetarnas masskamp. 

En politisk röst för arbetarna 

Arbetarrörelsen behöver också skapa en politisk röst för att kämpa för arbetarklassens intressen inom parlamentet samt för att ge en röst åt striderna på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden. I upptakten till detta val kämpade Socialist Party för en arbetarlista med kandidater, med argumentet att även ett litet block av arbetarledamöter i nästa parlament skulle sätta press från vänster på Starmer och bereda vägen för byggandet av ett massarbetarparti under perioden fram till nästa val.

Vissa som ville rättfärdiga en röst på Labour hävdade att det brittiska valsystemet, som innebär att endast den kandidat som fått flest röster i sin valkrets väljs till parlamentet, gör det omöjligt att stå utanför de stora etablissemangspartierna och att det inte kunde göra någon skillnad att välja en handfull parlamentsledamöter. Men ändå har valet av en handfull parlamentsledamöter för både De gröna och Reform UK redan skapat svallvågor och ger en glimt av vad ett block av arbetarparlamentariker kunde ha inneburit.

När strejkvågen var som störst lanserade en rad framstående fackföreningsledare kampanjen ”Enough is Enough” (ungefär ”Det är nog nu”) som en halv miljon människor anslöt sig till. Tänk om detta hade lanserat som ett nytt politiskt parti som kämpade för arbetarklassen snarare än en oklar kampanj. Det hade sannolikt kunnat ha fått ett block med parlamentsledamöter valda. Det skulle också ha varit det bästa sättet att slå undan benen på högerpopulisterna i Reform UK. Vi får inte glömma att mer än en miljon UKIP-väljare gick över till Corbyn 2017, vilket visar att det finns potential att vinna tillbaka arbetare som röstar på högerpopulisterna med ett anti-åtstramningsprogram.

Nu var det dessvärre inte så som händelserna utvecklades. Socialist Party deltar i Trade Unionist and Socialist Coalition (TUSC), en valkoalition som syftar till att göra det möjligt för fackföreningsmedlemmar, samhällsaktivister och socialister som kämpar för ett nytt massarbetarparti att ställa upp med kandidater som kan utmana etablissemangspolitiker som är för åtstramningar och krig under en tydlig fana. TUSC strävade efter att samla olika krafter under ett paraply och ställde upp med fyrtio kandidater på ett kämpande socialistiskt program. Samtidigt ställde många andra kandidater upp som oberoende eller under andra fanor. Ett resultat av detta var att vi, istället för en tydlig arbetarlista, hade ett kalejdoskop av olika oberoende kandidater och vänsterkandidater i det här valet som, även om vissa fick bra röster, hade en begränsad inverkan. 

Nästan två miljoner människor röstade dock på De Gröna, som ställde upp i valet på ett ”Corbynitiskt” program. Detta visar att det finns ett skikt som sökte efter ett vänsteralternativ i valet. Men De gröna är inget arbetarparti och det finns inga demokratiska rättigheter för fackföreningar inom partiet. Och även om partiet innehåller individer som ser sig som socialister så har partiet som helhet gjort klart att de inte är ett socialistiskt parti. Och trots att De Gröna vann röster genom att anta delar av Jeremy Corbyns program ställde de ändå upp emot honom i valdistriktet Islington North.

Trots detta lyckades Corbyn bli återvald som oberoende, vilket ger en möjlighet att börja bygga ett vänsterblock i parlamentet som till exempel kan ge en röst åt kraven från den offentliga sektorns fackföreningar och Tata Steel-arbetarna under de kommande veckorna och månaderna. Om de fyra nya gröna parlamentsledamöterna är villiga att agera som en del av detta block kommer det naturligtvis att vara mycket välkommet, och det skulle göra det möjligt för De gröna att spela en positiv roll i kampen för ett massparti för arbetarklassen. 

Förutom Jeremy Corbyn och De Gröna fanns det andra kandidater som valdes av väljare som ville protestera åt vänster. Över hela landet minskade Labours röstetal markant i områden med ett stort antal väljare med muslimsk bakgrund, vilket återspeglar den djupa ilskan över Starmers stöd för det israeliska angreppet på Gaza. Trots våra meningsskiljaktigheter med honom är det olyckligt att George Galloway, som kandiderade för Workers Party, med knapp marginal förlorade det mandat han hade vunnit i Rochdale i samband med ett fyllnadsval några månader tidigare.

I fyra andra valkretsar lyckades dock oberoende kandidater som gick till val som motståndare mot angreppet på Gaza att bli valda: Leicester South, Birmingham, Perry Barr, Blackburn och Dewsbury. I valkretsen Ilford South var en verklig högerman inom Labour, Wes Streeting, också nära att besegras av en oberoende antikrigskandidat. De fyra ”oberoende” segrarna är välkomna, men om de ska vara ett steg mot att bygga ett arbetarblock i parlamentet är det viktigt att de nya parlamentsledamöterna kombinerar motståndet mot angreppet på Gaza med alla andra frågor som arbetarklassen i Storbritannien står inför, och ser sig själva som representanter för hela arbetarklassen snarare än bara en del av den. 

Flyktighet 

Den brittiska kapitalismens kris återspeglas i allt högre grad i politikens instabilitet. Labour har svepts till makten i en ”jordskredsseger”. Men det gjorde också Boris Johnson som ledde Tories för fem år sedan. Då sa vi att Johnsons seger skulle bli en pyrrhusseger, men detsamma kommer också att gälla för Starmers Labourparti. Varje pro-kapitalistisk regering kommer att möta massivt motstånd – eftersom kapitalismen bara erbjuder oändliga åtstramningar för majoriteten av den arbetande befolkningen. Därför blir diskussionerna om hur arbetarklassen kan bygga sitt eget parti, beväpnat med ett socialistiskt program, allt mer angelägna. 

Socialist Party kommer att argumentera för att ett sådant parti ska kämpa för en socialistisk omvandling av samhället: för nationalisering, under demokratisk arbetarkontroll, av de stora monopolen och bankerna som dominerar ekonomin, med kompensation som endast betalas ut på grundval av bevisade behov. Detta är ett viktigt steg för att bryta kapitalistklassens strypgrepp om samhället och lägga grunden för utvecklingen av en socialistisk produktionsplan, där all vetenskap och teknik som skapats av kapitalismen kan tämjas och utvecklas för att möta allas behov. 

Översättning och bearbetning: Davis Kaza

×