Häromåret recenserade Veckans Nyheter den första delen i den kanadensiske regissören Denis Villeneuves serie om Dune (se nummer 168). Vid det laget var en film inspelad, en andra väntade på presumtiv inspelning, och blott skeptikerna kan betvivla att en tredje är i görningen.
Dune: Part 2 behandlar den andra halvan i Frank Herberts sci-fi-epos från 1965. Fastän romanen kapats relativt harmoniskt kastas vi direkt in i handlingen. Paul Atreides (Timothée Chalamet), faderlös ny hertig för adelshuset Atreides, och hans mor Jessica (Rebecca Ferguson) har flytt från katastrofala bakslag ut i den världsomspännande öken som är planeten Arrakis, eller Dune. Här har de funnit en ny tillvaro hos fremenfolket, planetens ursprungsbefolkning som bedriver gerillamotstånd mot huset Harkonnens utsugning (efter det finska efternamnet Härkönen, det mest skräckinjagande som Herbert kunde skramla ur telefonkatalogen). Ganska mycket att bära för en invandrargrabb (eller törs jag säga kolonisatör?) med tonårsvåndor – här kanaliserade mot den jämnåriga Chani (Zendaya), en av få som tillåter sig se hans svagheter skina igenom.
Gradvis blir den unge Atreides något mer för fremenfolket. Röster höjs för att han är den mytiske frälsare som utlovats – eller, som den som läst böckerna vet, högst medvetet prånglats ut under århundraden av de mystiska Bene Gesserit. En organisation som för övrigt bjuder på tillräckligt med palatsintriger för att trötta ut även en QAnon-fanatiker.
Mot Chani står den magnifikt spelade Stilgar (Javier Bardem), som vid sidan om Jessica blir Abu Bakr och Omar ibn al Khattab till Pauls Muhammed – eller Muad’Dib, som är det namn som Paul antar. Och ja, parallellerna till islams uppkomst är tydliga, och på något sätt tidsenliga. Även om vissa excesser, som fanatiska fremener som begår luftburna kamikazeattacker för sin profet, har försvunnit då boken omarbetats till film.
Maktens villkor, men också trons och psykologins makt, är centrala element i denna visuella fest, som är bland det vackraste som satts upp på stora duken på sistone. Samtidigt saknas inte action, även om striderna nog inte klockar så många minuter av filmens tre timmar. Mitt största problem med filmen, ärligt talat, är att vi inte får se mer. En kvart till hade kunnat bidra än mer till tematiken och det något komprimerade tidsspannet.
Liksom tidigare har mentaterna, de mänskliga ”datorerna” i Dune-världen, fått en begränsad roll. Så begränsad att Thufir Hawat, en viktig karaktär i boken, har utgått helt – presumtivt dödad utanför bild och därför utan det drama som karaktären förtjänade. Pauls syster Alia är i allt väsentligt utelämnad även från denna film. Likaså en annan ung karaktär, som föds och dör i varje småbarnsförälders mardrömmar. Här hade känslor kunnat mjölkas ännu mer och ta oss med Paul till avgrundens rand, för att stirra liiite djupare i beckmörkret.
Men Bergmaninspirationen är trots detta tydlig nog, inte minst med Persona-liknande ångestnärbilder till Harkonnens sönderindustrialiserade hemplanet Giedi Prime, där miljögifter och ett tyranniskt styre urlakat atmosfären på färger och reducerat hela befolkningen till skinheads av bästa 90-talssnitt. Något överkarikerat, men som ”blindspår” i en maktkamp som är allt annat än svart och vit fungerar det. Jag hade mer än något velat se en förlängd version på båda filmerna, vilket skulle ha potential att höja trilogin och Villeneuve ytterligare.
På denna rörliga Bildungsroman och krigsepos, som utvecklas inte utan skavanker men med förvånansvärd effektivitet, läggs ett skådespeleri som är bättre än i den första filmen. Chalamet axlar den åldrande, inte minst psykiskt, Paul/Muad’Dib/Usul (namnen börjar bli många) med skärrad grace och en blivande tyranns kroppsspråk och ordval. Rebecca Fergusons Jessica avspeglar med än större kyla både Lady Macbeth och moder i vardande. Om Bardems Stilgar har det sagts nog, och Skarsgårds baron Harkonnen fortsätter flyga vidare, tydligt ärrad från förra filmens mordförsök.
Tillskotten, bl a Lea Seydoux och Austin Butler, är omdömesgillt valda och scriptade, men med kanske lite väl begränsat utrymme. Som rymdens zenaktige kejsare gör sig Christopher Walken lika kyligt maktfullkomlig som bortkommen, mer liknande Stefan Löfvén eller Joe Biden än De Gaulle, Churchill eller Lenin. Något som jag anser visar hur väl Villeneuve förstår Herberts exposé av makten som löjlig och instängd i sociala förväntningar. Manipulationerna och bristerna i informationsflödet påminner mer om Rosenbad eller Bryssel, snarare än Star Wars-imperiets perfekta kommunikationslinjer och underordnade som drunknar i svett. (Och med den parallellen dragen: Ja, det måste nu stå klart för hela universum hur mycket George Lucas med flera har lånat från Dune.)
Slutligen, något som också förbättrats sedan den förra filmen är musiken, som redan var en av tyske dirigentveteranen Hans Zimmers starkaste (och som han belönades för med en Oscar). Här finns alla emotionella element som triggas med nästan elektrisk precision utan rymdoperans stereotypa gissel. Enligt uppgift från både Zimmer och Villeneuve började produktionen redan efter första filmens premiär. Sådan dedikation sticker ut på många håll, men kanske allra mest här samt i de tekniska kategorierna. När de enorma sandormarna Shai-hulud ger sig till känna sveper datortekniken, men också Villeneuves återhållsamhet och berättarförmåga, benen av alla tidigare förlagor och förvisar dem till en annan galax. Vad som återstår att se är om han kan upprepa prestationen.
Medan Tolkiens barn bestämt avvisade Peter Jacksons filmatisering, törs jag gissa att Frank Herberts spöke ler i graven (sonen Brian har dessutom villigt medverkat som producent). Vi får bara hoppas att Villeneuve klarar av att ta sagan om Paul Atreides i mål med den sista delen av trilogin. Till befintlig rikedom kommer klyftiga manustrick och ännu mer av Chalamets rejält demonstrerade bredd som skådespelare att krävas. Vi väntar med spänning och hoppas att de 14 år som passerar fram till nästa kapitel kan överbryggas av en sminkös värdig Sveriges egen Marik Vos-Lund. Men av Skarsgårds baron att döma, förmodligen ett av hans mest minnesvärda ansikten, tycks den delen åtminstone kirrad.